Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dodona - Dodnæus - Doelen - Doelter, Cornelio - Doenhoff, släkt - Does, Jacob van der - Does, Jan van der (Janus Dousa) - Doeskin - Doffel - Doflein, Franz - Dogali - Dogcart - Doge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1085
Dodonæus—Doge
1086
hängd gonggong. Zeus bär här namnet Naios,
vilket betecknar honom som källgud; hans
gemål är Dione. D. förstördes och plundrades
av etolerna 219 f. Kr., men orakel och kult
bestodo, ehuru deras betydelse var ringa, till
kristen tid, då Zeus’ tempel förvandlades till
en kyrka. — Ortens läge fastställdes genom
utgrävningar av C. Carapanos 1876 och följ,
år; de kunna emellertid betraktas blott som
försöksgrävningar. Utom templet och andra
byggnader må en välbehållen teater
nämnas. Av de lösa fynden äro
anmärkningsvärda bronsstatyetter, särskilt av Zeus, andra
bronsföremål och ett antal blytavlor, på vilka
till oraklet riktade frågor nedskrivits. De
röra mest livets små angelägenheter; någon
gång ställer en stat en fråga till oraklet. En
ny utgrävning har planerats men ej kommit
till utförande. Litt.: C. Carapanos, »D. et ses
ruines» (1878); T. Segerstedt, »Ekguden i D.»
(i Lunds Univ:s Årsskrift 1906). M.PnN-n.
Dodonæus, R., se D o d o e n s, R.
Doelen [dö’lon] (av holl. doele el. doel,
skjutbana, skottavla), se Skyttestycke.
Doelter [döTtør], C o r n e 1 i o, österrikisk
mineralog och petrograf (f. 1850). Föddes på
Portorico, blev 1876 e. o. och 1878 ord. prof,
i Graz, 1906 universitetets rektor där samt
1907 prof, i mineralogi i Wien. D., som
särskilt ägnat sig åt mineralkemi och syntetisk
mineralogi, utger sedan 1912 under
medverkan av många andra fackmän en stort anlagd
»Handbuch der Mineralchemie». (N. Zn.)
Doenhoff [do’n-], tysk adlig släkt, se D ö
n-h o f f.
Does [dös], Jacob van der, holländsk
målare (1623—73); verksam i Amsterdam och
Haag efter studier i Italien. Målade
italienska landskap med ruiner och herdestaffage;
imiterades av sin son Simon van der D.
(1654—efter 1718). H. W-n.
Does [dös], Jan v an der (vanl. Janus
D o u s a), holländsk statsman och författare
(1545—1609). Ingick 1565 i adelsligan mot
Filip II, var 1572 medlem av en ambassad
till England, är berömd för sin andel i Leidens
försvar 1574 och blev vid universitetets
upprättande där dess styresman (curator) 1575.
Han verkade 1584 hemligen i England för sitt
land och ledde 1585 en beskickning dit. D.
blev statsarkivarie i Holland 1585 och 1591
medl. av generalstaternas höga råd. D. var
även lärd och latinsk skald. Han utgav en
holländsk historia, »Annales» (1599 på vers
och 1601 på prosa).
Doeskin [dåu’skin], eng., ett slags täml.
tjock, glansig yllesatäng.
Doffel, ett slags fyrskaftat, starkt valkat
och ruggat, tjockt ylletyg.
Doflein [dä’flåin], Franz, tysk zoolog
(1873—1924), prof, i zoologi i Breslau. Har
lämnat flera värdefulla bidrag till
kännedomen om urdjuren och den zoologiska
ekologien. Hans mest kända arbeten äro
»Lehr-buch der Protozoenkunde» (4:e uppl. 1916)
och (tills, m. R. Hesse) »Tierbau und
Tier-leben» (2 bd, 1910—14). L-e.*
Do’gali, ort i Eritrea, italienska Östafrika,
där abessinske hövdingen Ras Alula 26 jan.
1887 tillintetgjorde en ital. truppstyrka på
500 man. Ett monument över de stupade är
rest vid järnvägscentralstationen i Rom.
Dogcart.
Dogcart [då’gkät], eng., »hundkärra», en
lätt, enspänd, oftast tvåhjulig vagn för 2 el.
4 pers., vilken fått sitt namn därav, att det
urspr. funnits plats för hundar under sätet.
Doge [då’d$e], veneziansk form av it. duce
(lat. dux, se d, o.), statschefen i de. forna
republikerna Venezia och Genua. D. (dux) var
urspr. en bysantinsk ämbetsman och tillsattes,
då Venezien blev eget förvaltningsområde mot
600-talets slut (efter 680), av bysantinska
riksregeringen, i varje fall ej genom val före 726
(jfr Venezia, historia). 737—742 tillsattes
i stället magistri militum, men från 742 blir
dogeinstitutionen permanent. Från omkr. 811
residerade dogerna ständigt i Venezia. De
tidigare, mäktiga dogerna, särskilt av
släkterna Parteciaci, Candiani och Orseoli, sökte
göra ämbetet ärftligt. Mot dessa tendenser
utkom en lag 1032. Genom stora och lilla
rådet och sedan särskilt i signorian fick
aristokratien från 1100-talet ett starkt stigande
inflytande; från 1148 måste varje ny d.
avlägga en ämbetsed, promissio, som alltmer
Doge i ämbetsdräkt. Leonardo Loredano (doge 1501
—21). Målning av Giovanni Bellini.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
