Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dostojevskij, Fjodor Michajlovitj - Dotation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1191
Dotation
1192
Dostojevskijs hem i Staraja-Russa i trakten av Novgorod.
desto mindre beteckna hans nu utgivna verk
själva höjdpunkten på hans författar bana.
Främst står mästerverket »Prestuplenije i
nakazanije» (Brott och straff, 1866; sv. övers.,
»Raskolnikov», 1883, »Brott och straff», 1922),
en roman, som för varje årtionde alltmer
stigit i eftervärldens uppskattning, en i
skärpa enastående analys av en mördares,
studenten Raskolnikovs, själsliv före och efter
mordet fram till självangivelsen (en planerad
fortsättning, Ångern, blev aldrig skriven).
Vid sidan av denna roman står »Idiot»
(1868; sv. övers., »Idioten», 1919—20), där
D. velat lösa uppgiften att teckna en
»positivt skön människa» — detta ideal finner
han i den förryckte, av obegränsad
människokärlek drivne samt för alla onda känslor
oförstående furst Mysjkin —, och »Bjesy» (Onda
andar, 1871; sv. övers. 1918—20), en bred
tidsbild av 1860-talets Ryssland och ett
skoningslöst, av lidelsefullt hat präglat angrepp
på den begynnande nihilistiska rörelsen och
på den liberalism, varur den enl. D. utgått,
det hela delvis i nyckelromanens form (jfr
den obarmhärtiga, dråpliga karikatyren av
Turgenjev, Karmazinov; den på senare tiden
framlagda teorien, att bokens hjälte, Stavrogin,
skulle vara kalkerad på Bakunin, är däremot
helt visst ohållbar). 1871 återvände D. till
Ryssland och upplevde nu — trots fortsatt
sjuklighet — några relativt lyckliga år. Hans
ekonomi rangerades, inte minst genom hans
andra hustrus, den kloka och praktiska Anna
Snitkinas, ansträngningar (hans i Sibirien
ingångna äktenskap med Marja Isajeva, änka
efter en sibirisk ämbetsman, upplöstes genom
hennes död 1864); samtidigt hade han nu
uppnått den rättvisa uppskattning som
författare, som han, ytterligt känslig och
misstänksam, hittills ansett sig sakna. Han
ägnade sig nu delvis åt publicistisk verksamhet,
särskilt i den i form av tidskriftshäften
utkommande Dnevnik pisatelja (1876—78; »En
skriftställares dagbok», 1915), där han
framlade sina politiska och litterära
reflexioner och särskilt uppträdde som slavofil
för-kunnare, en publikation, som hade en
fenomenal framgång hos publiken. Samma
slavofila idéer präglade hans med obeskrivlig
entusiasm mottagna tal vid
Pusjkinmonumen-tets invigning i Moskva 1881. Samtidigt
på
började han ett redan under utlandstiden
planerat verk, En stor syndares liv, varav
emellertid endast ett parti, den stora romanen
»Bratia Karamazovy» (1879—80; »Bröderna
Karamazov», 1918—19), fullbordades; även
i sitt oavslutade skick är detta ett
imponerande verk, där tyngdpunkten mindre
ligger i själva den tecknade familjekrönikan
än i de djupa och glänsande
religionsfilosofiska idéer, som författaren framlägger. D:s
plötsliga död 1881 försänkte Ryssland i
verklig landssorg; hans begravning firades under
jättelik anslutning. — D :s anseende som
författare har ända fram till våra dagar varit
i stadig tillväxt; beundran för honom har
särskilt på senare åren ibland lett till en ren
D.-kult. Hans svagheter, delvis
sammanhängande med de omständigheter, under vilka hans
flesta arbeten sågo dagen, falla lätt i ögonen:
en sällsynt knagglig och klumpig stil, oslipad
och ofta till ytterlighet inkrånglad
komposition, överflöd på upprepningar och longörer.
Till gengäld pulserar i D:s arbeten ett liv,
rikare och intensivare än hos de flesta andra
författare, och framför allt når han, då han,
förbigående de välbalanserade, normala
människorna, i stället dröjer vid de ur den fysiska,
moraliska och psykiska jämvikten bragta, i
sin psykologiska analys som ingen annan in
i själslivets mest undangömda vrår. — D:s
skrifter ha i Ryssland och i andra
östeuropeiska länder utkommit i flera uppl., in i det
sista kompletterade med nypublicerade alster
av hans hand; ännu är icke på långt när
hela hans litterära kvarlåtenskap
offentliggjord. Särskilt efter ryska revolutionen ha
nya D.-dokument kommit i dagen: dels
överlämnade hans maka före sin död till
historiska museet och centralarkivet i Moskva två
1921 öppnade lådor, innehållande, utom
hennes egna dagböcker, en del opublicerade saker
av D. i manuskript el. korrektur, dels
beslagtog tjekan i Sevastopol 1921 åtskilliga
papper hos D:s där samma år avlidne son; av
detta nya material publicerades 1922 dels ett
dittills okänt kapitel ur »Bjesy» (sv. övers.
1922), dels D:s utkast till romanen En stor
syndares liv. Bland nypublicerat biografiskt
material om D. märkas dels utdrag ur
makans nyssnämnda dagbok, dels dotterns, Aimée
D:s, publicerade minnen av fadern (sv. övers.
1921). I övrigt är litteraturen om D., rysk
och västerländsk, utomordentligt rik; de bästa
nyare monogr. äro S. Zweig, »Drei Meister»
(1922), och A. Gide, »Dostoievsky» (1923);
jfr även Berdjaev, »Mirosozertsanie
Dostoev-skago» (1923), K. Nötzel, »Das Leben
Dosto-jewskis» (1925), och J. Meier-Graefe, »D., der
Dichter» (1926); någon tillfredsställande sv.
monogr. finnes icke. A. Kgn.
Dotatiön (mlat. dotätio, av lat. dos,
hemgift), i rom. rätten tilldelande av hemgift åt
kvinnan, i kanonisk rätt anvisande av
förmögenhet (dos) för underhåll av kyrkor och
fromma stiftelser (senare även själva förmö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
