Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Delfi, Delphi - Delfin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
679
Delfin
680
tackoffer för segern främst till guden i D.
Tiden efter perserkrigen var ej längre inriktad
huvudsaki. på religiösa och sociala utan på
nationella och politiska och snart på
intellektuella problem. Redan under peloponnesiska
kriget, då oraklet avgjort tog Spartas parti,
märker man ett starkt avtagande av respekten;
oraklet blev föremål för den sofistiska
upplysningstidens intellektualistiska kritik. Delfiska
amfiktyonien, som hade att sörja för D:s yttre
angelägenheter, blev under 300-talets mitt ett
redskap i de politiska stridigheterna. D.
förlorade härigenom återstoden av sin prestige och
blev dessutom utplundrat av fokerna, som
förde det andra »heliga kriget» (357—346) på
bekostnad av templets skatter, vilka de
nedsmälte för att betala sina legosoldater. För
att kuva dem måste man tillkalla Filip av
Makedonien, som därigenom vann övervägande
inflytande i Grekland. Det tredje »heliga
kriget» ledde direkt till slaget vid Chaironeia
(338). Under den hellenistiska tiden var D.
en medelpunkt för Etoliska förbundet (se d. o.).
Den mest bekanta händelsen är det lyckligen
tillbakaslagna anfallet av gallerna (kelterna)
279 f. Kr. Under romerska kejsartiden
upplevde oraklet en efterblomstring, som dels
berodde på intresset för Greklands gamla
historiska minnen, dels på den åter tilltagande
religiositeten; någon verklig betydelse hade
det emellertid ej mer. Nero skall ha bortfört
500 statyer från D., Konstantin bortförde
ormkolonnen (se nedan) och andra
minnesmärken för att smycka den nybyggda
huvudstaden, Konstantinopel (330 e. Kr.); Theodosius
den store gjorde slut på de sista resterna av
kulten. Därefter förföll orten fullständigt.
Helgedomen ligger på en starkt sluttande
terräng under två höga, lodräta klippväggar,
som åtskiljas av en smal rämna. En dalgång
leder förbi det gamla Krisa (se d. o.) ned till
slätten vid Korintiska viken, över
helgedomens ruiner var byn Kastri (se ovan) byggd.
Efter vissa tidigare sonderingar satte
fransmännen 1892 omfattande utgrävningar i gång,
vilka började med byns bortflyttning. De äro
ännu ej fullt avslutade, ehuru man på senare tid
sysselsatt sig med förstaden i ö., Marmariä.
Det heliga området är omgivet av en mur, och
vägen stiger i sicksack uppför branten. Nedre
delen av vägen kantades av statygrupper, som
de grekiska städerna uppställt för att
förhärliga sina segrar över varandra, t. ex.
spartanernas minnesmärke över Atens nederlag i
det peloponnesiska kriget. Därefter komma
de s. k. skattehusen, byggnader i tempelform,
uppförda av olika grekiska städer för att
bevara votivgåvor, som ej fingo plats i det stora
templet. De märkligaste äro atenarnas
skatte-hus och det, som ibland tillskrives knidierna
och ibland och med större rätt sifnierna. Det
heliga området var fyllt av votivgåvor och
konstverk, t. ex. den på en av tre
sammanslingrade ormar bildad kolonn vilande trefot
av guld, som grekerna uppställde efter segern
över perserna (kolonnen står nu i stympat
skick på Atmeidan i Konstantinopel).
Dessutom funnos hallar och samlingslokaler, bland
vilka knidiernas lesche var berömd på grund
av Polygnotos’ målningar (»Tröjas intagande»,
»Underjorden»), Högst uppe ligger teatern.
I mitten ligger templet, av vilket blott
funda-menten äro kvar. Tyvärr har man ej kommit
till klarhet om det inre, det allra heligaste,
men man har sannolikt funnit den o’mfalos
(navelsten), som sades beteckna D. som
världens medelpunkt. Det gamla templet brann
ned 548 f. Kr.; ett nytt uppfördes med hjälp
av bidrag från hela den grekiska världen i
slutet av 500-talet. Uppbyggandet övertogs
av den atenska adelssläkten alkmaioniderna.
Fragment av dess skulpturer äro bevarade.
Inskrifter ha visat, att detta tempel
förstördes av en jordbävning omkr. 373 f. Kr.
Återuppbyggandet skedde efter den gamla planen.
De talrika skulpturfynden äro samlade i ett
museum på platsen. Det viktigaste av både
byggnader och skulptur tillhör tiden före
perserkrigen och vittnar om oraklets
dominerande betydelse under denna tid. Fynden
lämna betydelsefulla bidrag till den äldre
grekiska konstens historia. Det saknas ej
betydande fynd även från senare tid, det
förnämsta en bronsstaty av en körsven från
omkr. 460 f. Kr. — Utanför det heliga
området ligger D:s stadion (bild 5), där de
py-thiska spelen höllos.
Den utförliga beskrivningen av D. i
Pau-sanias’ 10 :e bok är synnerligen viktig (övers,
och kommentar i J. G. Frazers uppl. av
Pau-sanias). Av den stora redogörelsen för
grävningarna, »Fouilles de Delphes», ha hittills
häften av bd 1—4 utkommit (1902 ff.). Orientering
i en resehandbok, t. ex. Baedekers
»Griechen-land». översikt: E. Bourguet, »Les ruines de
Delphes» (1914). Om konst: F. Poulsen,
»Oraklet i D.» (1919). Om D:s historia: F. Poulsen,
»Den delfiske gud og hans helligdom» (1924;
sv. övers. 1925); Martin P:n Nilsson, »D.»
(i Athena, 1917). M. PnN-n.
Delfin, Delphinus delphis.
Delfin, Delphinus de’lphis, en i
Medelhavet allmän tandval, som i antikens saga och
poesi spelar en större roll än något annat
havsdjur och som blivit ett klassiskt
djurmotiv för konsten. D., som blir över 2 m lång,
har en lång, spetsig nos och 40—50 tänder på
var sida i både över- och underkäken. Ryggen
är svart, buken vit, sidorna gråa med ljusare
längsstrimmor. Uppträder vanl. i stim och
kan följa även de snabbaste fartyg långa
sträckor. Livnär sig av fisk och bläckfisk.
Bebor även Atlanten, i n. till England; en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
