Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djävul (Hin onde, Fan, Satan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1069
Djävul
1070
smittelse, sjukdom och död, ofruktbarhet samt
skadliga växter och djur. Vid världens slut,
då domen kommer, skola han och hans
demoner jämte alla de människor, som han fått i
sitt våld, tillintetgöras.
Under hela den förexiliska tiden i Israel
förekommer i G. T. ingen
djävulsföreställ-ning. Ormen i syndafallsberättelsen i 1 Mos. 3
är ingen personifikation av d. utan en vanlig
orm (»ormen var listigare än alla markens
djur, som Gud hade gjort»); berättelsen vill
förklara orsaken till fiendskapen mellan
människorna och ormarna. Även i den
efterexi-liska tiden är satan i G. T. ingen
personifikation av det onda i världen, vilket tänktes
liksom allt annat komma från Jahve, utan
snarast en medlem av Jahves hovstat, som
har till uppgift att genomkorsa jorden och
hålla uppsikt över människorna för att sedan
avlägga rapport inför Gud. Så är
förhållandet i prologen till Jobs bok, där satan ännu
räknas till gudasönernas antal. I 1 Krön. 21
uppträder han däremot som frestare och
förledare. Att denna föreställning är ny i Israel
kan man se genom att jämföra detta ställe
med den äldre framställningen i 2 Sam. 24,
där det är Gud och icke satan, som ingav
David orådet att räkna folket. — Under
påverkan särskilt av persiska föreställningar
utvecklas djävulstron alltmer i
senjudendomen, och i de gammaltestamentliga
apokry-ferna är den fullt utbildad. Här framställes
satan som fursten och härskaren i de onda
demonernas och ärkedjävlarnas hierarki. I 2
Henoks bok, kap. 29, skildras d. som en från
himmelen störtad ängel, vars fall berodde på
högmod (han ville ställa sin tron högre än
molnen). I en annan apokryfisk skrift, »Vitae
Adae», identifieras d. med ormen i paradiset,
vars gestalt han antog för att locka
människorna till synd, en föreställning, som sedan
blivit förhärskande fram genom tiderna.
På Jesu tid härskade tron på d. och hans
demoner, som taga människorna i besittning
och plåga och fördärva dem till kropp och
själ. I urkristendomen uppfattas Jesu
frälsningsgärning huvudsakligen som en kamp mot
d. och hans andemakter. Vid kristendomens
framträngande i romerska riket utvecklades
djävuls- och demontron än mer, enär man
tolkade alla de hedniska gudarna som
uppenbarelser av onda andemakter. Senare träder
Kristus mera tillbaka i kampen mot d., i
det att hans försoningsdöd huvudsakligen
uppfattas som en avbetalning av människans
skuld till Gud; såsom d:s huvudmotståndare
framträder i stället Gud själv, i den senare
katolicismen jungfru Maria. Under
medeltiden stegrades djävulstron ohyggligt. Härtill
bidrog icke minst inströmmandet av den
germanska hedendomen med sin brokiga
demonvärld. Visserligen gav folktron
djävulsgestal-ten ofta en komisk anstrykning, och ett
omtyckt motiv i folkdiktningen är huru Hin onde
luras. Men tron på djävulsbesättelserna
här
skade oinskränkt och gav upphov åt
fruktansvärda häxprocesser. I synnerhet under
1200—1400-talet kan man tala om en
fullkomlig djävulskult, som i ohygglighet söker
sin like. Reformationen bröt icke djävulstrons
makt i folklagren. Luther själv delade helt
medeltidens djävulsföreställningar. Allt ont
kommer från d., som enligt Luther »är
människan närmare än hennes rock och
skjorta, ja, närmare än hennes egen hud».
Först upplysningstiden röjde väg i vildsnåren.
Bland de första, som på allvar gingo till
kamp emot djävulstron, var holländaren
Balthasar Bekker (se d. o.) med sin
epokgörande skrift »Den förtrollade världen» (1690),
i det att han underkastade de bibliska
utsagorna om satan en exegetisk undersökning;
Jesu uttalanden om d. ansåg han som en
ac-kommodation till folktron. I skarpa ordalag
påvisade han den krassa djävulstrons oförnuft
och skadlighet för verklig fromhet. »Det finns
intet häxeri annorstädes, än där man tror
därpå; tro ej därpå, och det finns icke mera!
Sliten eder lös från dessa enfaldiga och
föråldrade fabler, men öven eder i fromhet!»
Hur fast djävulstron då var bland alla lager
och hur nödvändig man ansåg den framgår
därav, att Bekker blev avsatt på grund
av-sitt kätteri.
Under det att den krassa djävulstron ännu
omhuldas i den katolska teologien, äro
meningarna i den nyare protestantiska
teologien delade. Medan de mera konservativa
fasthålla vid d. som personifikationen av det
onda i tillvaron, stödjande sig på bibelns
uttalanden, har den moderna teologien lämnat
den personliga djävulsföreställningen och
betraktar synden och det onda som härledande
sig ur människans förvända, själviska vilja,
dock utan att naturligtvis på något sätt
vilja överskyla eller förneka det ondas makt
och verklighet i tillvaron. — Litt.: Roskoff,
»Geschichte des Teufels», I—II (1869,
grundläggande); Paul Carus, »The history of the
devil and the idea of evil» (1900); W. Fischer,
»Die Geschichte des Teufels» (1906) och »Die
Geschichte der Teufelsbündnisse, der
Beses-senheit, des Hexensabbaths und der
Satans-anbetung» (1907). E. B-m.
Djävulen i den bildande
konsten. Under den äldre medeltiden
framställdes d. icke i bild; man nyttjade i stället
symboler, som emellertid snarare avse att
uttrycka syndens makt än att förkroppsliga en
personlig d. Sådana symboler äro bl. a.
följande: Asp is (se d. o.), som ofta framställes
bortförande syndaren på sin rygg. — B a s
i-lisk (se d. o.). — Drake (jfr t. ex. Psalt.
91: 13 o. Joh. Upp. 12: 3—9), särskilt vanlig
under fotterna på bilder av helgon (Georg,
Margareta, Teodor m. fl.) för att antyda helgonets
seger över synden. — Kentaur,
symboliserar särskilt den sinnliga lidelsens makt över
människan. — Lejon (jfr 1 Petr. 5:8). —
Orm (jfr 1 Mos. 3: 1—15; se också L i 1 i t).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
