Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dictyophyllum - Dictyota - Dicyanamid - Didache (ton dodeka apostolon) - Didaktik - Didaskali - Diday, François - Didelphyidae - Didelphys - Diderot, Denis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
877
Dictyophyllum—Diderot
878
Blad av Dictyophyllum.
Dictyophyllum, fossilt ormbunkssläkte i de
mesozoiska bildningarna, tyckes ha nått sin
största utveckling under den rätiska perioden.
D. är nu ganska väl känt, särskilt genom det
vackra material från Skånes kolförande
formation, som beskrivits av A. G. Nathorst. D.
hade en krypande jordstam (rhizom),
varifrån de betydligt mer än meterlånga bladen
sköto upp. Bladen hade ett långt skaft, som
upptill delade sig gaffelformigt; på yttersidan
av varje gren satt ett stort antal långa,
smala, flikade bladsegment, som kunde nå
en längd av 2/3 m (se bilden). Genom den
egendomliga tudelningen av bladet påminner
D. om det nu levande släktet Dipteris (från
Indien och Malajiska arkipelagen). I fråga
om sporangiernas byggnad och anordning
liknar D. mera Matonia pectinata från Malacka
och Borneo men avviker betydligt även från
denna och brukar jämte Camptopteris (se d. o.)
bilda en särskild familj. Th. H-e.
Dictyöta, se Brunalger o. plansch, bild 3.
Dicyänamld, se Cyanföreningar.
Didache, fullständigt D. tön dödeka
a p o s t oT o n (»de tolv apostlarnas lära»),
en av de viktigaste bland N. T:s apokryfer,
»den första kristna katekesen». Dess text
ansågs förlorad, tills metropoliten Filotheos
Bryennios 1873 fann den i Jerusalemsklostrets
bibliotek i Konstantinopel och utgav den 1883.
En gammal lat. övers, av de 6 första kapitlen
utgavs 1900 av I. Schlacht; av D. ha större
och mindre delar anlitats flerstädes i den
gam-malkristna litteraturen. En judisk
proselytkatekes, innehållande läran om »de två vägarna»,
väsentligen överensstämmande med texten till
begynnelsekapitlen i D., synes ha utgjort
källan för såväl gammalkristna som senare
bear-betare. Slutet av denna judiska skrift anses
ha utgjorts av D:s 16.-e kap. el. åtm. den
eskatologiska delen därav. Första delen
utgör en moralkatekes. Andra delen (kap. 7—15)
lämnar anvisningar för gudstjänsthandlingar,
dop, fastor, bön, nattvard samt åtskilliga
föreskrifter om församlingslivet, som här får
en utomordentligt värdefull historisk
belysning. D. måste ha avfattats mellan 90 och
150 e. Kr., sannolikt i Syrien. — Till sv. har
D. översatts av O. V. Lemke (1887), i
Sanningssökaren (1887, 1889), av V. Hedqvist
(1893) och av G. Klein (1908; med kommentar).
V. Rydberg behandlade D. i »Kulturhistoriska
föreläsningar», bd II (1903). — Av den rika
litteraturen om D. må nämnas O. v. Gebhart
och A. Harnack, »Texte und Untersuchungen
zur Geschichte der altchristlichen Literatur»,
bd 2 (1886); A. Harnack, »Die Apostellehre
und die jüdischen beiden Wege» (1886). A. G-w.
Didaktik (grek, didaktiko’s, lämplig till
lärare), undervisningslära, den gren av
pedagogiken, som behandlar lagarna och reglerna
för undervisningen. — D i d a’k t i s k,
undervisande, (sede-)lärande. Om didaktisk
poesi se Lärodikt.
Didaskall (grek. didaskalVa, av dida’skalos,
lärare), undervisning. 1. Eg. den
undervisning, som de dramatiska författarna i Aten
meddelade de skådespelare, som utsetts att
uppföra deras stycken, och i synnerhet körens
medl.; därför också själva uppförandet av
skådespelen; vidare inskrifter, innehållande
förteckningar över de dramatiska festerna
(dionysierna), vid dem uppförda skådespel,
dessas författare och de främsta skådespelarna
(protagonisterna), ordnade efter år och prisens
rang. Detta material, som hämtats ur de
officiella protokollen, har bearbetats
litteraturhistoriskt av Aristoteles; man känner det
dels i fragment av inskrifter, dels i notiser
hos författarna. — 2. Se P r e d i k a n.
Diday [didä’], Frangois, schweizisk
målare (1802—77). Kallades »alpernas
konstnärlige upptäckare», målade Schweiz’ berg
och sjöar med storslagen uppfattning och
målerisk bredd. G-g N.
Didelphyidae, se Pungråttor.
DideTphys, se Pungråttor. — D.
mu-rlna, se Aeneasråttan.
Diderot [didrå’], Denis, fransk
skriftställare (1713 5/io—84 30It). D. är vid sidan av
Voltaire och Rousseau det franska 1700-talets
märkligaste litterära gestalt, själen och
drivkraften i arbetet på den stora E n c y k 1
o-p e d i e n (se d. o.), som bildar epok i seklets
andliga historia. Han tillhörde en
hantverkar-släkt från Champagne; fadern var knivsmed
i Långres, rätt välbärgad, och kunde ge sonen
en god uppfostran i Paris. Varken
prästkallet eller juristbanan, vartill han närmast
utbildats, tilltalade D:s obändiga och
frihetsäl-skande natur; han föredrog att framleva sitt
liv som fri litteratör och gjorde sig snart
bekant på kaffehusen och i salongerna som
en fullkomlig polyhistor. Uppdraget att utge
Encyklopedien, som gav honom en fast
ställning i den litterära världen, sysselsatte
honom åren 1745—72, under vilken tid också
hans övriga litterära verksamhet väsentligen
faller. Sedan detta arbete avslutats, stod han
utan existensmedel; till hans hjälp kom då
kejsarinnan Katarina II av Ryssland, och för
den rundligt tilltagna livstidspension hon
skänkte honom begärde hon som vederlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
