Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doslibell - Dossi, Dosso (Giovanni de Lutero) - Dossier - Dosta - Dost Muhammed - Dostojevskij, Fjodor Michajlovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1189
Doslibell—Dostojevskij
1190
DoslibeTl (av fr. dos, rygg, och lat. libe’llum,
liten våg), se Vattenpass.
Do’ssi, Dos s o, eg. Giovanni de
Luter o, italiensk målare (d. 1542),
Ferrara-skolans främste mästare på 1500-talet.
Arbetade för hovet i Ferrara icke blott som
målare utan också som festdekoratör och
bildhuggare samt lämnade teckningar till
majo-likapjäser och vävda tapeter. Tills, m. sin
bror Battista (d. 1548) utförde D. talrika
väggmålningar, av vilka endast fragment
bevarats. Hans stafflibilder visa honom som en
framstående kolorist, inspirerad av
venezi-anskt måleri; hans motivkrets är mycket
omfattande: religiösa och mytologiska ämnen,
fantasirika kompositioner över motiv ur äldre
och nyare dikt (Homeros, Ovidius, Ariosto),
realistiska och livfulla genrebilder med
utsökt stoffbehandling, landskap med djärv
komposition, originell framställning av
ljuset och stark stämning, slutligen också
porträtt. Broderns andel i denna produktion är
icke fullt utredd. — Monogr. av C. Zwanziger
(1911) och H. Mendelsohn (1913). H. W-n.
Dossier {dåsie’], fr., en bunt handlingar,
samling av aktstycken om visst ärende el.
viss person. — Dossiersystem, den
ar-kivaliska metod, som sammanför till ett helt
för sig alla handlingar, som röra samma
ärende el. person.
Dosta, Clinopödium, växtsläkte av fam.
La-biatae. En art, C. vulgäre (Satureja vulgaris),
med röda blommor i täta kransar, växer
allmänt i ängsbackar från Skåne upp till s.
Norrland. G. M-e.
Dost Muha’mmed, se Afganistan, sp.
210—211.
Dostoje’vskij, Fjodor Michajlovitj,
rysk författare (1821—81). D:s far, som
härstammade från en gammal litauisk, till
Ukraina utvandrad adelssläkt, var sjukhusläkare
och samtidigt ägare av ett par lantgods (han
blev, då sonen var 18 år gammal, mördad av
en av sina livegna); familjens ekonomiska
villkor voro blygsamma men motivera på
intet sätt den bolsjevikiska framställningen
av D. som den födde »litteraturproletären».
D. fick en vårdad, strängt religiös uppfostran;
1838 sattes han i ingenjörsskolan i Petersburg,
varifrån han 1843 utgick som officer;
uteslutande litterärt intresserad, tog han 1844
avsked för att ägna sig åt författarskap. 1846
debuterade han med romanen »Bjednyje
ljudi» (»Fattiga stackare», 1885 o. 19Ö7),
bilder från den lägre ämbetsmannaklassens
bekymmersamma liv i Petersburg. Redan här
framträder D. som skildraren av livets,
särskilt storstadslivets,, skuggsidor, och redan här
framkommer den starka medkänsla för de
lidande, som präglar hela hans författarskap.
Uppmuntrad av den framgång debutarbetet
hade hos publik och kritik (bl. a. hos
kritikauktoriteten Bjelinskij), skrev D. i snabb takt
ett tiotal romaner, som visserligen äro typiska
för honom så tillvida, som han nu alltmer
börjar röra sig kring obalanserade, sjukligt
känsliga människor och söker tränga in i
deras själsliv, men där den psykologiska
analysen ännu är osäker och som i sin helhet
äro föga genomarbetade; publiken var också
kall och kritiken skarp. En plötslig katastrof
avbröt denna litterära verksamhet; ehuru
själv alls icke revolutionärt lagd, hade D.
kommit i kontakt med en del socialistiska
svärmare, den s. k. Petrasjevskijkretsen; 1849
blev han häktad och efter 8 månaders fängelse
i Peter-Paulsfästningen sänd till Sibirien —
dock först sedan han fått genomgå hela den
förberedande ceremonien för arkebusering (en
klassisk skildring av en dödsdömds känslor
gav D. sedan i sin roman »Idioten»). Sedan
D. vistats fyra år bland vanliga förbrytare i
tukthuset i Omsk, där han enl. uppgift flera
gånger undergick kroppsstraff, mildrades
straffet till tjänstgöring som menig soldat i ett
sibiriskt regemente. 1859 blev D. helt
benådad och fick återvända till Ryssland.
Fängelselivet hade svårt brutit hans redan förut
svaga hälsa och speciellt bragt epileptiska
anlag till utveckling; de genomgångna
lidandena hade samtidigt stärkt hans från
barndomen grundlagda religiositet (en bibel var
under tukthustiden hans enda lektyr),
varjämte den nära kontakten med enkla ryska
människor av folket, vilkas styrka i lidandet
han särskilt lärt sig beundra, gjort honom
till en övertygad rysk patriot, fylld av en
äkta slavofil tro på det ryska folkets
överlägsenhet över andra folk och på dess
världs-mission och rättroget accepterande — med
övergivande av alla västerländska
reformidéer, som f. ö. aldrig trängt djupt hos honom
— rysk tsarism och rysk ortodoxi. Tills, m.
sin broder Michail D. uppsatte han nu en
politisk och litterär månadsskrift, Vremja
(Tiden), där han 1861—62 nästan samtidigt
publicerade två betydande arbeten, »Zapiski
iz mertvago doma» (»Det döda huset», 1883,
»Döda huset», 1913), D:s konstnärligt mest
genomarbetade verk, halvt självbiografiska
skildringar från det sibiriska tukthuset och
skarpa psykologiska studier av dess många
växlande förbrytartyper, hos vilka alla han
under den råa ytan uppspårat människan, och
»Unizjennyje i oskorblennyje» (»Kränkning
och förödmjukelse», 1881, »De förtrampade»,
1912), där han än kraftigare uttalar sin tro på
människorna och predikar människokärleken.
Just som bröderna D:s tidning börjat slå
igenom, blev den på grund av en av
myndigheterna missförstådd artikel i polska frågan
1863 indragen; utgivandet av en nyuppsatt
tidskrift, Epocha, avbröts genom Michails
död. Tvungen att underhålla även broderns
familj, själv ständigt ansatt av kreditorer,
ibland ruinerad in på bara kroppen genom
hasardspel, måste D. nu, i halv flykt irrande
från ort till ort i Europa, ständigt
hemsökt av epileptiska anfall, för uppehällets
skull forcera sin litterära produktion. Icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
