Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De la Gardie, Magnus Gabriel - De la Gardie, Magnus Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
651
De la Gardie, M. J.
652
år övergå till Bengt Oxenstierna. D:s
upp-höjelse till riksdrots efter den avlidne Per
Brahe (sept. 1680) gav en högre rang men var
likväl intet nådebevis, då den satte honom
på en politiskt mindre viktig post. Under
1680 års riksdag vistades D. på landet. Hårt
drabbad av förmyndarräfsten och den stora
reduktionen, störtades han från rikedom och
prakt i fattigdom och fick jämte sin gemål
endast för livstiden behålla Vänngarn och
Hö-jentorp. I kampen mot växande svårigheter
fann han likväl någon tröst i religiösa
betraktelser och filosofiska tänkesätt. Han begrovs
jämte sin maka i Värnhems kyrka. — Storhet
ägde D. som älskare och gynnare av
vetenskaplig och konstnärlig odling. Tidens
histo-risk-antikvariska studier främjade han i
synnerhet genom inrättandet av
Antikvitetskollegium (1666—67), genom understöd åt
forskare och författare och genom gåvor av
böcker och manuskript — bland dem den
ryktbara Codex argenteus av Wulfilas bibel. Själv
mångsidigt och grundligt bildad, röjde han
jämväl som Uppsala univ:s kansler samma
uppriktiga kärlek till den högre odlingens
sak, om ock hans tillgänglighet för yttre
intryck och sidoinflytelser ej alltid var nyttig,
även när gunstlingarna voro män som
Johannes Terserus eller Olof Rudbeck. G. W-k.
D. var ock en konstens främjare. Särskilt
strävade han efter att göra franska
konstinflytelser gällande. På 1650-talet ombyggde
D. det äldre Drottningholm (nedbrann 1661),
restaurerade Ekholmen, begynte byggandet
av det Delagardieska gravkapellet vid
Veck-holms kyrka, fortsatte den omfattande
restaurering av Läckö slott, som hans far börjat,
begynte restaureringen av Värnhems
klosterkyrka, där mot slutet av D:s liv
Delagardieska gravkoret började uppföras (fullb. 1712).
Under 1660- och 1670-talet ombyggdes och
dekorerades Vänngarn, restaurerades
Jakobs-dal (flyglarna äro dock från Hedvig
Eleonoras tid) samt palatset »Makalös» i
Stockholm, nybyggdes Mariedal och Höjentorp,
förvandlades Karlberg till ett ståtligt
barockresidens (på 1670-talet) samt nybyggdes
Käggleholms slott, det sista slott D. lät
uppföra. F. ö. må även nämnas restaureringen
av kyrkorna i Lidköping, Mellby, Torsö,
Ot-terstad, Sunnersberg, Eggby, Husaby, Solna,
Veckholm m. fl. Konstverksamheten vid D:s
hov var pompös och praktsträvande och ej
alltid av högre kvalitet. Fyra slott påminna
ännu i dag livligt om arten av D:s
byggnadsverksamhet: Vänngarn, Karlberg, Läckö
och Mariedal. Erinras må även om
gravkapellen i Veckholm och Värnhem och om
Lidköpings gamla rådhus (eg. ett tidigare
jaktslott av trä). Bland de många i D:s
tjänst anställda konstnärerna samt
konsthantverkarna kunna särskilt nämnas
fransmännen: arkitekten Jean De la Vallée,
skulptörerna Jean Baptiste Dieussart, Abraham
L’Ammoreux, Henri De la Vallée, målaren
Nicolas Valleri, gravören Parise m. fl., vidare
holländarna: Henrik Münnichhofen och Jacques
de Coeur, båda målare, tyskarna: arkitekten
Nikodemus Tessin d. ä., målarna Johan
Ham-mer (från Hamburg) och Johan Hirtz,
skulptörerna Georg Baselaque och Henrik
Lichten-berg samt följande svenskar: målaren och
bildhuggaren Johan Werner, bildhuggarna
Hans Schwartz, Markus Gerling och Karl
Hebbel, målarna Johan Aureller d. ä., Anders
Lingh, Johan Slein, Henrik Köpke, Måns
Car-linus, Johan Wulf, byggmästarna Hans
stenhuggare (som byggde bl. a. Höjentorp), Frans
Stiemer (ledaren av Läckö slotts
tillbyggnad), Arvid murmästare och Lars Simonsson
Skragge. Det franska inslaget i D:s
konstverksamhet bör särskilt framhållas, vid sidan
därav hans intresse att söka upparbeta en
svensk konstodling. Dessutom trädde
naturligtvis D. både i hemlandet och utomlands
i mera tillfällig förbindelse med en mängd
konstutövare av olika slag, hos vilka
beställningar el. omedelbara inköp gjordes.
Därigenom förvärvades efter hand mycket stora
och dyrbara samlingar, vilka likväl under
reduktionsåren blevo skingrade som agnar för
vinden. A. H-r.
Största delen av D:s omfångsrika
brevväxling förvaras i Riksarkivet. Handlingar och
anteckningar rör. D. äro tryckta i
»Delagar-diska archivet», d. 6—8 (1835—37). — Litt.:
Minnesteckningar av F. M. Franzén (1827) och
A. Cronholm (1836); memoarer av
Chanut-Piques (1677) och markis de Pomponne, d. II
(1861); »Lettres inédites des Feuquières» (5 dir,
1845—46); historiska arbeten och uppsatser av
E. W. Bergman, M. Carlon, F. F. Carlson,
Ellen Fries, A. Fryxell, A. Heimer, E. Ingers,
K. G. Lundqvist, P,. Sondén, O. Varenius, M.
Weibull, N. Wimarson, G. Wittrock m. fl. Om
D:s verksamhet som universitetskansler och
konstmecenat se C. Annerstedt, »Upsala univ:s
historia», I—-II (1877 ff.), samt A. Hahr, »Konst
och konstnärer vid M. G. D:s hof» (1905) och
»M. G. D. som konstmecenat» (i Svensk Tidskr.
1925). — D:s porträtt återges på plansch vid
sp. 648. G. W-k.
De la Gardie [do la ga’rdi], Magnus
Julius, greve, riksråd (omkr. 1669—1741), son
till A. J. D. Gick i fransk krigstjänst 1689,
steg till överste 1707 och deltog i spanska
tronföljdskriget t. o.
m. slaget vid
Mal-plaquet 1709. S. å.
blev han chef för
Dal-reg:tet, anförde vid
Gadebusch en del av
fotfolket, blev 1713
generalmajor och 1717
generallöjtnant. D.
kallades till riksråd
30 dec. 1718 och
trädde i funktion april
1719. Han blev s. å.
president i
Kommers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
