Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Donska kosackernas land - Donsö - Doomsdaybook - Doon de Mayence - Door, Anton - Doorn - Doornik - Dop el. Döpelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1165
Donsö—Dop
1166
området i s. ö. Området är stäppland och
till sin n. och mellersta del jordbruksområde
(vete, råg) men övergår åt s. ö. i ouppodlade
öppna stäpper och betesmark. Det var under
tsartiden militärt organiserat under en
ata-man och huvuddelen av området regementsvis
fördelat på kosackarmén men i allmänhet
utarrenderat till ryska bönder, som i raskt
stigande antal togo även det övriga D. i
besittning som kolonister. Huvudstad var
No-votjerkask.
Donsö, municipalsamhälle och fiskläge på
Donsön i Göteborgs södra skärgård; Styrsö
socken, Askims härad; 803 inv. (1926).
Tax.-värde å fast egendom 781,800 kr. (1925);
be-villningstaxerad inkomst 481,150 kr. (1925).
Doomsdaybook [dö’mzdeibok], eng., se D
o-mesdaybook.
Doon de Mayence [dåa’ de majä’s],
gammalfransk sagohjälte, medelpunkten i den
yngsta av den franska medeltidslitteraturens
tre stora episka diktgrupper. D. skildras som
en länsherre, som reser sig mot Karl den
store och bl. a. utkämpar en tvekamp med
honom. F. ö. handlar diktcykeln om D:s tolv
söner och deras strider, om Ogier le Danois,
om Aimon av Dordon och hans fyra söner
m. m. Delar av cykeln vunno oerhörd
popularitet och ha ännu i nyare tid omarbetats
till folkböcker.
Door [där], Anton, österrikisk pianist
(1833—1919); elev av Czerny och Sechter.
Företog på 1850-talet vidsträckta konsertresor
och vistades från 1857 en längre tid i
Stockholm, där hans kammarmusikaftnar voro högt
skattade. D. var 1869—1901 lärare vid
kon-servatoriet i Wien. T. N.
Huis te Doorn.
Doorn [därn], kommun i prov. Utrecht,
Nederländerna, nära staden Jtrecht; 3,560 inv.
(1925); villa- och trädgårdsstad. Till den där
inköpta egendomen Huis te Doorn
flyttade 15 maj 1920 exkejsar Vilhelm II från
det 8 km därifrån belägna Amerongen.
Doornik [dä’r-], se T o u r n a i.
Dop el. D ö p e 1 s e, den sakramentala
handling, varigenom en människa upptages i den
kristna församlingen till delaktighet i dess
gudsgemenskap. Det kristna d. har sin
närmaste förebild i det »bättringens dop till
syndernas förlåtelse» (Mark. 1:4), varmed
Johannes döparen lät dem, som lyssnat till
hans förkunnelse, besegla sitt allvarliga
uppsåt att genom en djupgående sinnesändring
bereda sig till gudsrikets och Messias’
mottagande. Johannes åter anslöt sig härmed till
gammaltestamentliga och judiska förebilder,
däribland kanske särskilt till det d., som
redan i förkristlig tid synes ha varit i bruk
vid proselyters upptagande i den judiska
församlingen. På en mångfald utombibliska
analogier har den moderna religionshistoriska
forskningen riktat uppmärksamheten. — Den
egentliga instiftelsen av det kristna d. har
man sedan gammalt velat se i den uppståndne
Kristus’ ord, Matt. 28: 19 ff.: »Gån ut och
gören alla folk till mina lärjungar, döpande
dem till Faderns och Sonens och den Helige
Andes namn, lärande dem att hålla allt det
jag har befallt eder». I samband med den
mot uppståndelseberättelserna över huvud
riktade kritiken har man på senare tid ofta
bestritt, att här ett verkligt Jesusord
föreligger. Emellertid övades dopseden redan
från första början undantagslöst och allmänt
ss. en självklar sak i de kristna
församlingarna, vilket synes visa tillbaka till
Jesus själv. — Redan i N. T., och där
särskilt i Pauli brev, möter en rikt utvecklad
lära om d. Det framträder å ena sidan som
den avgörande bekännelsehandling,
varigenom den döpte bröt med hedendomen, men
fattas å andra sidan ss. det verkningskraftiga
medel, varigenom alla de andliga gåvor, som
åt den kristna församlingen i dess
gudsgemenskap äro givna, tillägnas den enskilde.
Det skänker syndernas förlåtelse, renar från
synden, begåvar med anden och insätter den
döpte i den mystiska livsgemenskapen med
Kristus. Dessa verkningar äro väl alltigenom
etiskt-psykologiskt betingade »genom tron»
men innebära dock vida mera, än vad som
låter uppvisa sig ss. medvetet psykologiskt
förmedlat.
Den gamla kyrkan ägde ej någon fixerad
lära om d. Hos kyrkofäderna stå yttranden,
som synas röja en rent symbolistisk
uppfattning, sida vid sida med starkt realistiskt
klingande utsagor. Först på konsiliet i
Florens 1439, vars bestämmelser upptogos
och kompletterades av Tridentinum, fastslog
den romerska kyrkan sin lära om d. Enl.
dess, liksom i det väsentliga den senare
grekiska kyrkans, åskådning förmedlar d.
förlåtelsen för den skuld, som ådragits genom
arvsynden och de före d. begångna
verksynderna, samt utplånar tillika själva arvsynden,
så att den hos de döpta kvarstående
begärelsen ej längre har karaktären av synd.
Därjämte ingjuter det hos den döpte vissa
övernaturliga nådekrafter, varigenom en
»character indelebilis» (se d. o.) påtryckes
honom. — Den skarpaste motsatsen till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
