Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djurgården, Kungl. - Historia - Djurgårdsteatern - Djurhamn - Djurklou, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1051
Djurgårdsteatern—Djurklon
1052
gelser i Djurgårdsområdets medeltidshistoria
må nämnas det slag, som Sten Sture d. y.
1517 utkämpade mot danskarna ung. på
platsen för nuv. Ladugårdsgärde från byn Underö
i n. vid Laduviken till kungsladugården Vädla
i s., den senare belägen ung. på det område,
som till helt nyligen intogs av Skogsinstitutet
i nuv. Strandvägens förlängning österut.
Med Gustav Vasas reduktion lades hela
området under den kungl. förvaltningen och togs
i bruk för hovhushållningen. Från denna tid
leder namnet Ladugårdslandet sitt
ursprung, tidigast omfattande största delen av
N. D., sålunda ej blott »nya förstaden på
Ladugårdslandet» (=nuv. Östermalm), som det
senare hette. Förutom den gamla
kungsladugården Vädla funnos här två andra
ladugårdar, som lades under kronan: Nya ladugården,
som trol. bildats av den Klara kloster
tillhöriga ladugården, samt Helgeandsliderne,
förut i Helgeandshusets ägo, de båda senare
ladugårdarna belägna i trakten kring Husar-,
Ladu- och Ugglevikarna. En del av området,
som innehöll en mera sammanhängande
åker-bruksmark, kallades Ladugårdsgärde.
Områdets betydelse för den kungl.
lanthushållningen begränsades delvis genom Johan
III:s upprättande 1579 av en djurgård, ännu
visserligen i mindre utsträckning. Här möter
man f. ggn namnet D. Sedan de kungl.
ladugårdarna successivt nedlagts, den sista
vid 1600-talets mitt, blev området uteslutande
en kunglig jaktpark. En del av
Ladugårdslandet donerades 1639 och senare till
Stockholms stads utvidgning. Då den övriga delen
av området nu uteslutande blev kunglig
jaktmark, varvid namnet D. här kom att bli den
definitiva benämningen, kvarstod namnet
Ladugårdslandet blott på den bebyggda delen av
området. En viss bebyggelse skedde även på
själva Djurgårdsön, där drottning Kristina
redan 1646 till
Amiralitetskrigsmanshuskas-san donerat ett visst område för uppförande
av sjukhus samt byggnader för sjöfolk, de
s. k. båtsmanstomterna, upphovet till den
senare Djurgårdsstaden.
Den karaktär av kunglig jaktmark, som D.
ännu fram på 1700-talet ägde, upphörde med
Gustav III:s tid, då särskilt Djurgårdsön men
även N. D. alltmer blev den nöjes- och
rekrea-tionsplats för icke minst huvudstadens
bredare folklager, vartill ansatser även tidigare
spåras. Samtidigt uppläts området till
bebyggelse, dock i begränsad omfattning, för de
burgnare samhällsklasserna. Med Karl XIV
Johan och särskilt från 1820-talet vidtog en
ny tid. Djurgårdsön omdanades mera
målmedvetet i parkstil, och lustslottet Rosendal
anlades. Det dittills rådande folklivet antog
mindre uppsluppna former och koncentrerades
till stor del till de restaurang- och
nöjes-etablissemang, som nu blomstrade upp. Denna
utveckling av särskilt Djurgårdsön till en
allmän förlustelse- och folkpark markerades
ytterligare under 1800-talets lopp.
Djurgårds
områdets nära samhörighet med Stockholms
stad underströks genom dess införlivande fr.
o. m. 1 jan. 1868 med huvudstaden i
administrativt, judiciellt och — formligen —
ecklesiastikt avseende. Mot 1800-talets slut fick
D :s fysionomi ett nytt inslag genom
tillkomsten av olika kulturella institutioners
byggnader och anläggningar (se ovan).
Uttryck för det växande storstadssamhället
utgör tillkomsten av Stockholms stads gas- och
elektricitetsverk vid Värtan och dess
hamnanläggning där, vartill 1919 kom den nya
frihamnen. Betydelsefulla data i D :s nyaste
historia äro 1897 års nordiska konst- och
industriutställning på Lejonslätten och 1909 års
allmänna svenska konstindustriutställning i
Frisens park. — Om litt. se sp. 1050. G. B-l-n.
Sedan 1905 års lagtima riksdag medgivit
försäljning av några områden på N. D. (s. om
Valhallavägens förlängning i ö. och n. om
Djurgårdsbrunnsviken), tillsattes 1910 D j u
r-gårdskommissionen för att förvalta
och försälja dessa områden. Dess uppdrag
har sedermera flera gånger vidgats
(försäljning av Veterinärinstitutet tillhöriga tomter
vid Karlaplan samt tomter på
Fredrikshovs-området, förvaltning av lägenheterna
Johan-neshov och Kvarnängen m. m.). Influtna
medel ha använts att bestrida kostnaderna för
inköp och ordnande av övningsfält vid Järva
för i Stockholm förlagda trupper, till
uppförande av nya byggnader för Skogshögskolan
och Veterinärhögskolan m. m. samt till
ordnande av gator inom de till försäljning
upplåtna områdena. Sedan 1919 har
kommissionen bestått av 2 led., av vilka den ene är
verkst. led. och chef. G. A. H. W-n.
Djurgårdsteatern, se Stockholms
teatrar.
Djurhamn, vik på s. sidan av Djurön i
Stockholms skärgård. Där låg Kristian I
med danska flottan 1457. På 1600-talet var D.
en av svenska örlogsflottans samlingsplatser.
Djurklou [-klö], svensk ätt. Äldste säkert
kände stamfadern var Jakob Johansson
(d. 1678), kamrerare vid postkontoret i
Stockholm. Hans barn antogo namnet Djurklo, och
sonen Nils (1641—1714) adlades 1680 med
namnet Djurklo w. Han var en utmärkt
och tapper officer och deltog i danska krigen
1658—59, i kriget mot Brandenburg 1675—79
och i landstigningen på Själland 1700; s. å.
blev han överste för Kalmar reg. men tog
avsked 1701. Hans självbiogr. är tryckt i
Hist. Tidskr. 1894. Hans son, den
framstående fortifikationsofficeren Nils D. (1686—
1758), blev frih. 1751 med detta namn. Denne
ingick vid fortifikationen 1701, var dansk
fånge 1714—17, blev kommendant i
Strömstad 1718, generalkvartermästarlöjtnant 1742,
överste för fortifikationen och chef för
pommerska brigaden samt kommendant i
Stral-sund 1744, landshövding i Kalmar 1755,
generalmajor samt chef för Kalmar reg. 1757.
Hans son frih. Nils D. (1727—1801), slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
