Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dopfunt - Dopkyrka - Dopnamn - Doppardagen - Doppingar - Doppio movimento - Doppler, Christian - Dopplers princip el. Dopplereffekten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1171 Dopkyrka—Dopplers princip 1172
Sverige och särskilt på Gotland (se d. o.),
lämnat betydande prov på sin
konstskicklighet. — Från renässansen och följ, perioder
finnas d. av trä el. sten, ej sällan av
betydligt mindre dimensioner än de medeltida och
endast avsedda att uppbära det för dop
genom begjutning (se Dop) tillräckligt rymliga
dopfatet, medan medeltidsfuntarnas
volym alltid tillåtit dop av barn genom
ned-doppning. — Litt.: II. Hildebrand, »Sveriges
medeltid», III (1898—1903); F. Bond, »Fonts
and font covers» (1908); E. Sauermann, »Die
mittelalterlichen Taufsteine der Provinz
Schles-wig-Holstein» (1904); J. Roosval, »Dopfuntar
i Statens historiska museum» (1917) och »Die
Steinmeister Gottlands» (1918); L. Tynell,
»Skånes medeltida dopfuntar» (1913—21); E.
Fischer, »Västergötlands romanska stenkonst»
(1918); om dop fa t: uppsatser av C. R. af
Ugglas i »Utställningen av äldre kyrklig
konst i Strängnäs 1910. Studier», II (1913),
och av H. Kjellin i Ȁldre kyrklig konst i
Skåne» (1921). H. W-n.
Dopkyrka, se Baptisterium.
Dopnamn, se Namn.
Doppardagen, av ålder namn på julaftonen
med anledning av den på flera svenska orter
gängse seden, att man då på middagen
samlas omkring ett kokkärl, innehållande varmt
skinkspad, samt doppar bröd däri och sedan
förtär detta. Seden att »doppa» om julen är
möjligen en kvarleva från de gamla hedniska
offermåltiderna. (N. E. H.)
Doppingar, Podicipèdidae, fågelfamilj,
tillhörande ordn. lomfåglar (Colymbiformes).
Hithörande fåglar kännetecknas av att varje
tå är omgiven av en särskild, bred hudflik
(flikfötter). Tårna bära platta, nagellika klor,
tarserna äro platta, och benen sitta långt bak.
Näbben är stark, rak, spetsig, vingarna korta
och nå ej stjärtroten. Stjärten består av
korta, mjuka fjädrar. Fjäderdräkten är tät
med silkeslik glans på undersidan. Familjen
omfattar ett 20-tal arter från den
tempererade zonen i nästan alla världsdelar.
Familjens i Sverige viktigaste släkte är
doppingsläktet, Podiceps. D. hålla om somrarna
till i insjöarna och visa sig endast vid
flytt-ningstiden vår och höst vid havet. De kunna
endast med svårighet röra sig på land på
grund av benens läge. Däremot simma och
dyka de med stor skicklighet och kunna även
trots sina korta vingar flyga rätt snabbt.
Under flykten styra de med fotterna, som
hållas sträckta bakåt. Emedan de måste flaxa
ett långt stycke utmed vattenytan, innan de
få luft under vingarna, föredraga de i
händelse av fara att sätta sig i säkerhet genom
att dyka. D:s föda utgöres av småfisk,
vatteninsekter o. dyl., som de upphämta dykande.
Utmärkande för d. är, att de även bygga sitt
bo i vattnet. Det förfärdigas av säv och vass
och flyter på vattenytan, förtöjt inne i en
vassrugge. Ofta ligger det så lågt, att ej ens
äggen hållas torra. Äggen äro 3—5, vita
eller grönvita. De ruvas omväxlande av båda
makarna. Då dessa lämna boet, täcka de över
äggen med vattenväxter. Trots detta förtäras
äggen i stor utsträckning av kråkor.
Ruv-ningstiden är omkr. tre veckor. Hanen tager i
allm. mera vård om ungarna än honan och ses
ofta simma omkring med hela kullen på sin
rygg (den är då till hälften dold i den täta
fjäderdräkten). Störst av Sveriges d. är
skäggdoppingen (Podiceps cristatus), som når
en ands storlek. Den häckar allmänt i alla
insjöar, där vassar finnas, så långt upp som
till Dalälven. Den är numera en av våra
allmännaste insjöfåglar. Skäggdoppingen har
sitt namn av den krage av förlängda, bruna
fjädrar, som omger halsen. Dessutom
igen-kännes den på de två långa nacktofsarna. I
sommardräkt är huvudet av denna art svart,
rygg och sidor äro svartbruna och undersidan
vit. Om vintern stöter färgen mer i grått.
Honan är något mindre och har kortare
tofs och mindre krage. I smärre vatten leva
gråhakedoppingen (P. grisegena) och
svarthakedoppingen (P. auritus). Hos
den förra är om sommaren halsen framtill och
på sidorna röd. Huvudet bär en kort tofs.
Den häckar sparsamt ända upp till
Piteåtrak-ten. Den senare, som är mer sällsynt,
igen-kännes på sitt svarta huvud och ett gult band
genom vartdera ögat. Den minsta arten är
smådoppingen (P. nigricans), som
förekommer sällsynt i s. och mellersta Sverige.
D:s kött är tranigt. Skinnet har
användning som pälsverk. T. P.
Do’ppio movime’nto, it., musikterm, »dubbel
rörelse», dubbelt så fort. — D oppio
va-1 o’r e, »dubbla (not-)värdet», d. v. s. dubbelt
så långsamt.
Do’ppler, Christian, österrikisk fysiker
o. matematiker (1803—53), prof, i matematik
i Prag 1835, i fysik vid univ. i Wien 1851. I
sin skrift Ȇber das farbige Licht der
Doppel-sterne» (1842) utvecklade D. den s. k.
Dopp-1 e r s p r i n c i p (se d. o.).
Dopplers princip el. D o pp 1 er ef f ek t e n,
ett efter den österrik, fysikern Chr. Doppler
(se d. o.) uppkallat fenomen, som består i
frekvensförändring hos ett vågsystem, som
utgår från el. observeras av ett icke vilande
system. Om man står vid ett järnvägsspår
och hör visselpipan hos ett annalkande
lokomotiv, märker man en sänkning i tonhöjden
i det ögonblick ljudkällan passerar förbi. När
ljudkällan nalkas, nås örat av flera ljudvågor
per sekund, än när den står stilla, och omvänt,
då den avlägsnar sig. Samma förhållande
inträffar, då iakttagaren rör sig i förhållande
till ljudkällan, och fenomenet gäller även
andra vågrörelser, t. ex. ljus. Om
svängnings-talet hos svängningskällan är n svängningar
per sekund och iakttagaren observerar samt
om källans hastighet i riktning mot
iakttagaren är v, den senares hastighet i riktning
mot källan är u, allt i förhållande till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
