Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De la Barre, Reinhold Johan - Delaborde, Henri - De la Brache, Helga - Delacroix, Eugène
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
641
Delaborde—Delacroix, E.
642
sig från slagfältet, torde vara ovisst. Så
mycket står fast, att av D:s regemente nära ^3
förlorades under slaget. 1716 försvarade han
Roslagsskären. Han blev 1717
generallöjtnant och deltog i denna egenskap med
utmärkelse i Armfelts norska fälttåg.
Delaborde [dolabå’rd], Henri, greve, fransk
konsthistoriker (1811—99), son till general
Henri F r a n g o i s D. (1*764—1833), som
1808 blev greve och 1812 i fälttåget mot
Ryssland anförde en division under marskalk
Mor-tier. Den yngre D. var målare —
historie-tavlor och landskap — och sedan 1874
konstakademiens sekreterare. Hans författarskap
behandlar Ingres, gravyren, florentinska
mästare på 1400-talet m. m. G-g N.
De la Brache [do la brä’J], Helga,
antaget namn av en kvinna, vilken påstod sig
vara äkta dotter till f. d. konung Gustav IV
Adolf och hans gemål, Fredrika av Baden,
samt född 1817, 1819 el. 1820 i ett förment
nytt äktenskap dem emellan, i hemlighet
ingånget vid ett sammanträffande i Schweiz el.
Tyskland. Om sina öden i ungdomen lämnade
hon rätt fantastiska och delvis motsägande
uppgifter och påstod bl. a., att hon 1825 sänts
till Sverige för att uppfostras av prinsessan
Sofia Albertina för egna medel, »skänkta el.
deponerade av hennes ryska släktingar».
Sedan skulle hon länge ha varit internerad i
Vadstena och förlorat sina
legitimations-papper, vilka hon sade sig ha 1842
personligen överlämnat till dåv. kronprinsen,
Oskar. Hon begärde 1859 och 1860 att återfå
dem och lyckades i stället, sedan
justitiekans-lern von Koch anställt undersökning om
hennes förhållanden, genom statsrådsbeslut 1861
erhålla en årlig pension av 1,200 rdr rmt, att
utgå av Utrikesdepartementets hemliga
medel. 1868, då hon företedde en av Aug. Blanche
och J. Mankell uppsatt relation om sina
levnadsomständigheter, höjdes pensionen till
dubbla beloppet. Sedan emellertid dåv.
lektor C. Norrby 1870 i Nya Dagligt Allehanda
anfört starka skäl för att hon skulle vara
identisk med en vi’ss tullvaktmästardotter,
Aurora Florentina Magnusson (f.
1817), anställdes ny undersökning, särskilt av
hennes kyrkoskrivning vid olika tider, varpå
genom statsrådsbeslut av 23 mars 1870
pensionen indrogs, enär »all ovisshet om den s. k.
Helga De la Braches börd upphört». Med hjälp
av olika sakförare sökte hon sedermera till
sin död 1885 göra sina furstliga bördsanspråk
gällande. Den siste av hennes sakförare, förre
landstingsmannen P. A. Johansson, höll dem
därefter vid liv genom broschyrer,
tidningsartiklar, rättegångar m. m., tills även han
avled, 1917. — Efter en grundlig undersökning i
svenska och badensiska arkiv uppvisade
riks-arkivarien E. Hildebrand 1910 i en broschyr
(»Den senaste s. k. Vasasagan. Kritiska
studier») ohållbarheten av hypotesen om ett
Gustav IV Adolfs äktenskap n:r 2 med
drottning Fredrika samt därjämte en mängd
mot
Bild 5. Eugène Delacroix.
Självporträtt 1829. I
Louvre-museet.
sägelser i kvinnans vid olika tillfällen gjorda
påståenden om sina tidigare öden. Han
förklarade emellertid, att en utredning av
hennes verkliga identitet låg utanför hans
syftemål och vore svår att med tillgängligt
material genomföra. Nämnas bör även, att prins
Gustav av Vasa i brev vid flera tillfällen (bl.
a. 1870 och 1875) stämplat henne som
be-dragerska. Ett mycket subjektivt motinlägg
mot Hildebrands broschyr (»Fröken De la
Brache. Bedragerska eller konungadotter?»,
1911) av pseud. Harald Hilding (statsgeolog
N. O. Holst) avtrycker en mängd akter i
tvistefrågan. Jfr även C. Hallendorff, »Från
Karl XV:s dagar» (1925). V. S-g.
Delacroix [dolakrma’], Eugène, fransk
målare (1799—1863). Var en av
centralgestalterna i måleriets historia under 1800-talet,
den romantiska riktningens representative
företrädare. Elev
av Guérin, tog D.
föga intryck av sin
lärare, påverkades
huvudsakligen av
Rubens och
vene-zianska kolorister
samt av
engelsmannen Constables
i Paris utställda
landskap. Han
debuterade 1822 med
»Dante och
Virgi-lius i underjorden»
(bild 1), 1824 följd
av »Blodbadet på
Chios», en scen från
grekernas
frihetskrig, och var sedan
rastlöst verksam i nästan 40 år. I stark
motsats till den härskande klassiska skolans
regeltvång och abstrakta plastiska formgivning
införde D. i måleriet rörlighet, oro och lidelse
samt gav färgerna sjudande liv, våldsam styrka
och glans. Han var från första början
upprorsman och nyhetsman, ägde en rörlig fantasi,-
mäktig och hetsig skaparkraft, var därjämte en
vaken och djärv naturiakttagare och en
oförtröttad experimentator, som tekniskt vidgade
måleriets uttrycksmöjligheter. Efter en resa till
Marocko 1832 upptog han orientaliska ämnen.
D. hade förut i den patetiskt storslagna
»Friheten på barrikaden» (»La liberté guidant le
peuple»; bild 2) förhärligat revolutionen 1830.
Sina ämnen valde han mestadels ur bibeln,
historien, myterna och dikten, även ur djurens
liv. Bland hans mest representativa verk äro
»Sardanapals död» (ett yppigt och teatraliskt
praktstycke), »Korsfararnas intåg i
Konstan-tinopel» (bild 3), »Jesus på korset», »Jesus
sover i skeppet», »Don Juans båt», »Medea»,
»Lejonjakt» (bild 4), »Hästar i strid»,
»Marockanskt bröllop» samt monumentalmålningarna
»Apollos strid med Python», »Jakob brottas
med ängeln», »Heliodor förjagas ur templet»
m. fl. -— Alltifrån sitt första uppträdande stod
V. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
