Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Donatismen - Donatister - Donato di Niccolò di Betto Bardi - Donator - Donatus (Lund) - Donatus (biskop) - Donatus, Aelius - Donau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1151
Donatister—Donau
1152
lyckades i att fredligt övervinna donatisterna,
kom han till den ödesdigra tanken, att det
vore en kärleksplikt att med våld betvinga
kättare. Kejsaren fråntog donatisterna deras
medborgerliga rättigheter och förbjöd 415 vid
dödsstraff deras religiösa sammankomster.
Från den tiden förde rörelsen ett tynande liv,
tills islam på 600-talet gjorde slut på hela
den afrikanska kristendomens tillvaro. Om
de problem, som d. fört fram, står ännu strid
i religionens värld. Litt.: W. Thümmel, »Zur
Beurtheilung des Donatismus» (1893); P.
Mon-ceaux, »Histoire littéraire de 1’Afrique
chré-tienne depuis les origines jusqu’ä 1’invasion
arabe», IV—VII (1913—23); Harnacks m. fl.
dogmhistorier. Hj.H-t.*
DonatFster, se Donatismen.
Dona’to di Niccolö di Betto Bardi, se D
o-n a t e 11 o.
Donator, lat., givare, en, som gjort en
donation (jfr d. o.).
Donätus, se Lunds domkyrka.
Donätus, biskop, se Donatismen.
Donätus, A e 1 i u s, romersk grammatiker.
Levde i Rom omkr. 350 e. Kr.; var lärare för
Hieronymus. Han utgav en grammatik, »Ars
grammatica», dels en kortare, s. k. »ars
minor», som i kateketisk form behandlar
ordklasserna (den var medeltidens viktigaste
hjälpreda vid grammatikundervisningen; se
Donater), dels en utförligare, »ars maior»;
vidare en kommentar till Virgilius, varav
obetydligt bevarats, och en delvis i omarbetning
bevarad kommentar till Terentius. H. Sgn.
Donau [dä’-] (tjeck. Dunaj, ung. Duna, serb,
och bulg. Dunav, rum. Dundrea, fr. Danube), s.
Mellaneuropas och Sydösteuropas huvudflod
från Schwarzwald i s. v. Tyskland i
öst-sydöstlig huvudriktning till Svarta havet;
genomflyter el. tillhör som gränsflod Sydtyskland
(Baden, Württemberg, Bayern), Österrike,
Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien, Rumänien
och Bulgarien och mynnar med stort delta på
rumänskt område mellan Dobrudscha och
Bessarabien. Längd 2,900 km, flodområde
817,000 kvkm; näst Volga Europas största
flod. Upprinner i s. Schwarzwald med två
källfloder, Brigach och Brege, som efter
kortare lopp förenas nedanför Donaueschingen
(678 m ö. h.). I en trång och slingrande
dalgång genombryter floden Schwabiska Jura
och förlorar härunder mellan Immendingen
och Möhringen i den klyftrika kalkbädden en
stor del av sitt vatten, som åter framspringer
12 km i s. ö. som källsprång till den lilla
floden Aach (till Bodensjön). Efter
genombrottet kommer D. ut på den öppna
högslätten och följer i n. ö. riktning dennas rand
mot Jurabergen. Floden flyter här mellan
låga, ofta sanka och mossartade stränder
(Do-nauried m. fl.) och skär sig utmed Frankiska
Jura på två ställen in i själva bergranden,
mellan Weltenburg och Kelheim i ett trångt,
av lodräta väggar omgivet pass. Ovanför Ulm
mottager D. sitt första stora tillflöde, Iller,
från Alperna och blir nu segelbar för smärre
båtar, därefter följer Lech, likaledes från
Alperna; från n. komma endast smärre floder,
Wörnitz, Altmühl, Naab (från Fichtelgebirge)
och Regen. Vid Regensburg (328 m ö. h.) når
D. sin nordligaste punkt (49° 2’ n. br.) och
vänder därpå åt s. ö. utefter Bayrischerwald,
först genom den fruktbara nederbayerska
Do-naudalen (huvudort Straubing), sedan åter in
i själva bergranden av bömiska massivet.
Från Alperna inflyta under denna sträcka Isar
och, vid Passau (292 m ö. h.), den betydande
Inn från Engadin i Schweiz. Genom
alptillflödena får D. själv karaktär av alpflod;
loppet är stritt, floden har på sommaren en andra
högvattenstid vid snösmältningen i Alperna,
vattnet är höst och vinter klart, till färgen
blågrönt (»die schöne blaue Donau»).
Vattenmängden blir genom Inns inflöde nära
fördubblad, bredden är nu 200 m. Inom
Österrike bevarar D. sin karaktär av strid
bergflod och flyter omväxlande genom trånga
bergpass (i Böhmerwald och Greinerwald)
och över jämna, öppna dalbäcken. Nedanför
Linz inflyta fr. s. Traun och Enns. Berömd
är passagen genom Wachaudalen i
Greinerwald, där floden sammantränges mellan höga,
skogklädda sluttningar; kloster, borgruiner
och slott kröna höjderna. I Tullnbäckenet
grenar sig floden i talrika armar kring
skog-beväxta småöar, tillhåll för mängder av
vattenfåglar. Nu träder Alpernas yttersta utsprång,
Wienerwald, D. till mötes, och D.
genombryter denna längst i n. ö. (mellan Kahlenberg
och Bisamberg) och övergår härmed från sitt
övre lopp till mellanloppet över
slättmarkerna mellan de alpin-karpatiska
veckningsked-jorna. I kanaliserad bädd flyter D. genom
staden Wien och sedan över ett vidsträckt
dal-bäcken, vars n» del är det jämna Marchfeld;
från samma sida inflyter March (Morava).
Genom passet vid Devtn (Porta hungarica)
mellan Små Karpaterna och Leithabergen
inträder D. på övre ungerska slätten, vid den
tjeckoslovakiska staden Bratislava
(Press-burg; 164 m ö. h.). D. grenar sig här kring
de låga öarna Stora och Lilla Schütt och
upptar de första tillflödena från Karpaterna,
Väh (Waag), Nitra, Hron (Gran) och Ipel,
och från Alperna Leitha oeh Raab. Mellan
Bratislava och Ipels inflöde bildar D.
gränsen mellan Tjeckoslovakien och Ungern och
flyter därefter genom en vacker bergdal
mellan Bakonyskogen och Nögrädbergen in på
Nedre ungerska slätten. D. vänder sig i rät
vinkel mot s. och bibehåller omkr. 370 km
denna riktning. Den mottager därunder
endast på högra sidan några obetydliga
bifloder. D. genomflyter i denna riktning först
Budapest (104 m ö. h.) mellan dess två
huvuddelar, Buda på den bergiga högra
stranden, Pest på den jämna vänstra. Nedanför
Budapest upptagas stränderna till stor del av
öde sandmarker, träsk och sumpiga skogar,
längre ned går floden i starka vindlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
