Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Didot, familj - Didrik av Bern - Didrikssagan - Didring, Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
881
Didrik av Bern—Didring
882
D. (1689—1757), sedan 1713 boktryckare i
Paris. — Hans söner Frangois Ambroise
D. (1730—1804) och Pierre Frangois D.
(1732—95) utvecklade boktryckarkonsten och
förbättrade
pappersfabrikationen. Den förre
uppfann de gjutna
»stegen» (fyrkantiga
blystycken), införde
veläng-papperet i Europa, göt
vackra antikvatyper (de
didotska typerna) och
förbättrade handpressen
så, att den kunde trycka
ett helt ark på en gång.
— Hans son Pierre
D. d. ä. (1760—1853)
utgav noggranna och
praktfulla folioupplagor av klassiska
författare. — Pierres broder F i r m i n D. (1764—
1836) övertog 1789 faderns stilgjuteri och
förfärdigade typerna för broderns praktverk.
Dessutom förbättrade han skrivstilstyperna,
vilka 1806 införts av engelska stilgjutare. —
Hans son Ambroise Firmin D. (1790—1879)
övertog 1827 tills, m. sin broder Hyacinthe
Firmin D. (1794—1880) faderns affär. På deras
förlag utkom en mängd förträffliga verk. Den
äldre brodern översatte Anakreon och
Thuky-dides och författade värdefulla bibliografiska
och språkvetenskapliga arbeten, t. ex. »Essai
typographique et bibliographique sur 1’histoire
de la gravure sur bois» (1863), »Observation
sur 1’orthographe frangaise» (1867; 2.-a uppl.
1868) och »Alde Manuce et 1’hellénisme ä
Venise» (1875). — De mest betydande nyare
verk, som utgått från D.-officinerna, ännu
blomstrande under namnet Firmin D. & c:ie,
äro »Bibliothèque frangaise», »Collection des
classiques frangais», »Bibliothèque des auteurs
grecs», »Nouvelle biographie générale» (från
1851) samt konst- och kulturhistoriska
praktverk. (B. O-g.)
Didrik av Bern, fornnordiskt namn på
öst-gotiske konungen Teo de rik; jfr d. o. och
Didrikssagan.
Didrikssagan, från Tyskland härstammande,
även i norden under medeltiden vitt utbredd
saga, vars hjälte är Dietrich von Bern (den
lågtyska formen av hans namn är Diderick
el. Dirick, den norsk-isländska Piårekr, den
svensk-danska Didrik). Didrik är en av
folkfantasien återkastad spegelbild av den
histo-riske Theoderik, östgöternas konung, Italiens
erövrare (d. 526), och Bern är en
förvrängning av Verona. I Tyskland blev sagan om
Didrik och hans hjältar satt i förbindelse med
andra sagor, näml, den urspr. östgotiska
Er-manariksagan, som rör sig kring den
histo-riske Ermanarik (d. 375), och den
frankisk-burgundiska Völsung-Niflunga-sagan, vilken,
genom den däri uppträdande sachsiske
»huna»-konungen Etzel, sammangöts med minnet av
hunnernas konung Attila (d. 455), som mau
trodde sig igenkänna i Etzel. En del smärre
folkliga kväden, behandlande motiv ur denna
sagokrets, torde under de följ, århundradena
ha uppstått på flera olika håll. I Sydtyskland
blevo sådana smärre, folkliga kväden samlade
och samarbetade till större dikter, först och
främst »Nibelunge-nöt» (från omkr. 1140), som
ännu finnes i en bearbetning från omkr. 1210,
näml, den namnkunniga »Nibelungenlied», vars
innehåll är Sigfrieds el. Sigurd Fafnesbanes
bedrifter och hans banemäns, nibelungarnas,
undergång vid besöket hos deras svåger Etzel,
varvid Didrik spelade en huvudroll.
Till norden tyckas sagorna om Didrik och
hans hjältar ha kommit redan på 1100-talet
genom smärre nordtyska kväden. De möttes
här, företrädesvis i Danmark och Sverige, av
några mycket bleknade minnen om Sigurd och
andra forntidshj ältar. Båda dessa traditioner
alstrade kämpavisor, av vilka några äro
bevarade. Vid mitten av 1200-talet uppträdde
en norrman el. islänning, som »efter tyska
mäns berättelser», vilka han sannolikt hört i
Bergen (huvudorten för hansestädernas
handel på norden), samlade och samarbetade en
i många hänseenden utmärkt framställning
av hela sagokretsen, den s. k. Pidrekssagan
(utg. av bl. a. C. R. Unger, 1853). Av denna
stora berättelse kom omkr. 1440 en trol. i
Bergen mot 1200-talets slut skriven
pergamentshandskrift till birgittinklostret i
Vadstena och finns nu i Kungl. bibi. Kort
därefter skrev en okänd författare efter denna
handskrift en svensk D. (under titeln »Sagan
om Didrik af Bern», utg. 1850—54 av
Hyltén-Cavallius). På Sveriges historieskrivning har
D. utövat stort inflytande. Med stöd av denna
saga upptaga såväl »Gamla krönikan» av 1448
och »Lilla rimkrönikan» som de flesta
framställningar av Sveriges historia konungarna
över Vilkinaland (vilket antogs vara Sverige)
i den fornsvenska konungalängden. Redan
Olaus Petri hänvisade dessa fabelkonungar
till »Teoderiks von Bern historia och fabler»;
men det är dock först det senaste halvseklets
kritik, som lyckats sprida ljus över rätta
förhållandet. — Litt.: O. Klockhoff, »Studier
öfver Piöreks saga af Bern» (i Uppsala Univ:s
Årsskr. 1880); F. Holthausen, »Studien zur
Thidrikssaga» (1884); Paul, »Grundriss der
germanischen Philologie», II (passim, med
litt.-förteckning, 1901); B. Symons,
»Germa-nische Heldensage» (i Pauls »Grundriss», III);
Boer, »Die Sagen von Ermanarich und
Dietrich» (1910); W. Haupt, »Zur niederdeutschen
Dietrichs-Sage» (1914). C. R. (J. M.)*
Didring, Ernst, författare (f. 1868 18/io).
Var 1890—1914 tjänsteman i
Järnvägsstyrelsen, 1904—10 fullmäktig i Statens
järnvägstrafiks pensionsinrättningar, 1915—20 led. av,
resp. v. ordf, i Svenska Röda korsets
hjälp-kommitté för krigsfångar, där han nedlade ett
betydande och högt skattat arbete och för
vars verksamhet han på uppdrag redogjorde i
»Sveriges hjälp till krigsfångarna» (1920).
1915—20 och 1923 ff. har han varit ordf, i
Boktryckarmärke för
firman Didot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
