Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Droz, Pierre Jacquet och Henri Louis Jacquet - Drude, Oscar - Drude, Paul - Drufva, Peter Thure Gerhard - Druider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1279
Droz, P. J. och H. L. J_Druider
1280
Droz [drå], P i e r r e J acquet och Henri
Louis Jacquet, berömda schweiziska
urmakare, far och son (resp. 1721—90 och 1752
—91). Den äldre D. var en av dem, som
tidigast förfärdigade ur med mot
temperaturväxlingar kompenserad pendel. Båda åtnjöto
stort rykte som tillverkare av vissa på
1700-talet högt uppskattade mekaniska
»underverk» (speldosor, dockor med automatiska
rörelser o. dyl.). G. H-r.
Drude [drö’do], Oscar, tysk botanist (f.
1852), bror till P. D., prof, vid tekniska
högskolan och (till 1921) direktör för botaniska
trädgården i Dresden. Mest betydande som
växtgeograf, har D. utgivit bl. a. »Handbuch
der Pflanzengeographie» (1890), »Deutschlands
Pflanzengeographie» (1896), »Der hercynische
Florenbezirk» (1902) och »ökologie der
Pflan-zen» (1913). Sedan 1896 utger D. tills, m. A.
Engler »Die Vegetation der Erde». K. A.
Drude [drö’do], Paul, tysk fysiker (1863—
1906), bror till O. D. Blev e. o. prof, i
matematisk fysik 1894 i Leipzig, ord. prof, i fysik
1900 i Giessen och 1905 vid Berlins univ. De
viktigaste av D:s många avh. behandla
ytspänning, ljusets reflexion och brytning,
absorption av elektriska svängningar, anomal
dispersion och teorierna för ljuset och för
elektricitetens ledning i metaller. D. utgav
bl. a. »Physik des Aethers auf
elektromagne-tischer Grundlage» (1894) och »Lehrbueh der
Optik» (1900; 3:e uppl. 1912). S. A-s.*
Drufva, Peter Thure Gerhard, frih.,
krigare, ämbetsman (1767—1822). Ingick vid
Upplands reg., blev stabskapten 1783, fången
vid Svensksund 1789, utväxlades 1790 och blev
överstelöjtnant 1796. Vid Stralsund 1807, i
Norge 1808 och särskilt vid Oravais s. å.
visade D. stor tapperhet och omtalas i »Fänrik
Ståls sägner». Han blev överste 1809, tog
avsked s. å., blev vice landshövding i Karlstads
län 1813 och ordinarie i Västerås län 1816
samt frih. 1815. D. slöt sin ätt. L. W :son M.*
Druider, namn för prästerna hos de
hedniska kelterna på Brittiska öarna och i
Gallien. Namnet är av keltiskt ursprung, dess
betydelse oviss, möjligtvis »trädman»,
uppkommet av att kulten ägde rum i heliga
lundar. D. bildade ett synnerligen mäktigt, från
andra klasser avgränsat stånd. Den utförligaste
beskrivningen av dem finnes i Caesars
skildring av galliska kriget (6:e boken, 13 :e och
14:e kap.). Han skriver där bl. a.: »De (d.)
förestå gudstjänsten, förrätta offentliga och
privata offer och tolka gudarnas vilja. De
avgöra nästan alla både allmänna och
enskilda tvister, avkunna domar, utdela straff
och belöningar. I spetsen för alla d. står en
ende, som innehar högsta myndigheten. På
en viss tid av året komma d. tillsammans i
karnuternas land, vilket anses vara hela
Galliens medelpunkt. Alla, som ha några
tvistemål, samlas dit och underkasta sig d:s
skiljedom och beslut. D. bruka hålla sig borta
från krig och betala icke skatt som andra;
de äro befriade från krigstjänst och alla
andra skyldigheter. Det påstås, att druiderna
måste lära sig ett så stort antal verser, att
somliga gå i lära ända till tjugu år. Vad de
framför allt vilja, att folk skall tro, det är,
att själarna icke gå under genom döden utan
övergå från den ene till den andre, och de
anse, att denna tro mer än något annat
uppmuntrar till dygd, emedan den utplånar
fruktan för döden. F. ö. studera de flitigt
stjärnorna och dessas rörelser och undervisa
ungdomen om jordens och ländernas storlek, om
tingens naturliga egenskaper och om
gudarnas makt och förmåga.» — Denna Caesars
skildring gäller närmast Galliens d. men
torde i stort sett även kunna tillämpas på
de brittiska. Sin hemliga lära fortplantade de
muntligt; dock hade de även en skrift, i det
att de galliska d. använde grekiska
bokstäver, de brittiska några underliga tecken:
spiraler, ringar, raka och böjda streck etc., ur
vilka sedan den s. k. Oghamskriften
utbildades. Dessa tecken inristades på små trätavlor.
D:s förnämsta åligganden, offren, ägde rum
på höga berg el. vanligast i mörka eklundar;
vitklädd, med eklövskrans på huvudet,
slaktade druiden offerdjuret — vid viktiga
tillfällen en vit tjur — samt tydde gudomens
vilja med ledning av djurets inälvor.
Huruvida människooffer förekommo är omtvistat
men torde anses för ganska säkert: vanl.
offrade man krigsfångar men i brist på sådana
även ädla ynglingar av den egna stammen.
Vissa i Frankrike och England förekommande
fornlämningar (cromlech el. dolmen, menhir),
som ofta benämnas druidaltaren el.
druidstenar, äro mycket äldre än
druidkulten, men troligt är, att även d. använt dem
som offerplatser. — D:s makt fick sin
egentliga dödsstöt i och med romarnas
framträngande (omkr. Kristi födelse); deras
åligganden, i synnerhet domarmakten, övertogos av
romerska ämbetsmän. D. själva sjönko ned
till att bli trollkarlar och kvacksalvare, som
höllo till i skogar och hålor. Vad som ännu
fanns kvar av dem undertrycktes av
kristendomen fr. o. m. 200-talet e. Kr.
Litt.: A. Bertrand, »La religion des gaulois,
les druides et le druidisme» (1897); I. A.
Da-vidson, »Druidismens historia» (1899); H.
d’Arbois de Jubainville, »Les druides et les
dieux celtiques ä forme d’animaux» (1906);
W. French, »Prehistoric faith and worship in
Ireland» (1912); A. Bugge, »Kelterna och deras
kultur» (1926). Jfr E i s t e d d f o d. E. B-m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
