- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 5. Commodus - Druider /
615-616

(1923) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De Geer, Gerard Louis - De Geer, Louis - De Geer, Louis Gerard

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

615

De Geer, L.—De Geer, L. G.

616

boken »Politiska hågkomster från åren 1901
—1921» (1926). Ths.*

De Geer [de jä’r], Louis, köpman,
ban-brytare för svensk industri (nov. 1587—
1652 9/6). Från Liége, där D. var född, flyttade
hans fader, Louis de Geer till Gaillardmont,
med sin familj till Dordrecht i Holland;
orsaken var tydligen en ekonomisk kris, som
var en efterverkan av långvariga krig i
grannskapet, icke religiös förföljelse, och detsamma
gäller vallonernas senare utvandring till
Sverige. D. utbildade sig till köpman och
vistades några år i Frankrjke men slog sig sedan
ned först i Dordrecht, därefter (1615) i
Amsterdam. Genom sitt samarbete med huset
Trip inleddes han i den inbringande handeln
med vapen och krigsförnödenheter men
sysslade tillika med bankirrörelse och andra
affärsgrenar. Hans första förbindelser med
Sverige sammanhänga med de lån, som
general-staterna 1616—18 lämnade Sverige till
gäldande av Älvsborgs lösen, och framträda dels i
vapenleveranser, dels i kopparköp. Ända fram
till tiden för de stora svenska framgångarna
i Tyskland hösten 1631 var D. svenska härens
främste vapenleverantör, och däri ligger en
av huvudkällorna till hans rikedom; villkoren
voro sådana, att resultatet blev lysande, ehuru
svenska regeringen som andra visst icke
alltid uppfyllde sina förbindelser. Snart nog
förlädes själva tillverkningen till Sverige, där
järntillgången var god och ett inhemskt
va-pen smide redan i uppväxt. När Finspångs bruk
1618 arrenderades av D.s landsman Willem
De Besche, var den förre förlagsgivaren, som
vid mäster Willems död 1629 tog två
tredjedelar av det hela. Finspång blev genom dem
en av den svenska storslöjdens förnämsta
härdar, och särskilt drevs där tillverkningen av
järnkanoner (»styckegjutning»). Det
närliggande Norrköping blev utskeppningsorten för
den nya industrien, och för att driva denna
inkallades från Sedan, Liége och Namur
val-lonska bergsmän och smeder, som införde ett
bättre stångjärnssmide i landet. I D:s export
av metallvaror intog sedan stångjärnet
kvantitativt första rummet; därnäst kommo
produkterna av det honom givna men dock icke
ostört utövade privilegiet på
kanontillverkning. 1627—31 besökte D. första gången
Sverige. Han vann då svenskt medborgarskap
(1627) och inlät sig i flera stora affärer med
kronan; så övertog han tillsammans med Erik
Larsson (von der Linde) kopparhandelns
ledning efter första kopparkompaniets fall 1628
men drog sig tillbaka redan s. å. Ej heller
Gustav Adolfs ryska spannmålshandel och
salthandelsmonopolet, vilket 1628 lades i D:s
och Erik Larssons händer, bragte väntad vinst.
Kronans vapenfaktorier ställdes under D:s
tillsyn och vård 1627, men uppdraget
återkallades efter konungens avresa till tyska
kriget. Men i skötseln av sin egen handel
och sina egna bruk hade han stor framgång.

Utan tvivel var D. sin tids störste svenske

köpman, liksom han genom sina
manufakturer blev en vägrödjare för den svenska
industrien. Viktigast jämte Finspång voro
Upplandsbruken ; österby, Lövsta (Leufsta) och
Gimo arrenderades av De Besche och D. 1626
—27 och frälseköptes av den senare 1643
(Finspång 1641), men järn- och mässingsbruk
drevos jämväl i Norrköping och Nyköping, vid
Kroppa i ö. Värmland och vid Nacka i
Stockholmstrakten. — 1641 fick D. av Kristinas
förmyndare svenskt adelskap. De tjänster han
gjorde sitt nya fosterland i 1643—45 års krig
med Danmark genom utrustning av Martin
Thijssens (se A n c k a r h i e 1 m) eskader i
Holland äro ett vackert drag av patriotisk
offervillighet men äga tillika en personlig
grund i D:s harm över de ej minst för honom
kännbara danska ingreppen mot den svenska
sjöfarten genom Öresund under gångna år.
Thijssens flotta deltog med heder i sjöslaget
mellan Femern och Lolland 13 okt. 1644. För
sina kostnader fick D. till stor del vederlag
av tullmedel (över 300,000 rdr av 505,000);
eljest voro frälseköp i stort omfång för honom
som för flera ett fördelaktigt sätt att göra
sig betald för försträckningar och leveranser:
1641—50 köpte han gods och räntor för 223,000
rdr. Under sin sista tid fäste han
uppenbarligen stora förhoppningar vid den handel på
Guineakusten, som gick under Svenska
afrikanska kompaniets namn (se Afrikanska
kompaniet) men vari D. från början
insatt drygt fem sjättedelar av kapitalet.

Med vidsynt blick, handlingskraft, mod,
seghet och initiativrikedom förenade D. en stark
känsla för sin rätt, som stundom kunde få en
viss prägel av hårdhet; men en vidsträckt
välgö-’enhet vittnar om hans människokärlek, och han
ägde jämväl ideella intressen, bäst intygade
av hans förbindelse med pedagogen Comenius.
Han hade sexton barn, av vilka de flesta
överlevde honom. — D :s porträtt återges på
vid-stående plansch. — Hans brev till Axel
Oxenstierna äro tryckta i dennes »Skrifter och
brefvexling», senare avd., bd XI (utg. av Edén
1905). Litt.: E.Dahlgren, »L.deGeer 1587—1652.
Hans lif och verk» (2 bd, 1923); A. Munthe,
»Svenska sjöhjältar», V (1905). G. W-k.

De Geer [de jä’r], Louis Gerard, frih.,
statsman, författare (1818 18/7—96 24/9),
syss-lings son till Carl D. Föddes på Finspång i
Östergötland, var son till hovmarskalken frih.
Gerhard D., erhöll skolundervisning i
Linköping och (sedan 1832) i Uppsala, där han 1836
blev student samt 1838 avlade kansli- och 1840
hovrättsexamen. Efter tjänstgöring i flera
ämbetsverk samt som adjungerad
hovrätts-ledamot blev han 1849 assessor i hovrätten
över Skåne och Blekinge, var 1855—56 t. f.
ordf, i styrelsen över rikets fängelser m. m.
och utnämndes s. å. till president i Göta
hovrätt. 1856 anmodades han av Oskar I att
övertaga justitiestatsministersämbetet;
hu-vudsakl. av misstro till sina krafter undanbad
han sig då denna befattning. Det var ej någon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 27 16:04:16 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfde/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free