Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diderot, Denis - Dididae - Dido - Didot, familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
879
Dididae—Didot
880
blott ett personligt besök i Petersburg. D.
anlände dit 1773 och stannade halvtannat år,
varpå han återvände till Paris, glad att
vidare slippa andas hovluft. Till Paris
lockade honom icke blott arbetet och vännerna
utan också en älskarinna, Sophie Volland,
med vilken han 1759, ehuru gift, knutit en
förbindelse, som varade till hennes död, 1783.
Hans brev till henne, först utg. 1830, utgöra
den viktigaste källan till D:s biogr. Hustrun
var en liten sömmerska, utan djupare
bildning, som fann sig i hans excentriciteter och
troget skötte hans hus.
D. gjorde betydelsefulla insatser på vitt
skilda områden: från filosofisk spekulation
och estetisk kritik till roman och drama. I
sin filosofiska spekulation utgår han från
engelsmännen, Locke och Shaftesbury i
främsta rummet. Han drar ut den förres empirism
och sensualism till de yttersta konsekvenserna
och hamnar, liksom de övriga
encyklopedister-na, i ren materialism, förnekande Guds
existens, själens odödlighet och moralens beroende
av religionen. I stället upptar han
Shaftes-burys platonska förkunnelse om entusiasmen,
det medfödda sinnet för allt stort och ädelt,
som drivkraft för handlandet. Han
ante-ciperar så tillvida den tyska nyhumanismens
etik. Systematiskt tänkande var över huvud
icke hans styrka; D. var en improvisator,
som framför allt verkade genom sitt häftiga,
målande, paradoxala språk och icke minst i
det personliga umgänget med dess hjälp
lyckades sätta ständigt nya »problem under
de-1 att», själv obekymrad om lösningen. Mer
än andra bidrog D. att undergräva den
auk-toritetstro, varpå 1700-talets samhälle vilade.
Hans mest kända filosofiska skrifter äro
»Pen-sées philosophiques» (1746; bränd av bödeln),
»Lettre sur les aveugles» (1749), som
in-bragte honom en kortare fängelsevistelse,
samt »Le rève de d’Alembert» (1769; tr. först
1831). Som medarbetare i Grimms
handskrivna »Correspondance générale», sin tids
förnämsta litterära nyhetskälla, grundläde D.
med sina »Salons» (1759—81) den moderna
konstkritiken, låt vara att han i sina
ut-ställningskrönikor huvudsaki. fäste sig vid
det »litterära» innehållet i de verk han
behandlade.
Bland D:s romaner intages hedersrummet
av den frätande skarpa och likväl överdådigt
humoristiska samtidssatiren i dialogform »Le
neveu de Rameau» (1760; tr. först i ty. övers,
av Goethe 1806; sv. övers. 1825;
originalmanuskriptet återfanns 1891 på en Seinekaj).
Det är ett originellt mästerverk, vars
förfallne hjälte jämförts med klassiska gestalter
i världslitteraturen, ss. Panurge, Falstaff och
Fredman. Andra betydande arbeten i
romanform äro »La religieuse» (1760; »Nunnan»,
1925), ett angrepp på klosterväsendet, och
»Jacques le fataliste» (»Jacques fatalisten»,
1925), båda komponerade efter engelska
mönster, resp. Richardson och Sterne.
Konstnär
ligt vida underlägsna men litteraturhistoriskt
viktigare äro D:s skådespel, »Le fils naturel»
(1757) och »Le père de famille» (1758; »Herr
Orbesson och hans familj», 1807). Genom
dessa skådespel, vilka skulle tjäna som
praktiska illustrationer till de nya dramatiska
teorier, som samtidigt framställdes i flera
avh., främst »Essai sur la poésie dramatique»
(1758), ansåg sig D. ha definitivt avfört den
klassiska komedien och tragedien från
skådebanan och lagt en fast grund för den av
Lillo och La Chaussée skapade borgerliga
dramens vidare utveckling. Ej personernas
karaktär utan deras samhällsställning borde
vara handlingens hävstång, komiskt och
tragiskt borde oförmedlat blandas och en klart
moralisk effekt framgå av skådespelet, detta
var huvudpunkterna i D:s program, som
upptogs av Lessing och i stort sett utan
förändringar går igen i 1800-talets realistiska
tendensdrama. Dumas fils, Augier och Ibsen
anknyta mer el. mindre direkt till D:s idéer.
En samlad standarduppl. av D :s skrifter —
flera av de viktigaste trycktes först långt efter
hans död, ehuru kända i avskrifter av samtiden
— utgavs 1875—79 i 20 bd av J. Assézat
och M. Tourneux. Litt.: Monogr. av bl. a. K.
Rosenkrantz (1866), J. Morley (»D. and the
en-cyclopædists», 1878; senaste uppl. i 2 bd 1923),
L. Ducros (1894) och J. Reinach (1894); É.
Fa-guet, »Dix-huitième siècle» (1890); R. L. Cru,
»D. as a disciple of english thought» (1913),
en viktig källundersökning; M. Tourneux, »D.
et Catherine II» (1899); F. Vexler, »Studies
in D :s esthetic naturalism» (1922); P.
Hermand, »Les idées morales de D.» (1923); M. D.
Busnelli, »D. et ITtalie. Reflets de vie et de
culture italienne dans la pensée de D.» (1925);
populär sv. monogr. av Yrjö Hirn (1917).
— D:s porträtt återges på vidstående
plansch. Kj. S-g.
DFdidae, se Drontfåglar.
Dido (på puniska Helissa), enligt sagan
Kartagos grundläggarinna. D., dotter till en
konung i Tyros, skall, sedan brodern
Pyg-malion dödat hennes make, Sicharbas (hos
Virgilius Sychaeus), ha flytt till Libyen, där
hon av konung Jarbas fick köpa så mycket
land, som kunde omslutas med en oxhud.
Hon lät då skära huden i fina remmar och
omslöt så det område, där borgen Byrsa sedan
uppfördes och Kartago (se d. o.) uppväxte.
Då Jarbas under krigshot anhöll om D:s hand,
gav hon sig döden på bålet. — En
omgestaltning av sagan förekommer bl. a. hos Virgilius,
som låter Aeneas på flykten från Troja landa
vid Kartago, där D. intages av häftig kärlek
till främlingen och, då denne på Jupiters bud
reser vidare, förtvivlad dödar sig själv. —
Man förmodar, att D. ursprungligen var en
gudomlighet av samma art som semiternas
vanliga stadsbeskyddarinnor (t. ex. Tanit och
Astarte). H. Sgn.
Didot [didå’], fransk boktryckar- och
bok-handlarfamilj. Stamfadern var Franpois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
