Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dusch - Duse, Eleonora - Dues, Samuel August - Dusén, Per Karl Hjalmar - Du Sommerard, Alexandre - Dussek (Dusík), Jan Ladislav - Dussin - D’Usson - Dust - Dusör - Dutreuil de Rhins, Jules Léon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Duse—Dutreuil de Rhins
139
löshet, reumatiska smärtor o. dyl. D. har
under olika tidsperioder försöksvis brukats
som skol- och folkbad, särskilt i Tyskland
men även i Sverige, men har efter hand
upp-givits som mindre lämplig. Bgt.
Duse [do’se], Eleonora, italiensk
skådespelerska (1859 3/m—1924 D. var dotter
till ett fattigt resande skådespelarpar och
uppträdde tidigt i barnroller, tillhörde sedan olika
sällskap, väckte uppmärksamhet och
utbildades av den utmärkte skådespelaren Flavio
Andö. D. vann sin första stora framgång 1879
som Prinsessan av Bagdad (Dumas d. y.),
fullföljde den vid Cesare Rossis sällskap med bl. a.
Frou-Frou och Kameliadamen, spelade under
allmän hänförelse f. ggn i Rom 1883 och reste
sedan med eget sällskap i Italien. Sin första
europeiska turné företog D. 1891 och sin första
amerikanska 1893. Sverige besökte hon två
gånger, 1895 och 1906. Hon hade på
1890-talet en förbindelse med författaren Gabriele
d’Annunzio (se d. o.), som för henne skrev
sina berömda dramer »Gioeonda» och »La cittä
morta» men som mindre vackert lönade
hennes vänskap genom att litterärt utnyttja
deras förhållande i romanen »Il fuoco» (1899).
Det grep D. djupt och satte tydliga spår i
hennes konst, som under följ, årtionde, trots
en rad lysande Ibsenframställningar, bar
märke av en viss hets och begynnande
trötthet. D. drog sig slutligen 1909 tillbaka men
återkom, tvingad av ekonomiska skäl, 1921
och då i förklarad gestalt. Efter triumfer i
sitt hemland, Wien och London drog hon
hösten 1923 ut på den Amerikaturné, som
skulle bli hennes sista. Vinterns
ansträngningar och vårens förrädiska växlingar bröto
hennes sista krafter och lade henne på
dödsbädden i Pittsburg. D. var 1880—94 g. m.
skådespelaren T. Chechi. — Bland D:s roller
märkas utom redan nämnda Desdemona i
»Othello», Kleopatra i »Antonius och
Kleo-patra», La locandiera, Santuzza i »Cavalleria
rusticana», Silvia i »Gioeonda», Anna i »La
cittä morta», Francesca da Rimini, Fédora,
Odette, Francillon, Cyprienne i »Vi skiljas»,
Tosca, Adrienne Lecouvreur, Monna Vanna,
Magda i »Hemmet», Nora i »Ett dockhem»,
Rebecka West i »Rosmersholm» och Hedda
Gabler. — Det utmärkande för D:s konst var
framför allt den djupa värmen och den äkta
mänskliga tonen. Hennes temperament var
stämt i moll, och den mjuka rösten gav liksom
den underbara blicken sina skönaste uttryck åt
ett stilla vemod. Men ingen skiftning i en
kvinnas känsloliv, i smärta som i glädje, var
henne främmande. Åt dem alla gav hon lika
sanna som ädelt formfulländade uttryck med
en teknisk behärskning av de yttre medlen,
som i hennes hand aldrig fingo bli
självändamål. Divakonst var icke vad D. bjöd. Hon
var i varje ögonblick en människa av kött
och blod, som kämpade sin strid, som jublade
och led och som grep med livets egen
underbara makt. Monogr. av J. Bordeux (1924) och
140
E. Schneider (1925); »E. D. Bildnisse und
Worte», utg. av B. Segantini och F. v.
Men-delssohn (1926). — D:s porträtt återges på
vidstående plansch. G. K-g.
Duse, Samuel August, militär,
skriftställare (f. 1873 2/8). Deltog som meteorolog
och hydrograf i Otto Nordenskjölds
sydpols-expedition 1901—03; blev 1917 major vid
Svea artilleriregemente. D. har bl. a. skrivit
»Bland pingviner och sälar» (1905) och en rad
spännande detektiv- och äventyrsberättelser
flera övers, till främmande språk.
Dusén, Per Karl Hjalmar, botanist
(1855—1926), civilingenjör. Tjänstgjorde
åtskilliga år som folkhögskollärare samt var
amanuens vid Riksmuseet i Stockholm 1899
—1900 och vid Museu nacional i Rio de
Janeiro 1901—04. D. blev 1904 fil. hedersdoktor
vid Princetonuniversitetet i New Jersey. Han
vistades i Kamerun för kartografiska,
botaniska och geologiska arbeten 1890—92 samt
bedrev 1895—97 botaniska forskningar i s.
Sydamerika, 1895—96 som deltagare i Otto
Nordenskjölds expedition till Eldslandet. D.
medföljde 1899 som botanist och kartograf
Nathorsts expedition till Grönlands östkust,
reste 1904—05 i s. Patagonien och 1908—12
samt 1914—16 i s. Brasilien, huvudsaki. i
staten Paranä. D. utgav talrika skrifter om
Sveriges, Grönlands, Västafrikas och
Sydamerikas flora samt geologiska skrifter och
kar-tografiska arbeten. K. A.
Du Sommerard [dy såmrä’r], Alexandre,
fransk arkeolog (1779—1842); deltog i
Ven-déekriget och italienska fälttåget 1800. Var
tjänsteman i Cour des comptes från 1807. Han
har betydelse som samlare och vårdare av
franska fornminnen. Musée de Cluny i Paris
hade främst honom att tacka för sin tillvaro
(se C 1 u n y m u s e e t). Med biträde av sin
son E d m o n d D. (1817—85) utgav han
praktverket »Les arts au moyen age» (1839
—46). G-gN.
Dussek [dö’Jak], eg. D u s 1 k, Jan
La-d i s 1 a v, tjeckisk pianist (1761—1812).
Företog från 1783 vidsträckta konsertresor och
slog sig på 1790-talet ned i London, en tid som
musikförläggare; från 1808 konsertmästare hos
Talleyrand. D. prisades som sin samtids
främste pianist (jämte Clementi och Mozart) och
skrev omtyckta pianoverk. T. N.
Dussin (av fr. douzaine), tolft, tolvtal, i
sorträkning tolv stycken (12 d. = 1 gross);
i sammansättningar (t. ex. dussinvara) även
= medelmåttig, underhaltig.
D’Usson [dysä’], se B o n a c.
Dust, medeltida vapenlek, se Tor ner spel.
Dusör (fr. douceur, mildhet), drickspenning,
penninggåva.
Dutreuil de Rhins [dytro’j do rä’], J u 1 e s
L é o n, fransk forskningsresande (1846—94).
Efter resor till Annam 1876 och tills, m. de
Brazza i Ogoweområdet (Franska Kongo)
företog han i sällskap med orientalisten F.
Grenard 1891 en forskningsfärd genom Central-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>