Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dieces - Diedenhofen - Dieffenbach, Johann Friedrich - Diego Garcia - Diego Rodrigues - Diégo Suarez (Antomboka) - Diehards - Diehl, Michel Charles - Dielektricitetskonstant - Diels, Hermann - Diels, Ludwig - Dielytra - Diemar, Ernst Hartmann von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
885
Diedenhofen—Diemar
886
Gallien, Britannien), styrda av vicärii; de voro
uppdelade i 101 provinser. — 2. Biskopsstift.
— Diecesänförfattning, stiftsstyrelse.
Diedenhofen [di’d-], se Thionville.
Dieffenbaeh [di’f ], JohannFriedrich,
tysk kirurg (1794—1847), prof, vid Berlins
univ. (1840). D:s namn är knutet till många
utmärkta plastiska operationer för
behandling av vanställda el. förstörda kroppsdelar.
Diego Garcia [5iä’gå garpfa], den största
av Chagosöarna (se d. o.).
Diego Rodrigues [öiä’gå roöri’gij*],
den.östligaste av Maskarenerna, se Rodrigues.
Diégo Suarez [diegå’ soarä’z] (A n t o
m-b o k a), vik på Madagaskars östkust, nära
dess nordspets, skyddad för alla vindar; har
använts som krigshamn. På v. stranden
hamnstaden D. (11,855 inv. 1921), på s. stranden
Antsirane (se d. o.). D. ockuperades av
fransmännen 1885 och bildade med omgivningar
kolonien D., som 1896 införlivades med
Madagaskar.
Diehards [daiTiä^z] (av eng. die, dö, och
hard, hård), eg. soldater, som hellre dö än
ge sig; sedermera namn på konservativa
yt-terlighetsmän, särskilt (från 1913) på den
grupp inom det konservativa partiet, som till
det yttersta motsatte sig irländsk
självstyrelse, senare (från 1920) även på partiets
högra flygelgrupp med Morning Post som
organ. V. S-g.
Diehl [dil], Michel Charles, fransk
historiker (f. 1859). Föddes i Strassburg, var
1881—85 medlem av franska arkeologiska
instituten i Rom och Aten och blev 1888 fil. dr
på det viktiga arbetet »Études sur
1’admi-nistration byzantine dans Fexarchat de
Ra-venne» (1888). D. blev 1891 prof, i Nancy och
1907 prof, i bysantinsk historia vid Sorbonne.
D. har — utom uppsatser i Bulletin de
Cor-respondance Hellénique och Mélanges de FÉcole
de Rome m. fl. tidskrifter — författat en
mängd konsthistorisk-arkeologiska och
historiska arbeten, som vunnit stor spridning.
Bland de förra märkas »L’art byzantine dans
ITtalie méridionale» (1894), »Manuel d’art
by-zantin» (1910) samt de mera populära
»Ex-cursions en Grèce» (1890) och »En
Méditer-ranée» (1901). Jämte
konsthistorisk-arkeologiska studier har D. bedrivit synnerligen
betydelsefull historisk forskning, känd genom
arbeten som »L’Afrique byzantine» (1896) och
»Justinien et la civilisation byzantine au VI :e
siècle» (1901). Friare historisk skildring ger
han i »Figures byzantines» (1908;
»Bysantinska gestalter», 2 bd, 1920—22) och »Théodora»
(1904; sv. övers. 1920). Att märka är även
den kortfattade handboken »Histoire de
Fem-pire byzantin» (1920). — Genom sin
banbrytande historiska lärdom, genom
konsthistorisk-arkeologiska studier och ej minst genom
förtrogenhet med medelhavsländernas liv och
geografi har D. ovanligt mångsidigt och
levande kunnat fatta och teckna olika perioder
av bysantinsk historia. Utmärkande för D.
som historiker äro uppfattningens och
framställningssättets klarhet och åskådlighet samt
en särskilt vid den allmänna historiska
skildringen framträdande personlig litterär stil,
som med elegans uppbär ett stort lärt
material och ger framställningen omisskännlig
tidsfärg. Ax. B-s.*
Dielektricitetskonstant, se Elektricitet.
Diels [dils], H e r m a n n, tysk filolog (1848
—1922). Blev 1882 e. o. och 1886 ord. prof,
vid Berlins univ.; sedan 1897 var han led.
av styrelsen för arkeologiska institutet där.
I preussiska vet.-akad.
var D. sedan 1895
ständig sekreterare för
den
filologisk-historiska klassen. D:s
forskning ägnades
hu-vudsakl. åt grekisk
filosofi,
naturvetenskap, medicin och
teknik. Bland hans
talrika skrifter må
nämnas »Doxographi
grae-ci» (1879), »Simplicii
in Aristotelis physica
commentaria» (1882), »Seneca und Lucan»
(1885), »Elementum» (1889), »Sibyllinische
Blätter» (1890), »Parmenides. Griechisch und
Deutsch» (1897), »Herakleitos von Ephesos.
Griechisch und Deutsch» (1901; 2:auppl. 1909),
»Die Fragmente der Vorsokratiker» (1903; 3:e
uppl. 1912), »Die Handschriften der antiken
Ärzte» (1905—07), »Die Entdeckung des
Alkohols» (1913), »Antike Technik» (7 föredrag i
mönstergill populärvetenskaplig form, 1914;
2:a uppl. 1920), »Lukrezstudien» (1918), kritisk
uppl. av Lucretius’ »De rerum natura» (fullb.
kort före D:s död).
D. gjorde stora och betydelsefulla insatser
som en vetenskapens organisatör av hög rang
och främjade nitiskt det internationella
vetenskapliga samarbetet. Som huvudredaktör
ledde han utgivningen av »Commentaria in
Aristotelem graeca» och »Corpus medicorum
graecorum» samt tog verksam del i ledningen
av samtidens största företag inom den
klassiska filologien, »Thesaurus linguae latinae».
Hans namn är jämte Wilamowitz’ hugfäst i
den 1920 bildade Wilamowitz-Diels-Stiftung
(se Wilamowitz). Se uppsats av E.
Nach-manson i Ord och Bild 1923. (E. N-n.)
Diels [dils], L u d w i g, tysk botanist (f.
1874), son till H. D. Är direktör för botaniska
museet och trädgården i Berlin-Dahlem sedan
1921 och har företagit resor i bl. a. Kaplandet
och Australien. Bland D :s skrifter märkas
»Die Flora von Central-China» (1902), »Die
Pflanzenwelt von Westaustralien» (1906) och
»Pflanzengeographie» (1908). K. A.
Dielytra, se Löjtnantshjärta.
Diemar [di’m-], Ernst Hartman n,
baron von D., tysk diplomat och militär
(1682—1754). Kom som generaladjutant i stor
gunst hos arvprins Fredrik av Hessen (senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
