Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dräkt - Östromerska riket - Germanska folken - Medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Dräkt
18
Bild 44. Nordisk hövding från
300-talet e. Kr.
Bild 45. Nordiska krigare.
Bronsrelief från
folkvand-rings.tiden, funnen på Öland.
av ett spänne på
bröstet) och den
till ämbetsdräkt i
st. f. togan burna
bindeln (bild 30).
Som livplagg bars
alltjämt tunika,
vilken åtminstone
i de högre
samhällsklasserna också hos männen var
fotsid. Byxor voro
numera oumbärliga
i mansdräkten.
Karakteristiskt för
det bysantinska
dräktskicket var
det hos de förnäma
fr. o. m. 500-talet
härskande bruket av tunga, styva, färgrika
sidentyger (jfr bild 23, 30 och Bysantinsk
konst, bild 2).
De germanska folkens d. under förhistorisk
tid belyses av enstaka fornfynd (se
Bronsåldern, sp. 19—20). Från den äldre
järnåldern saknas sådana; under den romerska
kejsartiden förekomma såväl enstaka
uppgifter hos historiska författare som belysande
avbildningar, och dessutom har man av fynd
i danska och nordtyska torvmossar kunnat
rekonstruera ett antal mansdräkter från den
senare romerska järnåldern. I allmänhet
synas germanerna under dessa århundraden ha
burit en kort, skjortliknande tröja av ylle
med långa, snäva ärmar, en kort mantel,
sammanhållen på högra axeln eller bröstet av en
fibula (se d. o.) samt antingen långbyxor eller
kortbyxor i förening med särskilda plagg för
underbenen (bild 32, 44, 45). Manteln eller
tröjan kunde undvaras. Mot slutet av
järnåldern tillkom också en linneskjorta.
Angående tidens kvinnodräkt är föga känt; att
döma av romerska avbildningar från 100-talet
e. Kr. bestod den huvudsakligen av ett
kiton-aktigt, gördlat, rörformigt linneplagg,
sammanhållet av fibulor på båda axlarna (bild 46),
under vilket en tröja med långa ärmar kunde
bäras (bild 32), samt en huvudduk. Smycken,
ofta av utomordentligt högt värde, buros också
av män. Jfr Järnåldern.
Medeltidens d. utvecklades ur den
germanska och den
senantika. Ännu
under den
karolingi-ska tiden bars i
det frankiska
riket en mansdräkt
av väsentligen
germanskt snitt (bild
47); tidens
kvinnodräkt påminde
med sin långa
tunika, buren tills,
m. palla eller
sa-gum, om
senan
Bild 46. Germansk
kvinnodräkt från
100-talet e. Kr.
Rekonstruktion. Rektangeln
bakom gestalten visar
plaggets bakre hälft;
framför kroppen
bä-res ett likadant stycke,
och båda styckena äro
till hela sin längd
sam-mansydda vid
långsidorna. De
sammanföstas på axlarna med
fibulor, varefter
återstoden av plaggets övre
öppning tjänstgör som
ärmhål.
Bild 47. Frankiska ädlingar.
Teckning efter en bokmålning.
800-talet.
tika och bysantinska
dräktformer. Under den
ottoniska tiden blev det
bysantinska modet
härskande också i
västerlandet, och ännu på 1100-talet
kvarlevde dithörande
typer (bild 33). —
Kännetecknande för den fr. o.
m. tiden omkr. 1200 med
korta mellanrum allt
intill vår tid härskande
franska smaken är dess
böjelse för att, särskilt i
kvinnodräkten, med
sensuellt raffinemang
framhäva vissa kroppsformer
och dölja andra, en
princip, som knappast
medvetet tillämpats i den
tidigare europeiska
dräkthistorien. Tillskärning av
plaggen i avsikt att låta
dem följa kroppens
former infördes nu för första
gången. I st. f. det
bysantinska dräktskickets
prakt trädde till en
början en förnäm enkelhet;
i 1200-talets modedräkt,
som utfördes av lätta och
smidiga tyger, var den
fotsida tunikan (cotte, roc) med långa ärmar
det viktigaste plagget för både män och kvinnor
(bild 35—38). Som ytterplagg till denna bars
en symmetriskt anbragt mantel eller en
ärmlös, skjortformad och fotsid, om vintern
päls-fodrad tröja (surcot, chaperon) — ofta också
båda dessa plagg tillsammans — eller en
ca-sula (bild 40). Ytterplaggen kunde vara
försedda med kapuschong, varför ordet chaperon
också kommit att beteckna en hätta med eller
utan vidsittande krage (bild 48). Från
1200-talet kan man spåra det under medeltidens
följande del
vanliga bruket att
ge alternerande
färger åt
dräktens högra och
vänstra delar.
Av det lägre
folket bars tunikan
(bild 41) ända in
i nyare tid (i
flera europeiska
folkdräkter
intill våra dagar);
hos kvinnorna
var den ofta det
enda
klädesplagget (bild 39).
Bruket att bära
under- och
överklänning förblev
ända t.o.m. 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
