Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dierx, Léon - Dies - Dièse - Diesel, Rudolf - Dieselmotor - Diesen, Halvor Thorstein Romdal - Dies Iræ - Diesis - Diespiter - Diesterweg, Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
Dies—Diesterweg
890
vänskapsband vid den parnassiska skolans
diktare, framför allt Leconte de Lisle.
Exotiska inslag röjas väl i D :s formstränga
diktning, som dock väsentligen är av tungsint
reflekterande innehåll. Vigny är hans mästare;
D. har tagit i arv dennes metafysiska
melankoli. Symbolisterna räknade honom som
en av sina mästare vid sidan av Baudelaire.
Hans förnämsta diktsamlingar äro »Lèvres
closes» (1867), »Paroles d’un vaincu» (1871)
och »Les amants» (1879). Litt.: E. Noulet,
»L. D.» (1925). Kj. S-g.
Di’es, lat., dag, tidpunkt, termin. — Från
antikens romare må bl. a. följ, uttryck
anföras: D. a quo, »dag, från vilken», den dag,
fr. o. m. vilken ett kontrakt har gällande
kraft, i motsats till d. ad quem, »dag, till
vilken», den dag det utlöper. — D. äter el.
nefa’stus, svart el. olycksam dag. — D.
cri’ticus, kritisk dag (i en sjukdom). — D.
caniculäres, »hunddagarna», rötmånaden. — D.
fa’stus, lovlig dag (då rättegång fick hållas).
— D. feriäti el. fe’sti, vilo-, festdagar (då
rätts- och statssaker lågo nere men kyrkliga
fester och tävlingar ägde rum). — D.
inter-caläris, skottdag. — D. nefa’stus, olovlig dag
(då rättegång ej fick hållas). — D. profe’stus,
vardag, söckendag.
Dièse [diä’z], fr. (av grek. di’esis, liten
intervall, kvartston), fransk benämning på
höj-ningstecknet, »kors» (S): ut dièse, ciss o. s. v.
Diesel [di’zal], Rudolf, tysk ingenjör
(1858—1913). Studerade vid tekniska
högskolan i München och blev där 1879 assistent
åt den berömde forskaren inom
termodynamiken prof, von Linde vid utarbetande av
dennes kylmaskin. 1893 framlade D. i en avh.
helt nya principer för byggande av
kraftmaskiner, som med avseende på värmeekonomi
skulle bli betydligt mera ekonomiska i drift
än ångmaskiner. Med understöd av Krupp
i Essen och Maschinenfabrik Augsburg fick
D. tillfälle att praktiskt utveckla sina idéer,
vilket ledde till konstruerandet av den i
värmekraftmaskinernas utveckling
epokgörande dieselmotorn (se F ö r b r ä n n i n g
s-maskiner). D. försvann under en
ångbåts-resa mellan Antwerpen och Harwich natten
29—30 sept. 1913. — D:s porträtt återges på
vidstående plansch. G. H-r.
Dieselmotor [dl’sel-], en efter uppfinnaren,
R. Diesel (se d. o.), uppkallad värmemotor.
Se Förbrännings maskiner.
Diesen, Halvor Thorstein Romdal,
norsk tidningsman (1862—1925), jurist,
hö-jesteretsadvokat sedan 1904. Var 1890—98
redaktör av Bergens Aftenblad, 1906—08
med-redaktör av Akersposten, sedermera politisk
medarbetare i och från 1913 den ene av
huvudredaktörerna av Aftenposten. Genom
föredrag och, under märket Hammeren, genom
politiska och sociala artiklar i Aftenposten
utövade han stort inflytande på opinionen.
Han var 1898—99 högerpartiets
generalsekreterare. M. H.
Di’es Iræ, lat., »vredens dag», en efter
begynnelseorden uppkallad lat. hymn över
yttersta domen. Denna inspirerade och
själs-skakande hymn är författad av
franciskan-munken Tomas av Celano och blev före 1385
av kyrkan upptagen som sekvens (se d. o.) i
själamässan. Jfr Tomas av Celano och
R e k v i e m. — D. har översatts till sv. av
bl. a. S. A. Forsius (1620), L. Hammarsköld
och K. J. Lénström samt ingår i Sv.
psalmboken dels i en parafras, övers, från tyskan,
som n:r 498, dels i ny övers, (samarbete
av flera pers.; även lat. texten) som n:r
664. A. L.*
Di’esis, grek., liten intervall, som uttrycker
skillnaden mellan stor och liten halvton
(förhållandet 128: 125). Jfr Dièse.
Die’spiter, lat. (av di’es, dag, och pa’ter,
fader), »dagens (ljusets) fader», ett av
Jupi-ters (se d. o.) tillnamn.
Diesterweg [di’starvèk], Adolf, tysk
pedagog (1790 29/io—1866 7/7). Studerade
matematik, filosofi och teologi m. m., blev
semi-narierektor i Mörs (i Rhenprovinsen) 1820, i
Berlin 1833 och en
av de ledande
personligheterna inom den
preussiska
lärarvärl-den. Till en början
stod D. närmare
filan-troperna än Pestalozzi
och dennes epigoner
(opponerade särskilt
mot Niederers och
Schmidts formalism)
men anslöt sig
småningom till Pestalozzis
grundtankar, som han
sökte omsätta i liberal anda. Han uppträdde
som motståndare till vulgärrationalismens
religionsundervisning men ock till en konfessionellt
betonad sådan. För sina åsikter försattes han
1847 av Fredrik Vilhelm IV ur tjänstgöring,
erhöll 1850 avsked med pension och verkade
därefter som skriftställare, liberal politiker
samt organisatör av folkskollärarkåren. —
Som pedagog var D. eklektiker. Utrustad med
glänsande begåvning som lärare och
läroboksförfattare, särskilt i matematik och
astronomi, har han haft utomordentlig
betydelse för tysk folkskolpedagogik. Hans
»Weg-weiser zur Bildung für deutsche Lehrer» (1834)
är delvis övers, också till sv. 1900 och 1904.
Från 1827 utgav han Rheinische Blätter für
Erziehung, som blev huvudorganet för
folkskolans framåtsträvande krafter. I »Die
Le-bensfrage der Civilisation» (1838) gisslade han
de dåtida universitetsstudiernas bedrivande
och i »Bemerkungen und Ansichten» (s. å.) den
då moderna växelundervisningen. D :s ideal
var en nationell och religiöst-etisk
folkbildning. Gentemot en trång konfessionalism
hävdade han en bibliskt kristen
religionsundervisning under betonande av väsentligen tre
krav: på en simultanskola (se d. o.), en
gemen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
