Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De Long, George Washington - De Longöarna - Delorme, Marion - Delorme, de Lorme el. de L’Orme, Philibert - Delos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
693
De Longöarna—Delos
694
befälet över den av J. Gordön Bennett d. y.
utrustade Jeanetteexpeditionen, som från
Be-ringssund skulle gå norrut och även stödja
Vegaexpeditionen. Den avgick från San
Fransisco i juli 1879, fastnade redan 6 sept. i
driv-isen vid 71° 35’ n. br. och 175° v. Igd samt
drev under 21 månader, tills fartyget 12 juni
1881 på 77° 15’ n. br. och 155° ö. Igd sänktes
av ispressningen. Under svåra lidanden
släpade sig expeditionen söderut mot Lenas delta.
Under färden dukade flertalet, däribland D.,
under. D:s änka utgav hans 1883 återfunna
dagböcker, »The voyage of the Jeanette» (2
bd, 1883). Direkta resultatet av resan blev
blott upptäckten av De Longöarna (se d. o.).
Större betydelse fick upptäckten, att
lämningar från expeditionen tre år efter fartygets
undergång av havsströmmarna förts fram till
Sydgrönlands kust, vilket gav uppslag till
Nansens Framexpedition 1893—96. O. Sjn.
De Longöarna [do låTj-], tre öar i Ishavet,
n. ö. om Nysibiriska öarna mellan 150°—160°
ö. Igd, Bennettön och de mindre Henriettar
och Jeanetteöarna i s. ö. Upptäcktes av G.
W. De Long (se d. o.).
Delorme [dolå’rm], Marion, fransk
även-tyrerska (omkr. 1613—50). Var dotter till en
lantadelsman, blev beryktad för sina
kärleksförbindelser, särskilt med Cinq-Mars, och
uppges ha blivit vigd vid honom. Hennes salonger
besöktes en tid av hela det eleganta och
litterära Paris och under fronden av de
missnöjda prinsarnas anhängare. Hennes öden
äro romantiskt skildrade av A. de Vigny i
»Cinq-Mars» (1826) och av Victor Hugo i »M.
D.» (1829). Litt.: J. Peladan, »Histoire et
lé-gende de Marion de Lorme» (1882).
Delorme, de Lorme el. de L’O r m e [-[da-lå’rm],-] {+[da-
lå’rm],+} Philibert, fransk arkitekt (omkr.
1512—70), en av den franska
högrenässansens ledande konstnärer. D. besökte Italien,
återkom 1536 till Frankrike, byggde bl. a.
Frans I:s gravmonument i Saint-Denis, ledde
1548—59 alla Henrik II :s
slottsbyggnads-arbeten (bl. a. Anet, se d. o., delar av
Fontaine-bleau) och påbörjade 1564 för Katarina av
Medici Tuilerierna i Paris. D:s fasader visa
en livlig och praktfull rytm samt välformade,
ofta originella detaljer (de med rustikband
indelade »franska kolonnerna» m. m.). D:s
större byggnadsverk äro alla förstörda; de
äro emellertid väl bekanta genom Ducerceaus
gravyrer. Bland hans skrifter märkes
»Nou-velles inventions pour bien bastir» (1561—
76). — Monogr. av H. Clouzot (1910). H. W-n.
Délos, nu kallad Mikra’ Dhi’los, »lilla D.», till
skillnad från Mega’le Dhi’los, »stora D.» (det
forna Rheneia, ön v. om D.), liten ö i Egeiska
havet (areal omkr. 5 kvkm; största höjd ö. h.
118 m, berget Kynthos), tillhörande
Kykladerna, vilkas medelpunkt den bildar. Består
av urberg och är obebodd. Berömd i
mytologien som tvillingsyskonen Apollons och
Ar-temis’ födelseort.
Bortsett från de arkeologiska fynden, som
visa, att ön varit bebyggd i mykensk
(förgrekisk) tid, och ett omnämnande i
»Odys-séen», är det äldsta vittnesbördet om D. den
homeriska hymnen till den deliske Apollon.
Den skildrar gudens födelse men nämner
också, att jonerna samlade sig på D. och
anställde tävlingar, förbundna med sång och
dans, till gudens ära; förmodligen ägde också
en marknad rum. D:s betydelse beror på dess
ställning som föreningspunkt för de på öarna
boende jonerna. Samlingen ägde rum vid
Apollons tempel och fest, men i religiöst
hänseende kan D. icke jämföras med Delfi. Ett
orakel omtalas, men det saknade betydelse;
den mytologiska berömmelsen var större.
De, som strävat efter makt i Egeiska havet,
ha alltid efterfikat D. som centralpunkten
för öbefolkningen, först Peisistratos, som
inledde Atens expansion över havet, därefter
Polykrates (se d. o.) av Samos och så
perserna. Då efter segern över perserna
städerna på Egeiska havets öar och kuster slöto
ett förbund för att under Atens ledning
fortsätta striden (Deliska förbundet), blev
D. säte för förbundets råd och kassa;
för-bundskassans överflyttning till Aten 454 f.
Kr. betecknar förbundets förvandling till ett
rike under Atens överhöghet. Aten sände
glänsande festbeskickningar till de vart fjärde
år firade stora spelen på D. och tillvällade sig
överinseendet över kulten. Det apolliniska
kravet på renhet stegrades därhän, att ingen
fick födas eller dö på gudens heliga ö; därför
lät redan Peisistratos och 427 f. Kr. Aten
företaga en rening; alla gravar öppnades, och
Frans I:s gravmonument i Saint-Denis. Av Ph.
Delorme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
