Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dop el. Döpelse - Dopbok - Dopfat - Dopfunt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1169
Dopbok—Dopfunt
1170
det, som kyrkan med d. avser. Den grekiska
kyrkan anser också d:s förrättande medelst
neddoppning — det i den gamla kyrkan
allmänt brukliga sättet — ss. väsentligt för
d:s giltighet. De andra kyrkorna anse det
principiellt likgiltigt om det sker medelst
»neddoppning», »begjutning» el.
»bestänk-ning». Enl. den romerska (och den grekiska)
kyrkans åskådning kan endast prästen, på
grund av den honom genom ordinationen för-
Barndop i dopfunt. Tyskland, 1500-talet.
länade särskilda andeutrustningen,
verknings-kraftigt förrätta d. Även de evangeliska
kyrkorna hävda, ehuru med helt annan
motivering, att d. skall förrättas å församlingens
vägnar av en ordentligt kallad (»rite
voca-tus») innehavare av dess läroämbete. I fall
av nöd tillerkänna dock alla kyrkorna —
utom den reformerta, som under sådana
omständigheter anser d. hellre böra utebli —
varje kristen rätt att förrätta d. (se N
öd-d o p), som dock sedermera, om möjligt, bör
av präst bekräftas. Sedan det i Sverige inom
vissa, särskilt Svenska missionsförbundet
tillhörande, kretsar blivit brukligt att låta
lekmän även utan nödfall förrätta d. (1 e
k-m a n n a d o p), utfärdades 13 juni 1896 ett
kungl. cirkulär, som bl. a. föreskrev, att så
döpt barn skulle, där »tillförlitlig
kännedom vunnits därom, att de för d. såsom
sakrament oundgängliga beståndsdelar varit för
handen», i församlingsboken antecknas såsom
»döpt av lekman». Detta gav anledning till
en häftig kyrklig strid, närmast framkallad
av de för den kyrkliga ordningen befarade
menliga följderna men ock därav, att man
mångenstädes ansåg den dogmatiska frågan
om giltigheten av ett sådant d., som mer el.
mindre saknade karaktären av
församlings-handling, genom cirkuläret prejudicerad.
Genom ett nytt kungl. cirkulär av 18 mars
1898 ordnades, sedan en biskopskonferens
hörts, kyrkoskrivningsfrågan på så sätt, att
det klargjordes, att ett avgörande av
lärofrågan ej avsågs.
Till en fullständig dopritual har sedan
gammalt reciterandet av den apostoliska
trosbekännelsen, som urspr. just har karaktären
av en dopbekännelse, ansetts höra. I den
romerska och den grekiska kyrkan ha till
själva dophandlingen allehanda beledsagande
bruk och ceremonier anslutit sig. De
viktigaste äro abrenuntiation och exorcism (se
dessa ord). Dessutom smörjelse med olja,
handpåläggning, korsteckning, överräckande
åt den döpte av mjölk och honung el. salt,
påklädande av den vita dopdräkten o. s. v.
Den reformerta kyrkan avskaffade genast
radikalt alla dessa bruk. Den luterska
kyrkan förklarade dem utan principiell betydelse
men bibehöll flera ss. ägande ett visst
symboliskt värde. Rester av vissa bland dem
kvarstå än i dag i större el. mindre
utsträckning i olika luterska kyrkosamfund. — Se
vidare artiklarna Baptisterium,
Dopfunt, Faddrar, Namn och
Sakrament.
Litt.: Höfling, »Das Sakrament der Taufe»,
I—II (1846—48); H. Cremer, »Taufe,
Wieder-geburt und Kindertaufe» (2:a uppl. 1901);
Kähler, »Die Sacramente als Gnadenmittel»
(1903); Rendtorff, »Die Taufe im
Urchristen-tum» (1905); Scheel, »Die dogmatische
Be-handlung der Tauflehre in der modernen
positiven Theologie» (1906); J. Lindblom, »Jesu
missions- och dopbefallning» (1919); N. J.
Göransson, »Dopet» (1922); G. Aulén, »Den
all-männeliga kristna tron» (1923; 2:a uppl.
1924). E. Bg.*
Dopbok (Födelse- och dopbok), se
Kyrkböcker.
Dopfat, se Dopfunt.
Dopfunt (av lat. fons, källa), större
dopkärl, oftast av sten, stundom av metall el.
trä, konstruerat som fristående
inrednings-föremål i en kyrka. D. förekommo redan på
500-talet; under loppet av 1000- och
1100-talet synas de ha blivit oumbärliga
inventarier i varje församlingskyrka, där de alltid
torde ha varit placerade nära ingången.
Möjligen har den i medeltida kyrkor med torn
vid långhusets v. kortsida vanliga
anordningen, att tornets bottenvåning inrymt ett
mot långhuset öppet rum, avsett att bereda en
avskild plats för dopets förrättande. Under
senare tid har d. i så gott som alla kyrkor
i Sverige flyttats från sin ursprungliga plats
och ofta uppställts i el. omedelbart framför
koret. — Den medeltida d. är i regel av sten
och utförd i två delar: fot och cuppa • (skål);
grundformen är oftast rund, stundom
fyrkantig, mångkantig el. fyrpassformad. En och
annan träfunt av hög ålder förekommer i n.
Sverige (Alnö; se avbildning vid d. o.); från
medeltidens senare del äro några metallfuntar.
D. försågos ofta med dekorativa el. figurala
reliefer; i deras utformning och utsmyckning
ha de medeltida stenhuggarna, icke minst i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
