Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dybäck - Dyce, William - Dücher - Dyck, Abraham von - Dyck el. Dijck, Anthonis van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Dyce—Dyck, A. van
166
Parti av Dybäcks slott.
Bild. 7. Anthonis van Dyck.
Självpoi’trätt.
som sedan dess hade skilda ägare. Den ena
köptes 1822 av A. B. Wallis, och dennes son
med samma namn förenade därmed den andra;
D. blev genom honom känt för sin präktiga
kreatursstam (»Dybäcksrasen»).
Dyce [däis], William, engelsk målare
(1806—64). Ilar sin betydelse huvudsaki. som
överförare till England av de tyska
naza-renernas konststrävan. Han sammanträffade
1826 i Rom med F. Overbeck, påverkades
djupt av dennes fromma måleri och
behandlade ämnen som »Flykten till Egypten»,
»Jakobs möte med Rakel vid brunnen»,
»Getse-mane», »Jungfrumodern» — målningar av
älskvärt idyllisk känsla, uttrycksfull rörelse och
stark, klar kolorit. Utan att tillhöra det
prerafaelitiska brödraskapet verkade han
uppmuntrande på de unga. Det lär ock ha varit
D., som gjorde Ruskin uppmärksam på deras
strävan. D. verkade även som författare och
musikkännare. G-g N.
Diicher, se D ü c k e r.
Dyck [dälk], Abraham van, holländsk
genremålare (1635 el. 1636—72).
Representerad i Nationalmuseum av en målning, »Familj
som läser bordsbön».
Dyck [dåik] el. Dijck, Anthonis van,
flamsk målare (1599 22/3—1641 9/12). Var son till
en förmögen sidenhandlare i Antwerpen, kom
vid tio års ålder i lära hos målaren Hendrik
van Balen, blev 1618 mästare och upptogs i
Antwerpens Lukasgille samt inträdde 1620
som medhjälpare i Rubens’ ateljé, där han
möjl. tidigare varit i lära. 1621—22 och 1623
—27 uppehöll han sig i Italien och besökte
under denna tid Venezia, där han tog
avgörande intryck av Tizians konst, och Genua,
där han blev porträttmålaren på modet och
bestämmande för det genuesiska
porträttmåleriets utveckling under de närmaste
generationerna, slutligen också Rom, där han
stannade i två år, och Palermo. Från 1627
uppehöll han sig några år i Antwerpen, där han
överhopades med beställningar på religiösa
målningar och porträtt och hastigt blev en rik
man. 1630 blev han hovmålare hos den spanska
ståthållarinnan i Nederländerna, ärkehertigin-
nan Isabella, och
kallades 1632 till
London av Karl I.
Han blev
konungens förste
hovmålare och t. o. m.
upphöjd i adligt
stånd (»sir
Anthony van D.») samt
gifte sig med Mary
Ruthwen, en
hovdam av hög börd
men utan
förmögenhet. Den
storartade framgång
han som
porträttmålare rönte vid
det engelska hovet
och hos Englands aristokrati satte honom i
stånd att i yppigt levnadssätt tävla med
den rika adeln. 1634—35 besökte han
Antwerpen och Bryssel, 1640—41 Antwerpen och
Paris, återvände till London och dog där. —
Redan i yngre år, då han stod under
Rubens’ odelade inflytande, ägnade han sig åt de
två konstarter, som allt framgent förblevo de
viktigaste för honom: den religiösa målningen
och porträttet. Det är en förfinad och
förvekligad Rubens, som möter i sådana målningar
som »Den helige Hieronymus» i
Nationalmuseum i Stockholm; självständigare äro
porträtten, som från början äro mera smidigt
individualiserade än Rubens’. I Italien nådde
D:s porträttkonst sin mognad; han
porträtterade medlemmar av genuesiska adelsätter med
en djup, mättad kolorit och ett drag av
världsmannamässighet i uppfattningen, som
med ens skaffade honom världsrykte. I
Italien utvecklade han också den religiösa
grenen av sin konst; Tizians inflytande är här
mycket starkt, vilket »Den heliga familjen»
eller »Madonnan med Kristusbarnet och
Johannes», båda i pinakoteket i München, visa.
Under de år, då han sedan arbetade i
Antwerpen, stod han på höjden av sitt
mästerskap. Han utförde de talrika kyrkliga
målningar, för vilka korsfästelsen, de sörjande
kring Kristi lik eller den helige Sebastians
martyrdöd voro ofta återkommande ämnen,
samt en utomordentligt stor mängd porträtt.
I uttryckets medryckande våldsamhet
uppnår han fortfarande icke Rubens; en
känslosam, t. o. m. sentimental stämning härskar,
som redan ämnena visa, i de religiösa
målningarna. — Hans verksamhet vid det
engelska hovet var icke gynnsam för hans
utveckling som konstnär. Den överväldigande mängd
av porträtt, som han hade att leverera, ledde
till en nästan fabriksmässig organisation av
arbetet i hans ateljé och hindrade honom från
att syssla så mycket, som han önskade, med
kyrklig konst. Emellertid hann han med några
arbeten av denna art, bland vilka »Kristi
begråtelse» i museet i Antwerpen (bild 2) är
ett av de mest framstående. Bland de
egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
