Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djävul (Hin onde, Fan, Satan) - Djävulsavsägelse, Djävulsbesvärjelse - Djävulsbibeln - Djävulsbjörn - Djävulsrockor - Djävulsön - dl - D:lle - Długosz, Jan (Johannes Longinus) - dm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1071
Djävulsavsägelse—dm
1072
— Räv, predikande för gäss (se vid art.
Djurbilden, bild 13), företräder villoläror.
— Siren, halvt djur, halvt människa, med
musikinstrument, symboliserar frestelsen. —
Vildsvin, uppbökande vinstockar (jfr Psalt.
80: 14). — Sedan de kyrkliga skådespelen (jfr
Mysterier), i vilka djävulen el. rättare
djävlarna ofta spelade viktiga roller,
framkallat vana vid handgriplig framställning av
djävulsskepnader, uppträda sådana fr. o. m.
1100-talet också i bildkonsten. Inom
skulpturen, vars beroende av det kyrkliga dramat
ofta är påtagligt, brukades huvudsaki.
djä-vulsgestalter av sådana former, som i
skådespelen kunde åstadkommas genom maskering
och förklädnad. Uppslagsgivande synes den
antika satyrskepnaden ha varit (bild 2); horn
och svans höra allt framgent till d:s attribut,
men därjämte uppträda snart andra groteska
drag, bland vilka ansikten på buk, underliv
och säte äro vanliga. Djävulsgestalterna äro
så gott som alltid nakna, kroppen ofta
förvriden och vanställd, ansiktsuttrycket cyniskt
grinande. Vanligast förekomma de i
framställningarna av yttersta domen, förande
själar till helvetet el. sysslande med att pina
de fördömda; icke sällan ser man hur en d.
genom att hänga sig fast vid vågskålen vid
ängeln Mikaels vägning av själarna och
sålunda låta själen synas för lätt söker
försäkra sig om sitt rov. — Inom
bokillustrationen och måleriet, i synnerhet mot
medeltidens slut, förekomma djävulsgestalterna i
överensstämmelse med legenden och folktron
i otaliga situationer; de ha här ofta vida
mera fantastiska former än i skulpturen.
Särskilt träsnitten i tryckta uppbyggelseböcker
återspegla tidens tro på djävlarnas oavlåtliga
ingripande i människolivet. Med
skräckinjagande visionär kraft ha målare och grafiker
som Schongauer, Dürer och Matthias
Grüne-wald vid medeltidens slut tolkat djävulstrons
ohygglighet. — Renässansens konst hade föga
utrymme för djävulsgestalterna, som därefter,
med undantag endast för några med bisarr
fantasi utrustade kohstnärer som Bosch och
Callot, förvisades till skillingtryckens träsnitt
och lantliga mästares kyrkmålningar.
Nyromantikens konst upptog någon gång
djävuls-gestalten. Karakteristisk för 1800-talet är
den elegante d., säkerligen från början
inspirerad av Goethes Mefistofeles i »Faust»;
figuren fick sin konstnärliga utformning av
Dela-croix och framställdes av sekelslutets
»sata-nister» (F. Rops m. fl.) i dekadent, ofta
pervers anda. — Jfr bilder på vidstående
plansch. H. W-n.
Djävulsavsägelse,
Djävulsbesvärjel-s e, se E x o r c i s m.
Djävulsbibeln, en i Kungl. bibi, i Stockholm
befintlig bibelhandskrift, signerad *A. 148.
Se Gigas librorum.
Djävulsbjörn, se Pungdjävul.
Djävulsrockor, fam. Dicerobatidae, de största
av alla rockor (se d. o.), främst utmärkta av
Djävulsrocka, Manta birostris.
att de på var sida av den ofantliga, breda
munnen ha ett hornliknande bihang (därav
namnet), som kan hoprullas som en strut.
Dessa bihang, som utgöra ombildade delar av
bröstfenorna, anses hjälpa till att i munnen
ösa in födan, som består av smådjur. De
egentliga bröstfenorna äro väldiga, vinglikt
tillspetsade och ge åt d. en mycket bred
kroppsform. Stjärten är pisklik. De största
d. (Manta) leva i tropikhaven på bägge sidor
av Amerika och höra till de största nu levande
fiskarna, i det att de uppnå en bredd av 7—8
m. Harpunerade, kunna de draga iväg till
havs med segelfartyg på t. o. m. 100 ton. T. O.
Jakt på djävulsrocka.
Djävulsön, se Guayana, Franska,
dl, off. sv. förk. för deciliter.
D:lle, förk. av fr. demoiselle, fröken.
Dlugosz [dlo’gåj], Jan (Johannes
Lon-ginus), polsk historieskrivare (1415—80).
Var först i tjänst hos statsmannen biskop Z.
OleSnicki, användes flera gånger av denne
och polske konungen i diplomatiska uppdrag
och blev kort före sin död ärkebiskop i
Lemberg. D. skrev en monumental »Historia
po-lonica» (12 böcker, fullst. utg. först 1711,
komplett polsk övers. 1867—70), ibland
partisk för kyrkan eller Polen men vilande på
grundliga arkivstudier och för sin tid ett
utmärkt arbete. Polsk monogr. av M.
Bobr-zynski och S. Smolka (1893). • A. A-t.
dm, off. sv. förk. för decimeter. Som
förk. för kvadratdecimeter och k
u-bikdecimeter användas stundom d ma
i st. f. k v d m och d m3 i st. f. k b d m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
