Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djuphavsbildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1025
Djuphavsbildningar
1026
lera», t. ex. i Skagerak), grönt slam (med
glaukonitkorn), rött slam (utanför stora
tropiska floder, som föra detritus av laterit, t. ex.
Amasonfloden), kalkslam (i Medelhavet och
Röda havet), vulkanslam och korallslam (från
korallrev). Isberg medföra ofta stenar och
morängrus, som vid deras smältning avlagras
på havsbottnen. De terrigena d. förekomma i
regel ovan 1,800 m men kunna stundom
sträcka sig ända ned på 4,000—5,000 m djup.
De pelagiska d. upptaga 3/< av hela
havsbottnen och bruka indelas i fem slag. G 1
o-bigerinaslam (förr uppkallat efter
fo-raminifersläktet Biloculina) täcker ^3 av
havens botten (på djup av 2,000—4,500 m;
särskilt i Atlanten och Indiska oceanen) och
bildas av de små kalkskalen av
foramini-ferér, som leva i plankton på högst 200 m
djup, främst bland dem släktet Globigerina.
Diatomacéslam.
En föga utbredd avart av denna d. är p t e r
0-podslammet, vari de för blotta ögat
synliga kalkskalen av molluskgruppen
vingfo-tingar (pteropoder) dominera över
foraminifer-skalen. Diatomacéslammet, som i
motsats till de föreg. är utmärkande för kallare
hav, består till minst 2/3 av diatomacéers
kisel-skelett, i övrigt av foraminiferskal; i
antark-tiska hav kan dock denna d. vara utvecklad
som nästan ren kiselgur. Den röda d j u
p-havsleran kännetecknar de stora djupen
under 4,000 m och är den mest utbredda av
alla d.; den täcker 61 % av Stilla havets
botten (i övriga oceaner mindre utbredd).
Dess uppkomst är ännu ej helt utredd. Till
största delen består den av lera, främst
uppkommen genom förvittring av pimsten och
andra vulkaniska produkter, som under
långliga tider varit utsatta för havsvattnets
påverkan. Dess röda till bruna färg beror på
en betydande halt av järnoxid och brunsten.
På de största djupen innehåller den röda leran
ingen kalk; högre upp kan kalkhalten uppgå
Globigerinaslam.
ända till 8—30 % och leran småningom övergå
i globigerinaslam. På andra håll kan leran
innehålla kiselskelett av radiolarier och
övergår, då dessa utgöra mer än 20 %, i r a d i
0-1 a r i e s 1 a m (i Stilla och Indiska oceanernas
tropiska delar). Inbäddade i leran anträffas
de mest motståndskraftiga hårda delarna i
havsdjurens kroppar: tänder av (delvis
ter-tiära) hajar, hörselstenar av benfiskar,
klippben (»öronmusslor») av valar, överdragna av
ofta mycket tjocka lager av brunsten. Dylika
mangankonkretioner av intill ett barnhuvuds
storlek äro särskilt vanliga i Stilla havets
öppna tropiska delar, där de tyckas bilda ett
verkligt bottenlager av mangan- och
järn-hydroxider. Även mikroskopiska korn av
meteorjärn förekomma ofta ymnigt i
djuphavs-leran. Denna torde avsätta sig ofantligt
mycket långsammare än de andra d., under loppet
av geologiska tidrymder. — Litt.: J. Murray
och J. Hjort, »Atlanterhavet» (1912). T. O.
Radiolarieslam.
V. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
