Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dykare (skalbaggar) - Dykarklocka - Dykarkolv - Dykarsjuka, Caissonsjuka - Dykdalb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Dykarkloeka—Dykdalb
172
Bild 1. Dytiscus marginalis.
korta mellantider komma de upp till
vattenytan för att hämta luft. Andhålen äro
belägna utmed kanterna av bakkroppens
översida, och en rad långa, fina och täta hår
bidrager där till att kvarhålla den under
täckvingarna medförda luftblåsan. D. ha
flygvingar men flyga blott nattetid för att
uppsöka andra vattensamlingar. Sina ägg lägga
de medelst ett slags infällbart
äggläggnings-rör antingen på ytan av döda flytande blad
eller i hålor, som de borra i vattenväxters
stjälkar, eller ock fästa de dem i
barksprickor nära vatten. Larverna (bild 2) äro lång-
- Bild 2. Dykarlarv.
sträckta, sexbenta, med två oledade,
hårbe-satta bihang i bakkroppens spets, där även
de andhål ligga, varmed de hämta luft vid
vattenytan. Deras stora, platta huvud är
beväpnat med väldiga, vassa, krökta käkar,
genomborrade av en kanal, genom vilken larven
suger ut sitt byte. Till förpuppningen gräver
sig larven en håla vid stranden, i själva
vattenbrynet. Alla d. äro, både som larver och
som fullbildade, rovdjur; de större äro
skadliga för insjöfisket, enär de icke blott förtära
fiskyngel utan även angripa flera cm långa
fiskar. I Skandihavien förekomma omkr. 160
arter, de flesta helt små; den största i Sverige,
Dytiscus latissimus, blir 4,5 cm lång och 3
cm bred. Den allmännare Dytiscus marginalis
(bild 1) blir 3 cm lång. Hos honorna äro
täckvingarna ibland djupt fårade på längden,
medan de hos hanarna äro släta. Hos alla större
d. har hanen de inre lederna på frambenens
tarser utplattade och besatta med små
sug-skålar, vilka tjäna till att fasthålla honan
vid parningen. G. A-z. (I. T-dh.)
Dykarkloeka, se D y k e r i.
Dykarkolv, se Kolv.
Dykarsjuka, Caissonsjuka [käså’-] (av
fr. caisson, kassun), uppstår hos dykare eller
kassunarbetare efter arbete på större djup
under vatten vid högt lufttryck. Sjukdomen
förorsakas därav, att i blod och vävnader vid
det höga tryck, som råder inom dykardräkten
eller i dykarklockan, kväve frigöres i form
av gasblåsor, som framkalla olika symtom
alltefter sin lokalisation i kroppens olika
vävnader. Vid långsam tryckminskning avges
kvävet genom lungorna vid andningen utan
att skada. Blod- och fettrika vävnader, ss.
hjärna och ryggmärg, upptaga stor mängd
gas och avgiva den åter hastigt. Vävnader
med sparsam blod- och fetthalt upptaga
däremot gasen långsamt och avgiva den sent. De
olika former, under vilka sjukdomen
uppträder, bero på den hastighet, med vilken
uppstigandet skett, och lokalisationen av det
frigjorda kvävet. Det enda botemedlet mot
sjukdomen i allvarliga fall är att återförsätta den
sjuke under samma lufttryck, varav han förut
påverkades, »rekompression». Innan denna
vidtagits, äro alla andra behandlingssätt
värdelösa eller skadliga. Den på grund av för
hastig tryckminskning sjuke placeras sålunda
i en tryckkammare (se Luftsluss 1), i
vilken luft först inpumpas till samma höga tryck,
vid vilket arbetaren förut befann sig, varefter
trycksänkning får ske mycket långsamt,
»de-kompression». I st. f. nämnda förfaringssätt
kan den sjuke dykaren ev. åter sänkas ned
på djupt vatten, varvid en annan dykare
måste medfölja för att bistå honom.
Tryckminskning sker sedan genom uppstigning i
långsamt tempo. I fråga om åtgärder till d:s
förekommande lägges huvudvikten på
långsam trycksänkning vid uppstigandet.
Nedstigandet, även till största djup, kan ske
så hastigt, som lufttillförseln och dykarens
välbefinnande medgiva. Uppehåll på 20 m
djup och därunder kan utan skada
utsträckas till flera timmar. Uppehåll på större djup
än 25 m bör icke utsträckas över 60 min.
Hastig uppstigning från djup intill 25 m är
ofarlig, om uppehållet icke varat mer än 60
min. Vid uppstigning från större djup kan
tryckminskningen genast uppgå till hälften av
det förut rådande trycket, således omedelbar
uppstigning t. ex. från 60 till 30 m. Därefter
måste uppstigandet ske med pauser av
lämplig längd. Ju längre dykaren varit nere, desto
längre måste uppstigningstiden vara. Till
dykare böra uttagas endast fullt friska personer
i åldern 18—30 år. Dykning bör under inga
förhållanden äga rum vid illamående, ej heller
på fastande mage eller omedelbart efter en
stark måltid. Litt.: J. Lagerholm,
»Dykaresjukan och dess förebyggande» (i
Marinöverläkarens årsberättelse 1912); E. Valentin,
»Taucherhygiene» (i »Handbuch der
Gesund-heitspflege an Bord von Kriegsschiffen» av
zur Verth m. fl., 1914). G. Wrgn.*
DykdaJb (av okänt ursprung), grov pelare,
sammansatt av flera i sjöbottnen nedtryckta
pålar, vilka, sammanhållna ovan vattenytan,
fasthållas av järnringar. Nyttjas till fäste för
trossar o. dyl., då fartyg skola förhalas eller
förtöjas. Se bild på sp. 173.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
