Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Duhamel, Georges (Denys Thevenin) - Duhamel Dumonceau, Henri Louis - Duhem, Pierre Maurice Marie - Duhm, Bernhard - Duhre, Anders Gabriel - Duilius, Gaius - Duisberg, Karl - Duisburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Duhamel Dumonceau—Duisburg
82
tisk grund, ett förenklande av de poetiska
uttrycksformerna till större överensstämmelse
med vardagslivets språk, förblevo dess flesta
medl. trogna. D. utgav 1907—14 fyra
diktsamlingar i denna stil, varjämte han skrev
några teaterpjäser och litterära essäsamlingar.
Av hans tidigare skådespel, besläktade med
Maeterlincks och Claudels, har »La lumière»
(1911), som skildrar två blindas kärlek och
deras upptäckt av »det inre livets» sol,
uppförts i Stockholm vid ett franskt gästspel
(1919). Som verkligt betydande författare
avslöjade sig D. först under världskriget, i
vilket han deltog som läkare. De bägge banden
»La vie des martyrs» (1917) och »Civilisation»
(1918) innehålla endast ett ögonvittnes
berättelser om vad han upplevat bland de sårade
på sjukhusen men giva likväl en väldig,
gripande tavla av det moderna kriget. I
»Entre-tiens dans le tumulte» (1919) och »La
pos-session du monde» (s. å.) drar han ut
konklusionerna i form av bittra anklagelser mot
folkens ledare och den förblindade
nationalismen, samtidigt med att han ger vältaliga
uttryck för sin egen mystiskt brinnande
huma-nitetskänsla. De undermedvetna
själsrörelsernas dunkla spel har lockat honom till
behandling i senare verk, främst de bägge
Parisromanerna »Confession de minuit» (1920) och
»Deux hommes» (1924; »Två män», s. å.),
vilkas gemensamma huvudperson, Salavin, en
problematisk natur, grubbelsjuk och
överkänslig, torde vara ett lätt retuscherat
självporträtt. En besk samtidskritik i klassisk
brevform har han givit i sina »Lettres au Patagon»
(1926). Monqgr. av Luc Durtain (1920) och
uppsats av S. Cederblad i Forum (1923). Kj. S-g.
Duhamel Dumonceau [dyamä’1 dymåså’],
Henri Louis, fransk naturforskare (1700
—81). Var en sällsynt mångsidig forskare,
som ägnade sig åt botanik, zoologi, fysiologi,
kemi, fysik och meteorologi, allt med
utpräglat praktisk syftning. D. var den förste, som
klart uppvisade olikheten mellan kali och
natron samt att det senare ingår i bergsalt,
borax, glauhersalt och soda. För
potatisodlingens spridande i Frankrike verkade han
ivrigt samt utgav på sin tid högt ansedda
arbeten om odlade trädslag, om fruktträd, om
fiskerierna m. m. I »La physique des arbres»
(1758; 2:a uppl. 1788) sammanfattade han —
jämte egna studier om växternas rörelser,
tillväxt o. s. v. — tidens vetande i växtfysiolog;
och växtanatomi. Led. av sv. Vet.-akad. 1767.
Duhem [dyä’m], Pierre Maurice
Marie, fransk fysiker (1861—1916), prof, i
teoretisk fysik vid univ. i Bordeaux 1895.
Författade ett mycket stort antal avhandlingar
inom termodynamiken, hydromekaniken,
fysikaliska kemien och astronomiens historia.
D :s sista stora verk, »Le système du monde»
(1913—17), grundat på vittomfattande
arkivstudier, blev ofullbordat. J. T.
Duhm [döm], Bernhard, tysk
protestantisk teolog (f. 1847), docent i Göttingen 1873
samt 1877 e. o. och 1888 ord. prof, i Basel.
Bland D:s skrifter, som röra sig nästan
uteslutande på den gammaltestamentliga
exege-tikens område, må här nämnas »Die Theologie
der Propheten» (1875), »Israels Propheten»
(1916) samt flera kommentarer över delar av
G. T:s kanon. D. är avgjord anhängare av
den historisk-kritiska skolan på den
gammaltestamentliga bibelforskningens område, där
han, vid sidan av starkt utpräglad
subjektivism och radikalism i uppfattningen, lagt i
dagen mycket skarpsinne, självständighet och
en betydande genialitet. E. S-e.*
Duhre, Anders Gabriel, matematiker
(d. efter 1738); höll flera föreläsningskurser i
matematik, dels vid Fortifikationskontoret
1717—23, dels i Uppsala 1724. Hans anseende
som skicklig matematiker hade blivit befäst
genom flera värdefulla läroböcker, i vilka han
visat sig väl förtrogen med Wallis, Newton,
Jacques Bernoulli m. fl. D. införde S.
Klingen-stierna i matematikens studium. T. B.
Dullius, G a i u s, romersk konsul 260 f. Kr.
Han vann s. å. vid Mylae en seger till sjöss
över kartagerna, i det att han genom
änt-ringsbryggor förvandlade sjöstriden till ett
slags landstrid. Om den minnesvård över D.
(Duiliuskolonnen), som restes på Forum i Rom,
se R o s t r a.
Duisberg [dy’s-], Karl, tysk kemist och
industrimän (f. 1861). Ägnade sig åt
tjär-färgämnenas studium och är sedan 1912
generaldirektor för Elberfelder Farbenfabriken,
vars nya fabriker i Leverkusen anlagts under
hans ledning. D. är en framstående
organisatör och har utvecklat en rastlös verksamhet
till den tyska kemiska industriens fromma.
Sedan 1925 är D. förste ordf, i Reichsverband
der deutschen Industrie.
Königstrasse och Bismarcksmonumentet i Duisburg.
Duisburg [dy’sbork], stad i Rhenprovinsen,
Tyskland, på högra Rhenstranden, vid
mynningen av Ruhr; 271,790 inv. (1925). Är
rhensk-westfaliska industriområdets
huvudhamn, betydande industri- och handelsstad,
järnvägsknut, utgångspunkt för
Rhen—Herne-kanalen. D. består av två skilda stadsbebyggda
delar: s. om Ruhr det ursprungliga D. jämte
Hochfeld, Neudorf m. fl., n. om Ruhr
D.-Ruhr-ort och D Meiderich, som alltmera
sammanväxa med grannstaden Hamborn. Det
mellanliggande området vid Ruhrmynningen upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
