Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De la Gardie, Magnus Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
649
De la Gardie, M. G.
650
till uppgörelse med brandenburgske kurfursten
i Königsberg. När tsar Aleksej bröt freden
(1656), blev det D:s uppgift att värja Riga.
Med den duglige Helmfelts biträde uthärdade
han där en sex veckors belägring (aug.—okt.)
och förde sedan under 1657 en liten här i
öppna fältet; men fältherregåvor ägde han
knappast, och till svar på sina vidlyftiga och
klagande skrivelser fick han av konungen
mottaga kärva bannor. Bättre passade honom
utan tvivel uppdraget att som förste legat
vid kongressen i Oliva (1659—60) leda de
viktiga fredsunderhandlingar med Polen,
kejsaren och Brandenburg, som slötos först efter
Karl Gustavs död.
Av konungen på hans dödsbädd utsedd till
rikskansler, måste D. avvakta ständernas
beslut om testamentet och de därmed
sammanhängande fullmakterna men nådde
kanslers-posten i okt. 1660 genom rådets av de fyra
stånden stadfästa val; en av den unge Karl
XI :s förmyndare skulle han i alla händelser
ha blivit såsom redan förut innehavare av ett
av de fem höga ämbetena. Hans verksamhet
som kansler och en av rikets styresmän intill
konungens myndighet 1672 har hos samtid och
eftervärld ofta rönt starkt klander men
endast delvis med rätta. Den ställning som
ledande statsman efter Axel Oxenstiernas
föredöme, som han snart nog började eftersträva,
var han förvisso icke vuxen; han saknade
fasthet och uthållighet, nedslogs lätt av
motgången och drog sig gärna långa tider undan
mödorna tillbaka till det furstliga livet på
sina gods. I sin strid med riksskattmästaren
Gustaf Bonde tillgrep han orättvisa
tillvitelser för väld och egennytta och motarbetade
kortsynt Bondes sunda strävan att minska
statsskulden. De riksstater, som 1667 och
1669 tillkommo under D:s övervägande
inflytande, buro sig icke, och en skarp reaktion
framträdde såväl i det utlåtande, som avgavs
av 1668 års stora statskommission (se Blå
boken), som i riksdrotsen Per Brahes och
sparsamhetspartiets beslutsamma ingripande
i nov. och dec. 1669 — en kraftmätning, som
pågick in på följ, år och som slutade därmed,
att kanslern i spetsen för en klagande
rådsminoritet fick emottaga en i regeringens namn
avgiven tillrättavisande förklaring. Först
vändningen i den yttre politiken 1671—72
återgav kanslern överhanden även i skötseln
av riksfinanserna. Hjälpsam och välgörande
men slösande i sin enskilda hushållning,
fantasirik och sangvinisk, var D. icke mannen att
reda rikets drätsel, ehuru jämväl hans
motståndare kunde taga miste och kanslern har
påvisat uppenbara fel i Blå boken.
Vida bättre förutsättningar ägde D., när
han rörde sig på den yttre politikens område.
Vidsträckt kännedom om det europeiska
statssystemet kan ej frånkännas honom; snabb
uppfattning, vältalighet och lätthet att finna
uppslag och umgås med människor voro för
honom utmärkande och i rådslag och
under
handlingar värdefulla egenskaper. För det
franska förbund, vars konsekvente förkämpe
han var, kunde onekligen mot vägande
invändningar göras gällande talande skäl:
Frankrike var dock Europas starkaste makt,
och så länge ej Sverige sällade sig till
Ludvig XIV :s fiender, låg det i dennes intresse
att upprätthålla dess maktställning. En blind
lydnad har D. aldrig åsyftat, och ehuru något
fullbordat nyare arbete över förmyndarnas
utrikespolitik ännu icke föreligger, kan det på
grund av källornas vittnesbörd med visshet
sägas, att subsidiehänsynen varken för
honom eller för hans motståndare varit i första
rummet avgörande. Ej heller får skulden för
nederlaget vid Fehrbellin och de senare
olyckorna utan vidare sökas i 1672 års allians:
krigsutbrottet var icke en nödvändig följd av
fördraget, och framför allt låg felet i
förvaltningens oreda och svaghet, ett arv från
förmyndartiden, som drog med sig bristande
krigsberedskap och i prövningens stund
vållade en rad av hårda motgångar.
D., som 1672—75 genom den unge
konungens förtroende ägde det avgörande ordet i
riksstyrelsen, var visserligen icke den, som
kunde bota vad som brast. Från höjden av
makt gick han nu snabbt mot sitt fall. Vid
riksdagen 1675 hade han att kämpa mot en
fientlig sammanslutning inom rådet, till
vilken hörde Klas Rålamb, bröderna Johan och
Göran Gyllenstierna, bröderna Knut och
Gustaf Kurck; man räddes i kanslerns kretsar
en välvning, ämnad att störta både honom
och konungen. Den anklagelse för
högförräderi, som vann stöd av Knut Kurcks och
Rå-lambs vittnesmål, att de hört D. uttala sin
önskan om Karl XI :s avlägsnande ur landet,
vilade påtagligen på vantolkning av ett
oskyldigt yttrande men bidrog att uppröra sinnena;
rörelsen bland ständerna vände sig emellertid
mot förmyndarstyrelsen i dess helhet och tog
sig uttryck i förmyndarräfsten, som nu
inleddes genom tillsättning av en granskande
kommission. Konungens tillit hade D. väl ännu
icke mist — för partiernas split stod Karl
vid denna tid ganska likgiltig —, men han
förverkade den, då han i rikets trångmål
visade sig ur stånd att bistå med råd och dåd
och i stället drog sig undan såväl från rådets
överläggningar som från statsärenden i allm.
Nya män vunno konungens öra, och den
förlikning, som kanslern våren 1677 ingick med
flera av sina forna vederdelomän (Kurck,
Rålamb, Sten Bielke), kunde numera föga båta.
Lyckan svek honom också som befälhavare
på norska gränsen (från 1676), ty i aug. 1677
blev D. vid Uddevalla överraskad av en
mycket överlägsen fiende och driven med förlust
tillbaka över Göta älv; vid årets utgång
nedlade han sitt befäl.
Då D. efter någon tids vistelse i Stockholm
lämnade huvudstaden på våren 1679, uppdrogs
ledningen av kansliets och rådets arbeten åt
riksskattmästaren Sten Bielke för att följande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
