Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doughty, Charles Montagu - Douglas (orter) - Douglas, svensk ätt - Douglas, skotsk ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1195
Douglas
1196
under vilka han gjorde viktiga fynd av
inskrifter, utg. av E. Renan, och skrev härom
ett klassiskt arbete, »Traveis in Arabia
de-serta» (2 bd, 1888; senast utg. 1926), rikt
på värdefulla iakttagelser, skrivet på en
korthuggen, arkaiserande prosa. D.
framträdde även som författare, dramatiker och skald;
han skrev bl. a. »The dawn in Britain», ett
stort epos i 6 bd (1906), och »Mansoul», visioner
ur människosläktets historia (1920). A. A-t.
Douglas [da’glos], 1. Huvudstad på eng.
ön Man i Irländska sjön, på öns ö. kust;
20,192 inv. (1921). Besökt badort. Säte för
öns lagstiftande församling och för biskopen
av Sodor och Man. Vackert slott, Mona castle
(nu hotell), förr tillhörigt öns länsherrar,
hertigarna av Atholl.
2. By och kommun i s. Skottland, grevsk.
Lanark, 14 km s. v. om staden Lanark.
Familjen Douglas’ stamort. Ett torn kvarstår
av det gamla familjeslottet (Walter Scotts
»Castle dangerous»).
Douglas [du’glas], svensk ätt, utgör en gren
av den skotska ätten D. (se nedan). Robert D.
(se sp. 1200), av grenen D. of Dalkeith,
blev svensk frih. 1651 och greve 1654.
överste-kammarjunkaren greve Carl Israel
Wilhelm D. (1824—98) blev badensisk greve 1848
i samband med sitt giftermål s. å. med
grevinnan Louise Katarina von L a n
g-en s t e i n und Gondelsheim, en
dotter till storhertig Ludvig I av Baden i dennes
morganatiska gifte med Katarina Karolina
Werner. Om deras son L. W. A. D. se nedan.
Douglas [da’glos], berömd skotsk adelsätt.
Namnet härledes från gael. dubh glas (»svart
vatten») och har upptagits efter stamslottet
D. castle i Douglasdale (grevsk. Lanark).
Släktens äldste med säkerhet kände stamfar
var William de Dufglas, nämnd i
urkunder 1174—1213. Ättens- äldsta direkta
linje (»linjen D.») utslocknade på manssidan
1488 med 9:e earlen av D. (se sp. 1196). Dess
tre övriga huvudlinjer äro Angus, Morton
(el. D a 1 k e i t h-linjen) och Queensberry.
Anguslinjen nådde 1633 markisvärdighet och
1703 titeln hertig av D.; dess huvudgren
utslocknade 1761, och markistiteln bibehölls då
inom en sidogren. Denna har sedan 1698
skotsk hertigtitel av H a m i 11 o n och sedan
1711 brittisk hertigtitel av Brandon och
fick 1864 bekräftelse på en äldre fransk
hertigtitel av Chåtellerault. Till
Morton-Dalkeith-linjen hörde grenen D. of W h i t
ting-ha m e; den är utslocknad i Skottland men
fortlever i Sverige och Baden (se Douglas,
svensk ätt). Stamgodset övergick 1761 till
en systerson till den siste hertigen av D.
och vidare genom arv och gifte, när hans ätt
1857 utgick, till earlen av Home. Sedan 1875
äger dennes ätt, Douglas-Home,
brittisk pärsvärdighet (lord D.) och innehar D.
castle.
Släkten D :s gods lågo på båda sidor om
engelsk-skotska gränsen, och det kom därför
att spela en ledande roll i gränsstriderna
under senare medeltiden och in på 1500-talet.
Många medlemmar av ätten innehade
förtroendeposter som »warden of the marches»
(gränsförsvarets ledare och skotska kronans
representant i gränsområdet). Släkten deltog
även oavlåtligt i Skottlands inre strider, ofta
i ledande ställning. Den äldre linjen, som
genom giftermålsförbindelser var befryndad
med konungahuset (Stuart), intog i regel en
patriotisk hållning, men flera medlemmar av
Anguslinjen fördes genom engelska
förbindelser över landsförräderiets gränser. — Två
kritiska släkthistorier finnas: sir W. Fraser, »The
D. book» (4 bd, 1885), och sir H. Maxwell, »A
history of the house of D.» (2 bd, 1902).
I. Den äldre, direkta linjen. — William
d e D., the hardy (»den djärve»), deltog i
Wallaces resning (se Skottland, historia)
och dog i engelsk fångenskap 1298. Om hans
son sir James D. se nedan. Dennes bror sir
Archibald D. blev 1333 Skottlands regent
och stupade s. å. mot engelsmännen vid
Hali-don hill. Hans son William D., 1 :e earl
av D. (omkr. 1327—84), förmedlade 1363 ett
fördrag mellan skotske konungen David Bruce
och Edvard III av England om de båda
rikenas framtida förening men hyllade 1371 efter
Davids död som skotsk konung Robert II
(Stuart) mot villkor om giftermål (1373)
mellan D:s son och Roberts dotter Isabel. Sonen,
James D. (omkr. 1358—88), 2:e earl av D.,
stupade 1388 i en ryktbar, i ballader besjungen
gränsstrid vid Otterburn mot Henry Percy
(»Hotspur»); se Chevy chase.
Earlvärdigheten och släktgodsen övergingo till hans
farbror Archibald D., the grim (»den
fule»), 3:e earl av D. (omkr. 1328—1400),
oäkta son till sir James D. och sedan 1364
gränsbefälhavare. Denne blev nu den
mäktigaste mannen i Skottland och lyckades 1390
vinna Robert III:s dotter Margareta till äkta
åt sin son Archibald D. (se sp. 1198). Deras son
Archibald D., 5:e earl av D. (omkr. 1391
—1439), var liksom fadern hertig av Touraine
men lyckades aldrig tillträda sitt franska
her-tigdöme. Hans unga söner, William D,
6:e earl av D., och David D., lockades
svekfullt av Jakob II :s förmyndare till hovet,
anklagades för högförräderi och avrättades 1440.
Därpå skingrades den stora komplexen av
fa-miljegods inom ätten, vilken sedan aldrig helt
återfick sin forna samlande makt.
Earlvärdigheten och en del av godsen tillföllo den i
mordkomplotten inblandade James D., the
gross (»den tjocke»), 7 :e earl av D. (omkr.
1371—1443), en yngre bror till 4:e earlen.
Hans son William D., 8:e earl av D. (1425
—52), kom i konflikt med sin ungdomsvän
Jakob II, enär han dödat flera av dennes
män, och blev trots erhållet lejdebrev 1452
dräpt av konung Jakob vid en ordväxling på
slottet i Stirling. Hans bror och arvtagare
James D., 9:e earl av D. (1426—88), grep
till vapen mot konungen, förliktes kort därpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
