Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djurbilden i konsten - Djurdyrkan - Djurelektricitet - Djurepos, Djurfabel - Djurfett - Djurfångst, Djurfång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1035
Djurdyrkan—Djurfångst
1036
rer, Cranach, Pieter Bruegel d. ä. m. fl.; bild
14—15). Renässansens antikiserande konst
hade av djurvärlden nästan endast bruk för
hästen, som framställdes med idealiserande
tendens, grundad på ingående naturstudium,
i ryttarstatyer, bataljmålningar o. s. v. (jfr
Ryttarstaty). I porträtt tillkom
stundom hunden. — Barocktidevarvets rika
djurmåleri inleddes av Rubens’ jakt- och batalj
-bilder (bild 16), vilkas motivkrets upptogs av
flamländaren Snyders, fransmannen Oudry
(bild 18) och andra. På grund av tidens
absolutistiska anda dominerade fortfarande
häst-och ryttarbilderna; endast i det borgerliga
Holland kunde ett verkligt realistiskt, av
etikettshänsyn obundet djurmåleri uppstå
(Rem-brandt, Berchem, Camphuysen, Cuyp,
Honde-koeter, Potter m. fl.; bild 17). 1700-talets
djurmåleri hade huvudsakligen samma
gränser som barockens; bataljbilden var
fortfarande det vanligaste ämnet. Romantiken
återvände med förkärlek till de upprörda
jaktkompositionerna i Rubens’ anda el. fortsatte
hästmåleriet (Delacroix, Géricault; bild 19).
Däremot upptogo Barbizonskolans medlemmar
och deras samtida de av 1600-talets
holländare brukade vardagliga motiven; nötkreatur,
arbetshästar, får o. s. v., framställda
huvudsakligen av rent måleriska skäl och oftast
utan försök att arrangera någon dramatisk
aktion (Millet, Rosa Bonheur, Troyon m. fl.;
bild 20); som en föregångare till dessa kan
man betrakta engelsmannen Morland (bild 21),
och i nästan alla europeiska länder fingo de
otaliga efterföljare. Besläktad med dem men
också med romantikens böjelse för
våldsamma rörelser och exotiska djurarter är den
franske skulptören Barye; märkliga genom
den snabbögda iakttagelseförmågan i sina
hästbilder äro fransmännen Guys och Degas.
Omkring 1800-talets mitt voro novellistiska
motiv vanliga, varvid djuren framställdes
med mänsklig mimik av patetisk el.
humoristisk art (bild 22) eller rent av i helt
mänskliga situationer (bild 23; av
engelsmannen Landseer, som också med framgång
arbetade i en mera verklighetstrogen stil);
endast undantagsvis, såsom av tyskarna Busch
och Oberländer (bild 24), kunde sådana motiv
behandlas med tillräckligt mycken humor för
att tillfredsställa en icke alltför naiv publik.
— Mot 1800-talets slut märkes ett japanskt
inflytande på åtskilliga västerländska
djurmålare, bl. a. Liljefors, som i senare arbeten
höjt sig till en av samtida konstnärer
ouppnådd monumentalitet (bild 25). — Jfr artiklar
om särskilda nationers och kulturers konst
och om här nämnda konstnärer; om d j u
r-ornamentik se Ornamenti k. — Litt.:
R. Piper, »Das Tier in der Kunst» (1910);
A. Klinckowström, »Djurbilden i konsten»
(1919). H. W-n.
Djurdyrkan, se D j u r k u 11.
Djurelektricitet kallas de elektriska
företeelser, som blivit iakttagna hos levande
djur
organismer. De viktigaste hithörande
företeelserna, i fysiologien sammanfattade under
benämningen muskelelektriciteten,
upptäcktes av Mateucci och studerades under
en följd av år från 1841 av Du B o i s - R e
y-m o n d. Förbinder man en utpreparerad
muskel med en galvanometer, kan man
påvisa en elektrisk ström, som företer en
utpräglad regelbundenhet. Försättes muskeln i
verksamhet, iakttages en karakteristisk
variation av den nyssnämnda strömmen. Det
förstnämnda fenomenet, som av Du Bois-Reymond
kallades »muskelns viloström», har sedermera
befunnits stå i sammanhang med muskelns
avdöende efter utpreparerandet och
benämnes därför aiterations- el. d e m a r k
a-tionsström. Det andra fenomenet
däremot sammanhänger otvivelaktigt med den
fysiologiska processen i muskeln vid
sammandragningen och har fått benämningen
»muskelns aktionsström». Verksamhetstillståndet,
retningen, passerar som en våg genom
muskeln, oeh den del av muskeln, som motsvarar
toppen av denna våg, förhåller sig i elektriskt
hänseende negativt till muskeln i övrigt.
Samma företeelse, aktionsström, iakttages i
nerverna, då en retning passerar. I ögats
näthinna uppträder, som prof. F. Holmgren
i Uppsala visat, en dylik aktionsström vid
ljusretningen. I ryggmärgen och även i stora
hjärnans bark har man påvisat samma
fenomen. Aktionsströmmen är ett påtagligt
uttryck för de i cellen förlöpande materiella
processerna, så mycket mera värdefullt, som
man medelst denna företeelse kan följa
retningen även från de periferiska sinnesorganen
till centrum, stora hjärnans bark. För att
iakttaga och registrera aktionsströmmar
använder man numera företrädesvis
stränggal-vanometern (se Galvanometer), som
möjliggjort ett fördjupat inträngande i
hithörande frågor och alldeles särskilt ökat
kunskapen om kontraktionsprocessen i hjärtat i
friskt och sjukt tillstånd (se
Elektrokar-d i o g r a m). Även den moderna trådlösa
telegrafiens »förstärkningsrör» ha kommit till
användning vid studiet av de bioelektriska
företeelserna. J. E. J-n *
Djurepos, Djurfabel, se Djursagan.
Djurfett, se F e 11 e r.
Djurfångst, Djurfång, åsyftar liksom
jakt att bringa vilda däggdjur el. fåglar
i människans våld. Vid d. användas
redskap el. anstalter ute i marken på sådant
sätt, att djuren självmant gå däri och fastna
el. dödas. Kännedom om djurens vanor är en
viktig förutsättning för d. Med stigande
kultur och vapnens fulländning träder d.
alltmera tillbaka och är mångenstädes helt
förbjuden, utom av skadedjur el. av levande
djur för visst ändamål. T. o. m. i vissa
utomeuropeiska kolonier är d. inskränkt, men
eljest idkas dylik av en mängd naturfolk. I
Nordamerika och n. Asien m. fl. ställen
be-drives också stor fångst av pälsdjur. — For-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
