Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djurgeografi (Zoogeografi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1039
Djurgeografi
1040
Områden med likartat klimat och med
naturförhållanden, som även i övrigt äro
ens-artade, kunna utgöra hem för en likartad
fauna, om denna ej genom invandring från
andra håll uppblandats, vilket dock i de flesta
fall skett.
Frågan om djurens geografiska utbredning
är sålunda mycket invecklad, och i många
delar erbjuder den ännu olösta problem. Med
den stigande kunskapen både om de nutida
djurens och om de utdödas förekomst har man
dock i stora drag lyckats utreda den. För att
underlätta översikten plägar man numera
indela jorden i vissa djurgeografiska r
e-g i o n e r, vilka också kunna betraktas i
viss mån som utvecklingscentra. Dessa delas
sedan i sin tur i subregioner, som
sönderfalla i provinser. Engelsmannen P. L.
S c 1 a t e r kan sägas ha genom ett 1858
utgivet arbete grundlagt denna lära, och den
har sedan av många andra forskare vidare
utvecklats. Då isoleringen av en region (ett
utvecklingscentrum) även geologiskt sett
varit långvarig och ännu består (t. ex.
Australien), är faunan i den mycket väsentligt skild
från de andras, framför allt i fråga om det
högre djurlivet, som är geologiskt yngre. I
andra fall ha däremot forna och nutida
förbindelser möjliggjort utbyte av djurformer,
så att skillnaden mellan de olika områdenas
djurvärld ej är fullt så genomgående.
Framhållas bör också, att skillnaden mellan de
olika djurgeografiska områdenas faunor i de
särskilda fallen ej är likvärdig, lika litet som
gränserna äro skarpa. Det senare är också
helt naturligt, enär det, som för en djurform
är en oöverstiglig gräns, ej alls är det för
en annan. Sålunda äro dessa djurgeografiska
områden blott hjälpmedel för forskningen och
endast i viss mån mer el. mindre verkligt
bestående förhållanden. De äro ock i huvudsak
baserade på de högre djurens
utbredningsför-hållanden. Ett studium av vissa lägre
djurgrupper av högre geologisk ålder men delvis
med svagare utbredningsförmåga ger delvis’
andra resultat. Det måste också beaktas, att
djurformernas utbredning inom ett och
samma område ej är likformig, ty de olika djuren
fordra för sin trevnad vissa
naturförhållanden, som äro bundna vid vissa landskapstyper
(t. ex. skogar av olika slag, slättmarker, berg,
sumptrakter o. s. v.). Härtill kommer ock den
på senare tider alltmera framträdande
utrotningen.
Sclater uppställde från början sex reg.,
vilka med vissa modifikationer ännu kunna
bibehållas, näml, den palearktiska,
etiopiska, indiska, australiska, n
e-arktiska och neotropiska (se kartan).
För bekvämlighets skull talar man också ofta
om en arktisk och en antarktisk reg.,
ehuru dessa ingalunda äro likvärdiga med de
andra men enär dessa områden ej kunna
hänföras till några andra regioner.
Det arktiska området runt nordpolen
består mest av hav, vari leva vissa valar, som
ej finnas annorstädes, ss. grönlandsval (nästan
utrotad), narval och vitval (»vitfisk»). Endast
här träffas också valross och vissa sälar samt
deras fiende isbjörnen. Havsfiskarna tillhöra
simp- och torskfamiljerna. På de inom
området liggande landmassorna finnas ock några
landdjur, ss. lämlar, polarhare, fjällräv,
tundrarenar och (numera blott på v. halvklotet)
myskoxar. Bland landfåglar må nämnas
snösparv, fjällripa, flera arter gäss,
grönlands-falk och fjälluggla. Havets fåglar äro
alk-och måsarter; i sötvattnen laxfiskar.
Det antarktiska området saknar
isfritt land och kan därför ej hysa några
landdäggdjur. I havet leva vissa valar och sälar,
olika de arktiska (se Antarktis,
djurvärld). I st. f. alkor finnas pingviner, och
måsfåglarna äro helt få men ersättas av en
mängd olika stormfåglar. En egendomlig
landfågel är slidnäbben, Chionis (se d. o.). De
allra flesta fiskarna höra till fam.
Notothe-niidae, som delvis liknar simpor.
Den palearktiska regionen omfattar
Europa, Afrika n. om Sahara samt n. Asien.
Den är fattigare på högre djur än andra
regioner i Gamla världen, dels på grund av
klimatiska förhållanden, dels på grund av
utrotning. Landförbindelser med Afrika tilläto
före istiden, att därifrån inträngde
åtskilliga större djurformer, ss. elefanter,
noshörningar, flodhästar, lejon och hyenor, som
sedan under istiden trängdes tillbaka el.
utrotades. Den stora inlandsisen tvang även den
nordiska faunan (bl. a. renar, lämlar) ned på
mellersta Europas slättland, men vid
avsmältningen drog denna sig dels tillbaka åt n., dels
räddade den sig till passande klimatiska
förhållanden på Alperna o. s. v., där nu en del
djurarter kvarleva som »relikter» (se d. o.) från
istiden, t. ex. nordisk hare, fjällripa. Inom denna
reg. saknas t. ex. apor (utom några makaker),
halvapor, de stora tjockhudingarna, antiloper
(utom några gaseller) m. fl. Karakteristiska
däggdjur äro mullvadar, bisamnäbbmöss,
grävlingar, hamstrar, sorkar, stenbockar, gemser
och rådjur. Gemensamma för denna och den
nearktiska reg. äro många däggdjur (till följd
av den landbro, som länge bestod över nuv.
Beringshav), ss. björnar, vargar, rävar, järv,
vesslor, lo, bäver, hare, älg, skogsren,
bison-oxar o. s. v. Ingen fam. bland fåglarna är
inskränkt till denna reg. men många släkten,
ss. stare, bofink, domherre, egentliga sångare
(Sylvia), järnsparv samt tjäder, orre, rapphöna
m. fl. hönsfåglar. Gemensamma med
nearktiska reg. och sannolikt invandrare dit äro
vissa fåglar, ss. skata, lavskrika, tallbit,
korsnäbb, nötkråka, vissa ugglor och
andfåglar m. fl. Papegojor och alla andra mera
tropiska fåglar saknas. Kräldjuren äro
fåtaliga. Förekomsten av egentliga ödlor,
La-certidae, och äkta huggormar, Viperinae,
häntyder på nära förbindelse med etiopiska
reg., där dessa fam. också leva. Giftsnokar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
