Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Donationsjord, Städernas - Donatis komet - Donatismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1149
Donatis komet—Donatismen
1150
att utövningen av borgerlig näring under då
rådande brydsamma förhållanden ansågs föga
lönande och borgerskapet till följd därav
förtjänt av direkt understöd från statens sida.
Då tillgången på reda penningar var ringa
och staten knappast hade att röra sig med
andra tillgångar än fast egendom, var det
naturligt, att understödet i allm. utgick i
denna form. Med avseende på de villkor,
under vilka jorden av kronan upplåtits åt
städerna, kunna följande tre huvudgrupper
särskiljas: 1) donationer under fullständig
allo-dialrätt, d. v. s. med befogenhet för staden
att avhända sig jorden; 2) donationer till
evärdlig ägo men utan befogenhet att fritt
förfoga över jorden och 3) donationer med
allenast nyttjanderätt till jorden. Till den
första gruppen hör endast ett fåtal
donationer; den andra är något talrikare, men de
flesta donationerna (omkr. 80 %) falla under
den tredje gruppen. — Att tillförlitligt
uppgiva sammanlagda ytinnehållet av städernas
d. låter sig icke göra. Enl. en hos
Kammarkollegium verkställd utredning får det
antagas uppgå till åtm. 61,000 har. Storleken
av de särskilda städernas d. varierar högst
betydligt. De största arealerna ha följ,
städer med ung. nedan angivna antal har: Sala
9,510, Piteå 4,935, Gävle 4,030, Vimmerby
2,305, Sundsvall 2,070, Kristinehamn 1,965,
Eksjö 1,940, Karlstad 1,760, Åmål 1,535,
Mariefred 1,515, Vänersborg 1,420, Göteborg
1,385, Haparanda 1,350, Mariestad 1,265,
Luleå 1,255 och Örebro 1,225 har.
Ehuru städerna endast i undantagsfall
erhållit rätt att avhända sig d., ha, trots
do-nationsurkundernas förbud däremot, i många
städer betydande delar av d. obehörigen kommit
i enskild ägo. De flesta städer ha vidtagit
åtgärder för att återvinna dem frångången dylik
jord. Härom ha långvariga rättegångar förts,
vilka i allm. utfallit till städernas förmån.
För att främja tjänligare tillgodogörande
av städernas d. och enskildas trygghet i
besittningen av stadsjord, som kommit i deras
ägo, var det emellertid av vikt att åt
städerna bereddes möjlighet att kunna med full
äganderätt åt enskilda upplåta donerad jord
samt att, där sådan jord redan kommit i
enskild besittning, kunna bekräfta den gjorda
upplåtelsen. K. m:t anbefallde därför
Kammarkollegium att inkomma med utredning
huruvida befogenhet i angivna hänseenden
borde medgivas åt städerna och i sådant fail
vilka förbehåll därvid borde fästas. Sedan
kollegiet 30 dec. 1897 avgivit ett
innehållsrikt betänkande, meddelade K. m:t 27 jan.
1899 beslut i ärendet. Häri förklarade K.
m:t, att den d., som vore belägen inom
stadsplanens gränser, vunne användning i
enlighet med donationsändamålet, då den med full
äganderätt överlätes på enskilda, och att
följaktligen betänklighet icke mötte mot att,
fortfarande som dittills, meddela bifall till
städernas framställningar om tillstånd att till
enskilda av d. avlåta tomter inom
stadsplanen. Då det däremot icke annat än i
undantagsfall kunde anses med donationsändamålet
överensstämmande, att städerna till enskilda
föryttrade utom stadsplanen belägen d.,
förklarade sig K. m:t vilja till prövning i varje
särskilt fall upptaga ansökningar från
städerna vare sig om tillstånd att till enskilda
av d. upplåta tomter el. tomtdelar inom
stadsplanen el. om medgivande att i undantagsfall
till enskilda föryttra d. utom stadsplanen.
Hushållningen med stads d., där den ännu
är i behåll, står under offentlig kontroll.
Magistraten äger vaka över att jorden blir
behörigen använd. För att vinna bindande kraft
skola stadsfullmäktiges och allmän rådstugas
beslut underställas K. m:ts prövning och
fastställelse, då de angå försäljning,
pantförskrivning el. utbyte av sådan staden tillhörig
fastighet, som för något dess gemensamma
nytta avseende ändamål genom gåva el.
testamente tillfallit staden. R. V. (A. Bm.)
Dona’tis komet, se Kometer.
DonatFsmen, en efter biskop Don a tus
(se nedan) uppkallad partibildning inom den
gamla kyrkan, framkallad genom Diocletianus’
förföljelse (303—311). Många kristna
utlämnade då kätterska böcker i st. f. de kristna
böckerna för att så rädda dessa och sitt eget
liv. De betraktades av kyrkan som
avfällingar (»traditores»). Biskopen i Kartago,
Mensurius, blev en sådan. Då bildades två
partier i Kartago: biskopens anhängare och de,
som ej ville erkänna en avfälling som biskop.
Vid Mensurius’ död 311 utbröt full schism.
Ett mildare parti vann‘stöd hos Rom.
Mot-partiet slöt sig snart kring D o n a t u s (av
sina anhängare kallad »den store») som
biskop. De företrädde sista resten av urkristen
stränghet inom kyrkan och kravet på det
kyrkliga ämbetets renhet från dödssynd;
nådemedlens kraft berodde av förvaltarens
person. Schismen skärptes genom det nya
förhållandet mellan kyrka och stat.
Romarsta-ten ställde sina maktmedel till kyrkans
disposition. I Arles höll kejsar Konstantin 314 en
synod, där d. fördömdes och Donatus bannlystes.
316 begynte en verklig statsförföljelse. Så
drevs d. till opposition mot kyrkans
förbindelse med staten. Härtill kom missnöjet bland
afrikanerna mot det romerska förtrycket. D.,
som hade sitt huvudsäte i Numidien, blev en
kraftig reaktion mot romarväldet och första
försöket till en självständig afrikansk
landskyrka. Under hela 300-talet pågingo blodiga
fejder. Att rörelsen dock kunde bevaras
obruten berodde på Donatus’ kloka ledning; sedan
inträdde splittring.
D. fick den mest genomgripande betydelse
för den kristna världsåskådningens
utveckling, framför allt sedan den 393 kommit i
konflikt med Augustinus. Under
motsättningen mot d. föddes de tankar, som genom
»De civitate Dei» skulle bygga upp den
medeltida gudsstaten. Och när Augustinus
miss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
