Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Disraeli, Benjamin, earl av Beaconsfield - D’Israeli, Isaac - Diss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1001
D’Israeli—Diss
1002
ning främjades praktiskt genom det även
ekonomiskt fördelaktiga inköpet för brittiska
regeringens räkning av kedivens aktier i
Suez-kanalen (1875). Trots ett ganska omfattande
arbete på den sociala lagstiftningens område
(främst inom hälsovården) har D:s sista
ministär huvudsaki. bedömts från
utrikespolitiska synpunkter. Genom sin avvisande
hållning mot en gemensam aktion av
stormakterna mot Turkiet 1875 bidrog D. att skärpa
den östeuropeiska krisen. Hans turkvänliga
hållning bragte honom till en tid i konflikt
med den allmänna meningen i England. D:s
kraftiga uppträdande under och efter
ryskturkiska kriget 1877—78 räddade Turkiets
existens. Stödd på hemliga separatavtal med
både Ryssland och Turkiet, lyckades han vid
slutuppgörelsen på Berlinkongressen, i vilken
han själv och lord Salisbury som engelska
ombud deltogo, genomföra en för Turkiet
relativt förmånlig uppgörelse, varjämte
England fick skyddsrätt över Cypern. Efter
Berlinkongressen nådde D:s anseende sin
höjdpunkt, och han mottogs av allmänt jubel, då
han från Berlin hemförde »fred med ära»
(peace with honour). Krigen i Sydafrika
och Afganistan bidrogo emellertid att
försvaga hans ställning, och vid nyvalen till
underhuset 1880 led han ett stort nederlag; han
avgick 20 april s. å. Romanen »Endymion»
(1880; sv. övers., 2 bd, 1881), det sista av D:s
skönlitterära arbeten, väckte, dock mest till
följd av författarens samhällsställning, stort
uppseende och honorerades med 10,000 pd st.
Året därpå avled D. i London; han begrovs
vid sin makas sida på sitt lantgods
Hughen-den. Hans dödsdag firas årl. av de
konservativa som »Primrose day» (gullvivan, eng.
primrose, troddes näml, vara hans
älsklings-blomma; därav namnet).
Inom den engelska litteraturen är D.
skaparen av en ny genre, den politiska romanen,
och som skildringar av de sociala och
politiska förhållandena i England under 1830- och
1840-talet äro hans arbeten oöverträffade
mästerstycken. Som talare var D. framför
allt debattör, ouppnådd i användningen av
ironiens och den epigrammatiska sarkasmens
vapen. Som statsman utmärktes han av
skapande fantasi och förvånande framsynthet
men ock av bristande intresse för detaljer,
när det gällde att överflytta en genialt
utkastad plan från papperet till verkligheten.
Hans förmåga som parlamentarisk taktiker
var enastående. Kännetecknande för D. voro
hans höga tankar om och sympati för den ras
han tillhörde, och det orientaliska draget i
hans karaktär satte honom i stånd att med
en viss från nationella fördomar frigjord
objektivitet bedöma utrikesläget och brittiska
politiska problem.
En samlad uppl. av D:s arbeten utgavs
1881 (10 bd), »Select speeches» av T. E. Kebbel
(2 bd, 1881), »Home letters 1830—31» (1885)
och »Cörrespondence with his sister» (1886).
Litt.: G. Brändes, »B. D.» (1878); Gorst, »The
earl of Beaconsfield» (1899); Froude, »The earl
of Beaconsfield» (1891); Bryce, »Studies in
con-temporary biography» (1903); W. Meynell,
»The earl of Beaconsfield» (2 bd, 1903); E. T.
Raymond, »D., the alien patriot» (1925).
Utförligast är den på hans efterlämnade papper
vilande stora biografien »The life of B. D.,
earl of Beaconsfield» (6 bd, 1910—20),
planerad av D:s privatsekreterare, lord Rowton,
påbörjad (2 bd) av W. F. Monypenny och
fullbordad av G. E. Buckle. — D:s porträtt
återges på vidstående plansch. T. H-r. (V. S-g.)
DTsraeli [dizreiTi], I s a a c, engelsk
litteraturhistoriker (1766—1848), far till B. Disraeli;
tillhörde en från Spanien härstammande judisk
släkt, som på 1400-talet undan inkvisitionen
måst fly till Venezia,
där dess medl.
bortlade den
namnkristendom de uppges ha
hyllat i Spanien och
an-togo namnet Israel i.
Till England kom 1748
I. D:s fader,
Benjamin D. (1730—1816),
vilken som köpman i
London förvärvade en
rätt betydande
förmögenhet. Isaac D. var
i religiöst hänseende
agnostiker och höll sig (liksom förut fadern)
tämligen fjärran från den judiska
församlingen. Han utträdde 1817 ur denna och lät
s. å. döpa sina barn. Ihärdigt hade han som
yngling vägrat att enligt faderns önskan bli
köpman, och från 1789 sysslade han livet
igenom med studier och litteraturhistoriskt
författarskap. — D:s förnämsta arbete är
»Curiosities of literature» (6 bd, 1791—1834;
många uppl.; »Kuriositeter i litteraturen»,
1868), en samling litterära och historiska
anekdoter, kulturhistoriska smådrag o. s. v.,
som vilar på omfattande studier i tryckt och
otryckt källmaterial samt genom det livliga
framställningssättet vunnit stor popularitet.
Han utgav flera liknande samlingar
(»Quar-rels of authors», 3 bd, 1814, m. fl.), den
anekdotrika studien »Essay on the literary
charac-ter» (1795) och ett ofullbordat försök till
engelsk litteraturhistoria, ȁmenities of
literature». Det starkt rojalistiska historiska
arbetet »Commentaries on the life and reign
of Charles I» (5 bd, 1828—30) förskaffade
honom värdighet av hedersdoktor vid Oxfords
univ. 1839 blev han blind. Sonen Benjamin
utgav D:s samlade arbeten (7 bd, 1849—51)
med en i nyare uppl. av »Curiosities of
literature» vanl. omtryckt livfull och sympatisk
karaktärsteckning av fadern. V. S-g.
Diss (fr. ré dièse, eng. d sharp), fjärde tonen
i kromatiska skalan el. den med en halvton
höjda tonen d; förväxlas enharmoniskt med
ess — Höjd med två halvtoner, kallas tonen
d dississ och förväxlas enharmoniskt med e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
