Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dräkt - Medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
Dräkt
20
Bild 48. Hätta {chaperon).
Original från grönländsk
medeltidsgrav. Hättans
topp är utdragen i en
lång, strutformig spets
(cauda), som hängde ned
längs bärarens rygg.
talet en tradition i
kvinnodräkten (se
nedan). Fr. o. m.
1200-talets mitt ansågs
mansdräkten icke
fullständig utan
huvudbonad (rund mössa
med pälsbräm eller
spetsig hatt);
kvinnorna nyttjade en
huvudduk, vars ena ända
lindades kring halsen,
eller en
barettliknan-de mössa, buren i
förening med ett brett
band, som omslöt dels
panna och nacke, dels
kinder och haka (bild
35—37). — 1200-talets
dräktformer
bibehöl-los i huvudsak under
1300-talets förra del;
mot slutet av denna
tid förändrades de i enskildheter genom
införandet av knappar. Knappen, som
synes vara uppfunnen i Centralasien, där
rockliknande plagg (liksom hos de
mongoliska folken i allmänhet) länge burits, och
som med de turkiska folkstammarna utbretts
till främre orienten, hade genom korstågen
blivit känd i västerlandet; tidigare hade
klädesplaggen sammanhållits av spännen
(fi-bulor) eller tillslutits genom snörning (den
under bronsåldern i de nordiska länderna
uppträdande dubbelknappen av ungefär samma
form som våra kragknappar är en isolerad
företeelse). Hos asiatiska folk motsvarades
knappen alltid av en ögla av
snörmakeriar-bete; knapphålet är däremot en europeisk
uppfinning. Redan på 1200-talet nyttjades
knappar som prydnad (bild 37). Vid 1300-talets
mitt kom knappen att motsvara ett verkligt
behov, då kläderna gjordes ytterst åtsittande
kring överkroppen, i synnerhet hos männen
(bild 42—43). Det till mansdräkten hörande
livplagget fick formen av en verklig rock,
öppen framtill men knäppt från halslinningen
till underkanten; ärmarna voro snäva,
uppskurna och‘ likaledes knäppta. Rocken blev
helt kort och försågs ofta med uppstoppningar
kring bröst och axlar (bild 43). Under
närmast föregående århundraden hade byxorna
oftast bestått av särskilda plagg för vartdera
benet, löst förenade med en gördel. Nu gjordes
de sammanhängande och mycket snäva, ofta
i ett stycke med fotbeklädnaden; skorna löpte
ut i långa, smala spetsar. 1300-talets
kvinnodräkt var, med ’undantag endast för det
trånga snittet kring överkroppen och det här
stundom anbragta sprundet med knäppning,
i huvudsak lik 1200-talets. Det
nordeuropeiska dräktskicket under 1300-talet belyses
av fynden från Herjolfsnes på Grönland, där
man utgrävt en kyrkogård, som tillhört en
nordisk koloni. Här fann man i likkistor
Bild 49. Mössor. Original från grönländska
medel-tidsgravar.
en mängd fullt bevarade dräkter. De äro i
det närmaste lika för man och kvinna och
bestå av en med ärmar försedd fotsid
klänning (roc), tätt åtsittande om överkroppen och
vidgande sig nedåt genom insydda kilar (bild
51—52). Huvudbonaden utgöres av en hätta med
en bandliknande strut, som hängde långt ned på
ryggen, och en axelkrage (bild 48). Dessutom
buros cylindriska mössor (bild 49) samt byxor.
I 1400-talets mansdräkt bibehölls den korta,
knäppta rocken från föregående århundrade.
Som överplagg bars en kort rock av liknande
snitt eller en vid, till knäna räckande eller
ännu längre livrock, öppen framtill och
antingen knäppt eller sammanhållen av en
gördel; den långa rocken (houppelande, robe) var
i likhet med många andra detaljer i tidens d.
av orientaliskt ursprung och varierades i
talrika, ofta fantastiska former (bild 54). Även
andra typer av överplagg nyttjades, bl. a.
den ärmlösa, fotsida, ofta pälsbrämade eller
h. o. h. av pälsverk utförda rocken (simarra),
ett österländskt plagg, som från 1400-talets
mitt långt in på 1500-talet bars av både män
och kvinnor, överplaggens ärmar voro ofta
uppskurna från axeln till armbågen, så att
armen kunde stickas ut genom sprundet. På
huvudet bar man små, åtsittande huvor,
mössor (liknande den turkiska fetsen; se bild vid
art. B o u t s, sp. 1027) eller hattar, och alla
dessa huvudbonader pryddes ofta med spetsar,
fransar, pälsverk, metallbeslag eller agraffer
och fjädrar. Under periodens senare del virade
man ofta kring huvudet eller kring
huvudbonaden ett brett band, vars ena ända var rikt
veckad, varemot den andra ibland hängde ned
och var så lång, att den släpade på marken.
— Kvinnorna buro liksom förut över- och
underklänning. Dessa kläder gjordes alltmer
åtsittande kring livet; bältet flyttades allt
högre upp, tills det satt tätt under bröstet,
och på axlarna lades stoppning. Mycken
anstöt väckte de långa släpen och de öppningar
(fenétres d’enfer) i sidorna av överklänningen,
genom vilka man lät den undre klänningen
synas (bild 56). över alla dessa plagg bar
man en lång mantel. Vidunderliga voro
huvudbonaderna. Håret vecklades samman och
ströks baktill i höjden. Det omslöts av ett
nät, vilket någon gång förenades med en
ring om pannan. Vid sidorna bildades två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
