Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dräkt - 1800-talet - Dräktighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Dräktighet
30
ger. Vad skodonen angår, har snörskon
numera hos båda könen alldeles utträngt
resår-stövletten och även damernas knäppkängor.
Skodon i lädrets gula och bruna färger ha
sedan två årtionden allmänt erövrat en
ställning i jämbredd med de svarta, bland vilka
blanklädersskor blivit vanligare än förr.
Vid sekelskiftet hörde till damdräkten
klockformig kjol (»klockkjol»), och ärmarna
voro snäva. Blus och kjol av olika stoff och
färg blevo en dräktform, som envist höll i sig.
Blusen, som först bars under kjolen med ett
bälte eller en spens om midjan, utvecklade sig
sedermera till den långa, över höfterna
nedhängande, ofta stickade »jumper», som
påträ-des över huvudet och ofta har korta ärmar.
I början av 1910-talet nyttjades ytterligt snäva,
långa kjolar. På 1920-talet har man förenat
blus och kjol till en hel sammanhängande
klänning, vars nederdel blivit än mycket snäv,
än nedåt vidgad men ytterligt kort. Även
den är utan knäppning. De korta kjolarna
ha medfört ökad lyx i fråga om skodon och
strumpor. Låga skor av lackskinn med slejf
eller utan sådan (»pumps») och med mer el.
mindre höga klackar brukas ute t. o. m.
vintertid. Den sedan 1500-talet brukade formen på
snörliv, som sammanpressade midjan, har
försvunnit och en annan typ uppkommit, som
avser att utplåna kroppens svängda linjer,
men även detta slags pansar synes försvinna
mer och mer. Vid slutet av 1800-talet buro
damerna håret högt uppsatt på hjässan, men
omkring sekelskiftet sjönk hårknuten nedåt
nacken, och man bar omkr. 1910 håret
uppkammat över en valk, varefter man gick till
motsatt ytterlighet och lade det benade håret
ned över öronen. I nuv. tid (1926) bära många
kort hår (»pagehår», »bobbat» el. »shinglat»
hår; se därom Frisyr). Hattarna följde i
storlek med håruppsättningarna och blevo
samtidigt med förekomsten av valkarna
mycket stora. På 1920-talet brukas små hattar,
djupt nedtryckta på huvudet. Den vanligaste
typen är »klockhatten» med små nedböjda
brätten. A. Lwn.
Se vidare Folkdräkt, Frisyr,
Klädedräkt (om d:s lämpliga beskaffenhet i
hygieniskt avseende), Kyrkoskrud,
Rustning, Skodon, Smycken,
Solfjädrar, Spetsar, Svenska dräkten och
Uniform samt art. om särskilda länder
och folk. Bland arbeten över d:s historia
böra nämnas H. Weiss, »Kostümkunde» (2:a
uppl. 1881—83); J. Quicherat, »Histoire du
costume en France» (1875); J. R. Planché,
»Cyclopedia of costume» (1876—79); M. A.
Racinet, »Le costume historique» (1876—88);
J. v. Falke, »Kostümgeschichte der
Kultur-völker» (1880—81); H. Hildebrand, »Sveriges
medeltid», d. 2, s. 273—431 (1884—98); L.
Dietrichson, »Moderna och drägtreformen»
(1887); A. v. Heyden, »Die Tracht der
Kultur-völker Europas» (1889); W. Quincke,
»Hand-buch der Kostümkunde» (2:a uppl. 1896).
Dräktighet. 1. Det tillstånd, i vilket
dägg-djurshonor befinna sig under tiden för fostrets
utveckling, d. v. s. tiden mellan befruktningen
och fostrets framfödande. De första tecknen
till att befruktning ägt rum äro uteblivandet
av brunst, ökad foderlust och tilltagande hull
samt ett lugnare lynne. Vid längre
framskridet dräktighetstillstånd tilltager även
bukomfånget, mjölkkörtlarna ansvälla, och
korsets konturer bli mera kantiga (korset
sjunker in).
Dräktighetsperioden är:
i medeltal kortaste tiden längsta tiden
hos ston ... 337 dagar 307 dagar 412 dagar
» kor ..... 285 » 240 » 311 »
» tackor ..150 » 143 » 157 »
» suggor .. 121 » 104 » 133 »
» tikar .. 61 » 58 » 63 »
» kattor .. 56 » — » — »
De dräktiga djuren böra under den första
tiden behandlas och användas ung. som förut.
Ston kunna begagnas i vanligt arbete, och
först efter halva dräktighetstiden böra de
sparas från de tyngsta körslorna och ej gärna
användas i mera forcerade takter; de två sista
veckorna före fölningen inskränkes arbetet
till en daglig lättare motioneringskörning.
För övriga husdjur tillses, att de under
dräktighetstiden erhålla en så naturlig utfodring
och skötsel som möjligt och framför allt få
tillfälle till daglig motion i friska luften.
Betesgång är därför synnerligen lämplig
under dräktighetstiden, men djuren böra därvid
skyddas mot ogynnsam väderlek och icke
hållas ute för långt fram på hösten, då betena
bli frostbelagda. De dräktiga djuren böra
aktas för stötar och tryck på buken och därför
under den sista tiden av d. helst hållas
avskilda från andra djur; alla ansträngningar
eller häftiga rörelser böra undvikas (t. ex.
långa transporter, jäktande av hundar på
betet o. s. v.), då kastning eljest lätt kan
inträffa.
Utfodringen bör vara sådan, att djuren
erhålla tillräcklig näring både för sin egen
del och för fostrets utveckling, men de böra
dock ej hållas för feta; alla på något sätt
skadade eller skämda foderämnen böra
undvikas, ss. mögligt stråfoder, unken havre, av
mjöldrygor förorenad säd, skämda rotfrukter,
jäsande och starkt gasbildande foderämnen,
fruset foder, iskall dryck m. fl., vilka alla
lätt kunna framkalla kastning. Alltför
vat-tenhaltiga eller slappande foderämnen, ss.
drank, betmassa och vassla, böra användas
med stor försiktighet och vid ett mera
framskridet dräktighetstillstånd helst h. o. h.
uteslutas. Av stor betydelse är vidare, att fodret
innehåller tillräcklig mängd oorganiska
beståndsdelar, särskilt fosforsyra och kalk, för
fostrets skelettbildning, vilket är behövligt i
synnerhet för de djur, som föda många ungar
och sålunda på en gång måste underhålla flera
foster. Sista tiden av d. bör utfodringen
något minskas, och de närmaste dagarna före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
