Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dogmatiker - Dogmatisera - Dogmatisk - Dogmatism - Dogmhistoria - Dohm, Christian Wilhelm von - Dohm, Ernst - Dohme, Robert - Dohna - Dohna, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1095
Dogmatiker—Dohna
1096
Dogmatiker, idkare av dogmatikens
vetenskap; anhängare av ett dogmatiskt
betraktelsesätt.
Dogmatiséra, upphöja en åsikt till
trossats; i omtvistliga frågor yttra sig i
avgörande ton.
Dogmatisk (jfr Do gm), som avser
dogmatiken; som har karaktär av dogm; orubbligt
fastlåst vid en teoretisk synpunkt utan
hänsyn till faktiska förhållanden; tvärsäker.
Dogmati’sm, en filosofi, som utgår från
förutsättningar, som ej prövats el. bevisats.
Särskilt betecknar man som d. den filosofi, som
ej före filosoferandet undersökt om
kunskapsförmågan verkligen kan vinna filosofisk
kunskap. Motsatsen till denna d. är kriticism (se
Kant). C. H-m.
Dogmhistoria. Som självständig teol.
disciplin framträder d. först på 1700-talet. Det
dogmhistoriska arbetet riktar sig ingalunda
endast på de inom de olika kyrkorna
auktoritativt fixerade »dogmerna» — undersökningen
av de olika kyrkornas bekännelseskrifter har
i allm. hänförts till en annan närbesläktad
disciplin, symboliken — utan har i själva
verket alltmera svällt ut till att bliva en
undersökning av hela det kristna tänkandets
historia. Under det att d. under sin första period
— 1700-talet och det begynnande 1800-talet
— hade en mera krönikeartad karaktär, fick
den så småningom, närmast under inflytande
av Hegels filosofi, en fastare struktur men
blev på samma gång starkt konstruktiv
(B a u r, »Lehrbuch der Dogmengeschichte»,
1847). I sammanhang med den historiska
forskningens allmänna utveckling upplevde d.
under senare delen av 1800-talet en
blomst-ringstid. Alltsedan dess har det
dogmhistoriska arbetet bedrivits med stor energi och
kritisk noggrannhet. Epokgörande blev
framför allt A. von Harnacks stora
»Lehrbuch der Dogmengeschichte» (3 bd, 1886—90;
6:e uppl. 1922). Någon mera sluten och
monumental framställning av det kristna
tänkandets historia finnes alltjämt icke. D:s
uppgift begränsas emellertid av Harnack till
att skildra det inom den gamla kyrkan
framvuxna »dogmats» — vilket av Harnack
bestämmes som en konception av den grekiska
anden på evangeliets mark — uppkomst,
utveckling och »trefaldiga utmynning» i den
romerska katolicismen, i socianismen och i
»protestantismen» — denna senare fattas som
en principiell upplösning av det
gammalkyrkliga »dogmat». Denna begränsning av
uppgiften har medfört den egendomliga
konsekvensen, att Harnack fullföljer den romerska
katolicismens historia fram till
Vatikankon-siliet, medan han däremot för den evangeliska
kristenhetens vidkommande bryter av vid
reformationen. En bred och detaljrik skildring
av’ läroutvecklingen fram till de
reformatoriska bekännelseskrifterna men utan det fasta,
om än ensidiga, grepp, som utmärker
Harnack, har givits av B. S e e b e r g i »Lehrbuch
der Dogmengeschichte» (2:auppl., 4 bd, 1908—
20). översiktlig och pålitlig är F. L o o f s’
»Leitfaden zum Studium der
Dogmengeschichte» (4:e uppl. 1906). En utmärkt överblick över
den romerska katolicismen ges av F. H e i 1 e r
i »Der Katholizismus» (1923). Från engelskt
håll har man särskilt inriktat sig på
undersökningar av den äldsta d. samt framlagt en
serie värdefulla monogr. Till de värdefullaste
monogr. från senaste tid hör också A. von
Harnacks »Marcioh» (1920; 2:a uppl. 1924).
Alltmer bestämt har man hävdat den
tvingande nödvändigheten att icke låta de
dogmhistoriska forskningarna göra halt vid
reformationen eller de reformatoriska
bekännelseskrifterna. En dylik godtycklig begränsning av
uppgiften medför i själva verket endast, att
utforskandet av det kristna tänkandets historia
inom den evangeliska kristenheten kommer
att ställas i efterhand. O. Ritschl har
hittills utgivit 3 dir av en brett anlagd
»Dogmengeschichte des Protestantismus» (1908—26),
i vilka han dock icke kommit längre än till
den äldre evangeliska teologiens historia. Från
svenskt håll har ett försök gjorts att giva en
mera skissartad överblick över den
dogmhistoriska utvecklingen fram till vår egen tid
i G. Aulén, »Dogmhistoria» (1917). G. A-n.
Dohm [däm], Christian Wilhelm
von, tysk diplomat och historiker (1751—
1820). Var 1776—79 prof, i statsvetenskap i
Braunschweig och blev 1779 geheimearkivarie
i Berlin. D. användes flera gånger i
diplomatiska uppdrag, var preussisk delegerad vid
kongressen i Rastatt 1797—99 och 1807—10
Westfalens minister i Dresden. Han skrev
flera arbeten i nyare tysk historia; hans
»Denkwürdigkeiten meiner Zeit» (5 bd, 1814—
19) ge många upplysningar om Preussens
historia under Fredrik II :s sista år.
Dohm [däm], Ernst, tysk författare (1819
—83). Var från 1849 redaktör av skämtbladet
Kladderadatsch och blev ryktbar som
slagfärdig politisk satiriker.
Dohme [dä’mo], Robert, tysk
konsthistoriker (1845—93). Lämnade grundliga arbeten
om slottet i Berlin, om barock- och
rokokoarkitektur, skrev den tyska
byggnadskonstens historia m. m. D. var en tid direktör
för nationalgalleriet i Berlin. G-g N.
Dohna [dä’na], stad i Sachsen, 14 km s. ö.
om Dresden, vid Elbes biflod Müglitz; 4,658
inv. (1919). Ruiner av en gammal borg,
stamborg för grevarna av Dohna.
Dohna [dä’na], tysk och svensk ätt.
Stamfadern, Henrik I, blev burggreve på D.
(Donyn), Sachsen, 1156. Av äldre
huvudgrenen (den yngre utdöd 1652) fortlever den
äldsta, schlesiska linjens äldre gren, som vid
1400-talets mitt med burggreven S t a n i
s-laus von D. kom till Preussen och
förvärvade stora domäner. Genom dessas
utskift-ning uppkommo fem linjer. De fyra äldsta (en
utgången 1878) erhöllo preussisk grevlig
värdighet 1840. Richard von D.-Schlo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
