Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djuphavsdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1027
Djuphavsdjur
1028
Bild 9. Bläckfisken Thaumatolampas diadema.
Fotografi av levande djur, taget i mörkrum. s/4 nat. storl.
Djuphavsdjur, dels bottendjur, dels
pela-giska (d. v. s. fritt i vattnet levande) djur,
som förekomma i haven på större djup än
omkr. 400 m. Kännedomen om d. är i allt
väsentligt vunnen under sista halvseklet;
banbrytande blev här främst
Challengerexpe-ditionen (se d. o.) 1872—76. Ännu på
1840-talet hävdade framstående forskare, att
havsdjupen under omkr. 550 m vore i avsaknad
av allt liv på grund av det väldiga
vattentrycket samt frånvaron av ljus och växtföda.
Nu känner man d. från ända till 5,000—6,000
m djup. De allra största djupen tyckas dock
sakna djurliv.
Bild 10. 8-armad bläckfisk med teleskopögon. Va
nat. storl.
Bottendjuren insamlas medelst trål (el.
skrapa; se d. o.), vilka redskap firas ned
vid en lång kabel (wire) och släpas över
bottnen efter en ångbåt, varefter de dragas upp
med ångvinsch. Pelagiska d. fångas i håvar,
som firas ned och dragas upp i vertikal
riktning. För att noggrant utforska dessa d:s
vertikala utbredning användas slutbara håvar,
som bringas att öppna sig på t. ex. 800 m
djup och sedan att åter sluta sig, då de
dragits upp till t. ex. 500 m djup; de d., som i
detta fall infångats i håven, måste då ha
levat på mellan 800 och 500 m djup.
Några förut okända huvudtyper av
havsdjur har ej utforskandet av d. bragt i
dagen, men de flesta havsdjursgrupper äro även
företrädda i djuphavsfaunan. Särskilt talrika
vid bottnen äro koralldjuren, tagghudingarna
(ej minst krinoidéerna), de högre kräftdjuren
och fiskarna. Bland de pelagiska d. märkas
främst, utom kräftdjur och fiskar, maneter,
pilmaskar och bläckfiskar.
Bild 12. Gigantactis macronema (tentakeln av
ut-rymmesskäl böjd mot fisken). Va nat. storl.
De på större djup rådande livsbetingelserna
(se H a v), främst knappheten, resp, frånvaron
av solljus, sätta sin prägel på d.; särskilt
fiskarna, som i regel äro små, förete ofta ett
bisarrt utseende. Enl. nyaste undersökningar
tränger ett svagt solljus åtm. ned till 1,000 m
djup men är vid 1,700 m helt utsläckt; de
violetta strålarna tränga djupast ned, de röda
utsläckas först. Därför blir rött en lika god
Bild 13. Lasiognathus saccostoma. 1/z nat. storl.
Bild 11. Chiasmodiis niger, som slukat ett större
exemplar av samma art. Omkr. Va nat. storl.
skyddsfärg som svart i havets
»skymnings-regioner»; bland pelagiska d. äro också små,
svarta fiskar (bild 5) och röda räkor (bild
4) där mest framträdande. Även nere i »den
eviga nattens regioner» finnas emellertid
ljuskällor, i det att relativt många d. äro
självlysande djur (jfr d. o.); särskilt
pelagiska kräftdjur, bläckfiskar och fiskar
äga ofta talrika högt utvecklade lysorgan,
vilka som små lampor genom antal och
placering bilda en för varje art utmärkande
»ljusreklam», motsv. andra djurs teckning och
måhända utgörande igenkänningsmärke för
individer av samma art. Vissa lysorgan utsända
färgat ljus. Så har fisken Malacosteus indicus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
