Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Durkheim, Émile - Durkning - Durkslag - Durlach - Durm, Joseph - Durmitor - Durnovo, Petr Nikolajevitj - Duroe, Géraud Christophe Michel de, hertig de Frioul - Durra, Dari, Negerkorn - Durrës - Durrieu, Paul - Dur-Sarrukin - Durskala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
Durkning—Durskala
136
och biologiskt färgade sociologien och med
de kollektiva företeelserna till objekt. Bland
hans arbeten märkas »Éléments de
sociolo-gie» (1889), »Les règles de la méthode
sociolo-gique» (1895; 5:e uppl. 1907) och »Le suicide»
(1897). D. utgav tills, m. E. Denis
propagandaskriften »Qui a voulu la guerre?» (1915; sv.
övers, s. å.). Han var sedan 1896 utgivare
av årsboken »Année sociologique». (V. S-g.)
Durkning (av durk, ty. durch, i »gå durk»),
skenande (om hästar). Orsak till d. kan vara
oriktig betsling, hård och orörlig handföring,
ostadig sits hos ryttaren, svaghet i bakdelen
hos hästen, blodkongestion åt huvudet eller
skrämsel och upphetsning i sällskap med andra
hästar. Genom att undanrödja orsaken till
hästens retlighet förebygger man bäst d. Vid
d. gäller det i de flesta fall att genom
omväxlande förhållning och eftergift, i förening
med samlande inverkan småningom förlägga
tyngden mera bakåt och därigenom hejda
hästens fart. Ett oupphörligt dragande i
tyglarna åstadkommer däremot ett ihållande
tryck av bettet på lanerna, som därigenom
förlora sin känslighet, vilket gör, att hästen
domnar i munnen och icke reagerar för
tygel-tagen. — Verb: Durka (= skena). B. C-m.*
Durkslag (jfr ty. durch, igenom), grövie
sil av bleck, aluminium el. dyl.
Durlach [dö’r-], stad i n. Baden, 6 km ö.
om Karlsruhe; 18,406 inv. (1925).
Maskinindustri m. m. Var före Karlsruhes
grundläggning 1715 residens för markgrevarna av
Baden-Durlach (från 1565).
Durm [dorm], J o s e p h, tysk arkitekt
(1837—1919). Var född i Karlsruhe, utförde
där storhertigliga palatset, justitiepalatset
m. m. samt där och i andra städer kyrkor,
universitetsbyggnader och skolor. G-g N.
Durmi’tor, kalkstensmassiv i n. Montenegro
inom Dinariska bergssystemet. Har skarpt
utmejslade toppar (Öirova pecina 2,528 m ö. h.).
Durnovo [dornå’va], Petr N i k o 1 a j
e-v i t j, rysk ämbetsman och politiker (1846—
1915). Blev efter juridisk-administrativ
karriär 1884 dir. för polisdepartementet och
dömde flitigt till fängelse och förvisning »på
administrativ väg», d. v. s. utan laga dom.
Vid sin avgång (1893) blev D. senator, 1900
adjoint till inrikesministern och okt. 1905
själv inrikesminister i Wittes kabinett. Han
sökte med alla medel få bukt med revolutionen
och reformsträvandena men avgick med Witte,
strax innan första duman samlades (maj 1906).
Som led. av riksrådet sökte han 1911
förgäves stjälpa Stolypins förslag om
semstvo-institutionens införande i Västryssland. — D:s
frände Ivan Nikolajevitj D. (1834—
1903) sökte som inrikesminister 1889—95
kväva den spirande självstyrelsen i städerna
och semstvoinstitutionerna. (A. A-t.)
Duroc [dyrå’k], Géraud Christophe
Michel de, hertig de Frioul, fransk general
(1772—1813). Utmärkte sig i Italien 1796,
särskilt vid Gradisca (Friuli), och blev 1804
divi
sionsgeneral och »grand
maréchal du palais».
D. var Napoleons
förtrogne och användes
även till
beskickningar, bl. a. till Stockholm
1801. Han blev hertig
1808. D. följde
kejsaren under fälttågen
och stupade vid
Mar-kersdorf efter slaget
vid Bautzen. Biogr. av
J. de la Tour (1913).
Du’rra, Dar i, Negerkorn, Andropögon
so’rghum, högrest gräs (ända till 5 m) med
märgfyllt strå och mer el. mindre yvig vippa.
Spelar en stor roll som sädesslag i Afrika,
Indien och Kina; odlas även is. “ •
Europa som säd och till
grönfoder. Sannolikt härstammar det
från A. arundinaceus (A.
halepen-sis), som växer i nästan alla
tropiska länder och även odlas som
fodergräs. I likhet med de flesta
gamla kulturväxter uppträder d. i
en mängd olika raser. Mest odlad
är vanlig d. (var. vulgaris; t
Sorghum vulgäre), nyttjad som a
rikt givande brödsäd och även,’i
liksom socker durra (var. sac-^
charatus), till sockerberedning,
varför den införts till de
nordamerikanska sydstaterna. Frukterna
(kornen) äro rundat ovala, 4—5
mm långa och vanl. endast löst
om
givna av hårda, glänsande agnar. Kaffrerna
bereda av dem en sprithaltig dryck, tialva. En
form av sockerdurra med styva vippgrenar
odlas i Sydeuropa och Nordamerika och nyttjas,
sedan frukterna genom kamning avlägsnats, för
fabrikation av kvastar (»riskvastar»). G. M-e.
Durres, se D u r a z z o.
Durrieu [dyriö’], Paul, greve, fransk
konsthistoriker (1855—1925). Studerade först vid
École des chartes och sedan vid ficole
fran-gaise i Rom samt blev vid sm återkomst till
Frankrike anställd vid Louvremuseet
(måleri-avd.). Det var nu han på inrådan av Leopold
Delisle började ägna sig åt det, som skulle
bliva hans livsverk, studiet av de
senmedeltida miniatyrhandskrifterna. Inom kort blev
han på detta område en europeiskt erkänd
auktoritet. Många, på olika håll publicerade,
studier meddela de preliminära resultaten av
hans djupgående och vittomfattande
forskningar om särskilt 1400-talets flandriska
miniatyrkonst; sammanfattade framträda de i
hans huvudverk, »La miniature flamande ä
la cour de Bourgogne de 1415 å 1530» (1921),
oumbärligt för varje forskare i den
senmedeltida miniatyrkonstens historia. O. W-n.
Dur-Sarrukin, se Babylonisk och as
syrisk konst (med bild; sp. 663—664).
Durskala, den diatoniska skala, vari de
halva tonstegen ha sin plats mellan 3:e och
Durra,
Andropogon
sorghum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
