Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De Geer, Louis Gerard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
617
De Geer, L. G.
618
D:s överlägsna politiska begåvning utan hans
liberala åsikter, röjda bl. a. genom hans skrift
»Om den juridiska stilen» (1853; omtr. 1882),
vari han yrkade på det inom rätterna och
verken övliga schablonmässiga skrivsättets
förenkling, samt hans redbarhet och
förtroendeingivande väsen, som dragit blickarna till
honom.
Inför ett nytt erbjudande att inträda i
statsrådet lät D. sina betänkligheter fara
och efterträdde 7 april 1858 Günther som
justi-tiestatsminister. Det dröjde ej länge, förrän
D. på sin nya post i vida kretsar vann stort
anseende. Därtill bidrogo flera av honom
genomförda humanitära lagstiftningsåtgärder
(se nedan) samt hans hållning i norska
frågan 1859—60 och i danska frågan 1863—
64. Han ville ej erkänna Norges då påstådda
rätt att ensidigt upphäva
riksståthållarämbe-tet utan ansåg frågan angå bägge rikena,
medan Karl XV betraktade den som en rent
norsk angelägenhet. Vid sidan av
Gripen-stedt och norske statsministern Sibbern
avrådde D. allvarligt kung Karl från att, utan
försäkran om hjälp från någon stormakt,
sluta den av honom utlovade alliansen med
Danmark med stor risk. för de förenade
rikena att komma i krig med Österrike och
Preussen. Denna försiktiga politik vann
erkännande hos större delen av Sveriges och
Norges befolkning.
D:s största betydelse som statsman ligger
däruti, att han lyckades bringa den segslitna
frågan om folkrepresentationens ombildning
till avgörande. Borgar- och bondestånden
ingingo i okt. 1860 till K. m:t med begäran
om förslag till en representation, utgången
ur samfällda val, och allmänna meningen i
landet gav sig uttryck genom en mängd
petitioner i samma syfte. I djup övertygelse om
att både rättvisa och klokhet fordrade
representationsfrågans snara lösning skred D. till
utarbetande av ett representationsförslag.
Därvid övergav han all tanke på att bibehålla
ståndsförfattningen. Redan i en promemoria
till konungen av 16 juli 1861 framhöll han
med bestämdhet som sitt förnämsta mål att
arbeta för reformen, och i ett anförande inför
Karl XV i statsrådet, 5 jan. 1863, föreslog
han, att representationen skulle utgå ur
samfällda val och inrymmas i två kamrar, vidare
att land och stad var för sig skulle välja sina
representanter samt att för
samhällsordningens lugn valrätten skulle, genom fastställande
av en lämpligt avvägd census, inskränkas till
dem, som kunde anses äga tid, håg och
tillräcklig självständighet att deltaga i det
politiska livet. S. å. blev ett på nämnda
huvudgrunder byggt representationsförslag framlagt
för riksdagen. Det antogs som vilande till följ,
riksdag, 1865—66, då det 4, 7 och 8 dec. 1865
bifölls av stånden och 22 juni 1866 fick
kunglig stadfästelse. D., som sökt främja reformen
även genom sin broschyr »Några ord till
försvar för det hvilande representationsförslaget»
(1865), fick utstå bittra anfall av dem, som
i förändringen sågo förlusten av eget
inflytande eller en riksvådlig maktförskjutning till
massans förmån, men han vann å andra sidan
stor popularitet hos reformens anhängare.
Knappt hade emellertid den efter de nya
grunderna valda riksdagen sammanträtt,
förrän man gjorde regeringen förebråelser för
brist på initiativ i fråga om reformer,
samtidigt med att dess viktigaste reformförslag
(om ny härordning och statsrådets ombildning)
förkastades av riksdagen. »Den bästa bland
ministärer» hade förlorat sin prestige, och D.
lämnade med flera av sina kolleger statsrådet
3 juni 1870 samt fick till efterträdare A. G.
Adlercreutz. Själv utnämndes han till
president i Svea hovrätt. Riksdagens Första
kammare tillhörde han som representant för
Stockholms stad 1867—88.
Den viktigaste inför riksdagen föreliggande
frågan gällde en förändring av härordningen.
Mot det vid 1871 års lagtima riksdag
framlagda kungl. förslaget (bibehållande av
indelningsverket, inga lindringar i rust- och
rote-hållarnas bördor, utsträckt värnplikt med
ökade övningsdagar) deltog D., som var ordf,
i försvarsutskottet, i en reservation, som gick
ut på att småningom utbyta indelningsverket
mot en värvad stam. Som ordf, i s. å:s
urtima riksdags försvarsutskott understödde han
livligt regeringens nya härordningsförslag,
som innehöll betydliga modifikationer med
avseende på rust- och rotehållarnas bördor.
När detta förslag förkastades och ministären
till följd därav begärde sitt avsked, okt. 1871,
anmodades D. att bilda ny ministär men
avböjde anbudet. Inom riksdagen anslöt han
sig till den s. k. »kompromissen», enl. vilken
de på skattejorden vilande bördorna —
indelningsverket och grundskatterna —
småningom skulle avskrivas (ej avlösas), mot villkor
att lantmannapartiet ginge in på en mera
tryggande härordning. På grund av en
riksdagsskrivelse 1873 med denna syftning lät
regeringen utarbeta ett förslag till
härordning och till grundskatternas avskrivning,
men innan detta blev färdigt, blev ministären
Adlercreutz’ ställning ohållbar, och konungen
erbjöd då (mars 1874) D. att bilda ny
ministär. D:s motvilja mot att ingå i en
koali-tionsministär med lantmannapartiledaren
Arvid Posse förmådde honom att, trots stark
påtryckning från konungen, avböja uppdraget.
När emellertid även det vid 1875 års
riksdag framlagda arméförslaget avslogs och
ministerkris ånyo inträffade, ansåg D. det vara
sin plikt att, då lösningen av försvars- och
skattefrågorna på kompromissens grund var
regeringens främsta uppgift, åter inträda i
ministären, och 11 maj 1875 efterträdde han
E. Oarleson som justitiestatsminister. 20 mars
1876, efter upprättandet s. å. av ett
statsministersämbete, utnämndes D. till statsminister
samt därjämte till chef för
Justitiedepartementet. 6 juni 1879 lämnade han detta
chef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
