Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Duvernois, Clément - Duveyrier, Anne Honoré Joseph (Mélesville) - Duveyrier, Charles - Duveyrier, Henri - Duvfåglar - Duvfästing - Duvhöken el. Hönshöken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Duveyrier—Duvhöken
146
delsminister i ministären Palikao. Vid
stats-välvningen 4 sept. 1870 flydde D. till
England. Ilan återkom 1871, blev 1872 redaktör
för Roubers organ, Ordre, men invecklades
kort därefter i ett mindre hederligt
bankföretag (Banque territoriale d’Espagne), vars
bankrutt kostade honom två års fängelse.
Utgav därefter bonapartistiska tidningar. E. W.*
Duveyrier [dyvärie’], Anne Honoré
J o s e p h, fransk författare (1787—1865).
Under pseud. Mélesville skrev han,
ensam el. jämte Scribe, sin yngre broder
Charles m. fl., inemot 300 teaterstycken, varav
åtm. ett dussin uppförts i Sverige. Själv skrev
D. bl. a. »La veille des noces» (1817; »Dagen
före bröllopet», 1822), »La maison du rempart»
(1833; »Frondörerna», uppf. i Sthlm 1835,
med musik av A. F. Lindblad) och »La fille
de Figaro» (1843; »Figaros dotter», 1847).
Tills, m. Scribe författade D. bl. a. texten till
»Le chalet» (1834; »Alphyddan», 1837), hans
mest populära verk, en idyllisk enaktsopera
med musik av Adam. Kj. S-g.
Duveyrier [dyvärie’], Charles, fransk
författare (1803—66), bror till A. H. J. D.
Skrev dels i förening med Scribe bl. a.
operatexten »Les vépres siciliennes», tonsatt av Verdi
(1855), dels tills, m. sin broder »La meunière de
Marly» (1840; »Qvarnen vid Marly», 1844) m.
fl. lättare lustspel och melodramer. Kj. S-g.
Duveyrier [dyvärie’], Henri, fransk
Af-rikaforskare (1840—92), son till Ch. D.
Genomfor på flera expeditioner 1857—76 Sahara
samt angränsande områden och utgav
förträffliga arbeten om sina forskningsresultat, t. ex.
»Exploration du Sahara» (1864). O. Sjn.
Duvfåglar, Colu/mbae, utgjorde förr en
självständig ordning i fågelsystemet men
inordnas i det nyare, på anatomisk grund
vilande systemet som en underordning av
ordningen Charadriiformes, brockfågelartade
fåglar. D. äro medelstora fåglar med litet huvud
och kort hals. Näbben är kort, svag och vid
basen vanl. mjuk. De springformiga
näsborrarna äro oftast täckta av ett vaxartat
hudlock. Fotterna äro korta med fyra tår, som
sitta på samma höjd. Hals och vingtäckare
visa ofta metallglans, annars äro mjuka
färger förhärskande. Könen skilja sig till det
yttre föga från varandra. Krävan hos d. är
egendomlig, emedan i denna under
häcknings-tiden ett ostartat ämne bildas, varmed
ungarna matas. Födan hämtas huvudsaki. ur
växtriket. D. leva flockvis, äro i regel uthålliga
flygare men röra sig även snabbt på marken.
De flesta ha ett kuttrande läte. Honan lägger
två (vita) ägg. Ungarna kläckas blinda och
så gott som nakna och stanna i boet, till
dess de äro flygfärdiga. — Man känner omkr.
550 arter d., som äro spridda i alla
världsdelar samt i alla zoner och klimat. De indelas
i tre familjer: d r o n t f å g 1 a r (se d. o.; lat.
Dididaé), tandduvor (se d. o.; lat. [-Didun-culidae}-] {+Didun-
culidae}+} och äkta duvor (Columbidae); den
sistnämnda, till vilken släktet Columba (se
Duvsläktet) hör, omfattar den stora
huvudmassan av d.,. däribland även talrika
praktfullt färgade tropiska arter, som i regel äro
fruktätare (se F r u k t d u v o r). T. P.
Du vfästing, se Argas.
Gammal duvhök.
Duvhöken el. H ö n s h ö k e n, A’stur
genti-lis (A’stur palumbärius), tillhör d a g r o
v-fåglarna, Falconiformes, underfam.
Astu-rini. D. är ovan gråbrun med ljusare fläckar
på huvudet och i nacken, under gråvit med
svartbruna fläckar, vilka hos yngre djur bilda
en längsgående teckning men hos äldre äro
ordnade till tvärband. Näbben är svart,
regn-bågshinnan och fotterna gula. De kraftiga,
klorna äro svarta. Tarserna äro grova och på
framsidan försedda med en rad av 11—13 breda,
bandformiga tvärplåtar. Därigenom kan d.
lätt skiljas från andra svenska rovfåglar,
även om man endast har tillgång till dess
avskurna fötter. Liksom hos andra
hökarter är stjärten lång; de hoplagda vingarna,
nå knappt fram till dess mitt. Dunungarna
äro vita. Som ofta är fallet hos rovfåglarna,
är honan större än hanen (längd hos honan
66 cm, hos hanen 55 cm). Boet bygges i övre
delen (ej i toppen) av någon större tall el.
gran. D. är starkt fäst vid sitt bo; om det
plundrats, återvänder den dock dit nästa år.
Aggen äro vanl. 4, grönvita, ibland med glesa,
bruna fläckar. Om vintern flytta ungfåglarna
men återvända redan i febr. el. mars. De gamla
draga visserligen söderut, men de flesta stanna
dock inom landet. — D. förekommer på
Europas hela fastland samt i n. och mellersta Asien,
i Sverige företrädesvis i barrskogsområdet från
Skåne upp till Lappland. D. är den rovfågel,
som anställer största skadan såväl på
tamfjäderfä som på det jaktbara vilda. Den angriper
ej blott fåglar upp till tjäderns storlek utan
även däggdjur, ss. hare. Till följd härav
utbetalas i de flesta län av landsting,
hushållningssällskap och jaktvårdsföreningar
skottpengar för d. I stor utsträckning torde dock
även oskyldigare rovfåglar, ss. ormvråk, falla
offer för det nit, varmed d. förföljes. Fordom
nyttjades även dresserade d. som falkar vid
jakt. T. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
