Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Didring, Ernst - Didron, ätt - Didron, Johan Fredrik - Didunculus - Didus - Didym - Didyma - Didymograptus - Didymograptusskiffer - Didymos den blinde - Didynamia - Diebitsch Zabalkanski, Hans Karl Friedrich von (Ivan Ivanovitj Dibitj) - Dieces
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
883
Didron—Dieces
884
Sveriges författarförening. D. debuterade 1897
som dramatiker med »Midnattssol» ocb har
sedan skrivit ett tjugutal sceniska verk, av
vilka flera haft stor framgång i Sverige och
några även utomlands;
nämnas må den sociala
»Stigare-Mats» (1900),
folkstycket »Två
konungar» (1908; om
Bellman och Gustav
III),
karaktärsdramer-na »Högt spel» (1909),
»örnarna» (1910),
»Valuta» (s. å.), »En
moder» (1911), »Eros» (s.
å.; tre enaktare) och
»Elna Hall» (1917),den
av världskriget
inspi
rerade trilogien »På väg till friheten»
(»Råttfällan», 1918, »Fången», 1919, »Riket», s. å) och
efterkrigsskådespelet »Pension Bellevue» (1922),
det bibliska dramat »Jefta» (1912) och
blankversdramat »Gustav II Adolf» (1916). Hans
scenverk utmärkas av allvar och lidelse,
skicklig dramatisk konstruktion och ideell
uppfattning, deras motiv är i regel en konflikt, som
löses genom ett stort offer. D:s berättelser
och romaner äro »Bruddansen» (1899),
»Kunskapens träd» (1902), »Trälar» (1904),
»Kronans kaka» (1906), »Vilsna vandrare» (1911),
romancykeln »Malm» (»Männen som gjorde
det», 1914, »Bergets sång», 1915, »Spelarna»,
1919), »Bortom ärans fält» (1919), »Sigrid
Persdotter Bjurcrona» (1922), »Två vägar»
(1923) och »Stormens öar» (1925). De visa en
osentimental, manlig och vederhäftig
berättarkonst, vars höjdpunkter ligga i skildringarna
från världskriget, skärgården och
vildmarken, särskilt »Männen som gjorde det», en
monumental skildring från
Luleå—Narviks-banans tillkomst med ypperliga
människo-teckningar och storartade naturstämningar,
och »Bergets sång», en mäktig och bred
roman från livet och arbetet i Kiruna under de
första åren av detta samhälles tillvaro. R-n B.
Didron [di’drån], svensk adlig ätt av franskt
ursprung, inkom till Sverige på 1600-talet och
naturaliserades 1649. Johan Fredrik D. (se
d. o.) blev 1735 frih. men tog ej introduktion.
Didron [dfdrån], Johan Fredrik, frih.,
militär, politiker (1686—1747). Ingick i
krigstjänst 1702, blev kapten vid Pommerska
dra-gonreg. 1712, överste 1719, chef för Bohusläns
dragonreg. 1722, för Västgöta-Dals reg. 1732,
för Dalreg. 1735 och s. å. frih. (jfr
släktöversikten). D. blev chef för Västgöta kavallerireg.
1740, generalmajor 1741 och generallöjtnant
1746. D. är mest känd som politiker och var
led. av sekreta utskottet vid riksdagarna 1731
och 1734. Han tillhörde Fredrik I:s anhängare
och var en orädd, slagfärdig, stundom något
framfusig bekämpare först av holsteinska
partiet, sedan av Arvid Horn, slutligen av
hattarna. 1741 var han stark motståndare tih
krigspolitiken. Hemkommen från finska
kri
get, dömdes han, väsentligen för att han
tillstyrkt Fredrikshamns övergivande, att böta
ett års lön. L. S.*
Didu’nculus, se T a n d d u v a.
Didus, se Drontfåglar.
Didym, se Sällsynta j o r dar ts m
e-t a 11 e r.
Di’dyma, Apollons orakel s. om Miletos. Den
sista sträckan av den heliga vägen, som ledde
dit (från hamnplatsen Panormos, bortåt 2
km), kantades av arkaiska statyer, av vilka
somliga nu finnas i British museum. Templet
förstördes av perserna 494 f. Kr. 333
påbörjades en väldig, aldrig avslutad
nybyggnad. D. började utforskas av fransmännen,
och ruinernas friläggning fullbordades av
tyskarna (Wiegand i Anhang zu den
Ab-handlungen der preussischen Akademie der
Wissenschaften 1908, 1911). Under
världskriget skadades ruinerna svårt genom
beskjut-ning från franska krigsfartyg. M. Pn N-n.
Didymogra’ptus, se Graptoliter.
Didymograptusskiffer, se Silursystemet.
Didymos den blinde, en av den äldsta
kyrkans lärdaste och kunskapsrikaste
kyrkolärare (310—395). Blind från barndomen,
verkade D. nära ett halvt årh. som föreståndare
för den alexandrinska kateketskolan. Han
sökte i sina arbeten (blott få i behåll) förena
tankar från Origenes med Athanasios’ teologi.
Viktigast bland dem äro skrifterna »Om den
helige ande» och »Tre böcker om
treenigheten». Litt.: J. Leipoldt, »Didymos der Blinde»
(1905). (M. Pf.)
Didynämia, se Linnés sexualsystem.
Diebitsch Zabalka’nskij [dl’-], H a n s K a r 1
Friedrich von (Ivan Ivanovitj D
i-bitj), greve, rysk militär (1785—1831). Var
född i Schlesien, följde 1801 sin fader i rysk
tjänst och utmärkte
sig under fälttågen
1805—07. Dec. 1812
slöt han med
preussiske generalen Yorck
konventionen i
Tau-roggen, början till
det preussiska
avfallet från fransmännen;
efter slaget vid
Leipzig 1813 blev han
generallöjtnant och
åtnjöt stort förtroende
hos tsar Alexander.
Under kriget mot Turkiet 1828—29 blev D. i
början av 1829 högste befälhavare o. övergick
Balkan; Adrianopel föll, och D. tågade mot
Konstantinopel, varefter kriget slutades. D.
fick hedersnamnet Zabalkanskij
(»Balkanöver-gångaren») och blev fältmarskalk. Under
polska upproret segrade han 1831 vid Grochöw och
Ostrolqka men dog 10 juni s. å., trol. i kolera.
Diecès (lat. dioecésis, av grek. dioi’kesis, eg.
förvaltning), förvaltningsområde. — 1. Sedan
kejsar Diocletianus namn på romerska rikets
12 huvuddelar (t. ex. orienten, Italien, Afrika,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
