Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dykeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Dykeri
174
Dykeri. Dykarkonst har sedan urminnes
tider utövats av svamp- och pärlfiskare utan
någon skyddande klädnad. Enl. Homeros och
Herodotos brukades dykare i krigsflottornas
tjänst; ryktbar var Skyllis från Sikyon, som
under en storm dök ned mellan fartygen i
Xerxes’ flotta och avhögg ankartågen på flera
bland dem. Dykare för att bärga sjunket
värdefullt gods omnämnas f. ggn av Livius, som
berättar, att under konung Perseus ansenliga
skatter upptogos från havsbottnen. Redan
under medeltiden organiserades fasta dykarkårer,
som först synas ha åtföljt krigsflottorna. Ännu
på Ludvig XIII:s tid (1610—43) funnos i
franska marinen dykare med fast anställning.
Sedan början av 1700-talet har d. varit ett
huvudsakligen fredligt yrke, som bedrivits i
första hand för att upptaga sjunkna fartyg
eller andra värdefulla föremål från
havsbottnen och även för att under vattenytan utföra
byggnads- och reparationsarbeten.
I Sverige sökte Karl XI :s
förmyndarstyrelse i sjölagen av år 1667 i avsikt att
hindra vrakplundringar och strandrov ordna
dykeri- och bärgningsväsendet, varjämte
organiserade bärgningsföretag uppmuntrades.
Så fick tysken Hans Albrecht von Treuleben
1663 kungl. privilegium på att inom landet
bedriva dykeri- och bärgningsaffärer. Med
sjöfartens och handelns uppsving under
frihetstiden fingo flera dykeribolag privilegier.
1692 bildades Södra dykerikompaniet, som fick
uteslutande rätt att under 10 år bärga fartyg
samt uppfiska gods på kusterna av Skåne,
Halland samt Göteborgs och Bohus län och
därvid göra sig betalt efter Karl XI :s lag.
Samma rättighet vid rikets övriga kuster
medgavs 1729 Norra dykerikompaniet, bildat
av Mårten Triewald. Vid riksdagarna
före-koinmo många klagomål över dem, enär deras
hjälp ofta var svår att få och alltid kostsam.
Norra kompaniet ägde bestånd till 1799 och
Södra till 1802, då ett enda, hela riket
omfattande »dykeri- och bärgningscompagnie»
upprättades; det upphörde 1831. 1823 fick
varje svensk undersåte rätt att inom svenskt
område i öppna sjön uppfiska skeppsankaren,
och 1829 fick varje man rättighet att på
svenskt område från havsbottnen upptaga
fartyg och varor, vilka av
ägaren eller av
dykerikompaniet övergivits.
Dykeriaffärerna blevo
snart föremål för
enskild företagsamhet och
bedrivas numera utan
lagstadgad
inskränkning till någon viss del
av kusten.
Största förtjänsten
om att i Sverige ha
satt dykeri- och
bärgningsväsendet i system
tillkommer konsul E.
Liljewalch, som 1869
tog initiativ till Bärgnings- och
dykeriaktie-bolaget Neptun i Stockholm. Dess material
består f. n. (1926) av 11 bärgningsångare,
försedda med fullständig bärgningsmateriel, 2
större pontoner om vardera 1,200 tons
lyftkraft, åtskilliga mindre pontoner, pråmar
m. m. Bland de många bärgningar, som
utförts av bolaget, må nämnas bärgandet 1893
av engelska pansarfartyget »Howe» utanför
Ferrol (en synnerligen lysande bärgning),
1914 av den utanför Sandhamn grundstötta
svenska pansarbåten »Tapperheten» samt
bärgningen av finländska ångfartyget »Bore
I», som 1901 sjönk utanför Kapellskär på 35
m djup.
Av utländska företag märkas Em. Z.
Svit-zers bjergnings enterprise (bildat 1866) i
Köpenhamn och Nordischer Bergungsverein
(bildat 1886) i Hamburg, vilka utgöra Danmarks
och Tysklands största bärgningsföretag. De
norska bärgningsbolagen utgöra
Norden-fjeldske dykkerselskab i Trondhjem,
Vesten-fjeldske bjergnings- og dykkerselskab i
Bergen och Moss verfs bjergnings- og
dykker-kompanie; i England märkas särskilt Thames
conservancy (bildat 1857) för arbeten i Thames,
Liverpool salvage association i Liverpool och
East coast salvage company i Leith, i Italien
Anchora marina salvage c:o och Societa
ano-nima per ricuperi sottomarini i Genua. På
Nordamerikas östkust finnes Merrit wrecking
company i Norfolk, det mest betydande
dy-keriföretaget i Amerika.
Dykapparater. Även med stor
ansträngning och långvarig övning kan människan ej
utan hjälp av någon särskild apparat i allm.
uppehålla sig under vattenytan mer än omkr.
2 minuter. För att möjliggöra längre vistelse
under vattenytan nyttjar man särskilda
dykapparater, vilka äro av två olika huvudslag:
dykardräkter och dykarklockor.
Dykardräkten. Plinius (23—79 e. Kr.)
omnämner i krigstjänst använda dykare, som
andades genom ett långt rör. Först 1798
konstruerades en något så när praktiskt
brukbar dykardräkt, uppfunnen av tysken
Kleingert. Första upprinnelsen till den
moderna dykardräkten bestod av vattentäta
arm- och benkläder och en äggformad
metallcylinder, som betäckte övre delen av
dykarens kropp. Två slangar, av vilka den ena
tillförde frisk luft och den andra bortförde den
förbrukade, ledde från cylindern till
vattenytan, där deras fria öppningar höllos flytande
medelst flottörer. Denna dräkt var den mest
brukade intill 1819, då August Siebe uppfann
den s. k. öppna dykardräkten, vilken
nyttjades i förening med en luftpump. Förbättringar
gjordes 1829 av Muhrr, 1837, då Siebes s. k.
slutna dykardräkt i förening med hjälm
tillkom, 1857 av Cabriol och senare av
Rouquay-rol-Denayrouze samt Buchanan-Gordon.
Numera äro tre något olika dräkter i bruk. Den
engelska el. Siebe-Gormans dykardräkt
(se bilder på vidstående plansch) består
Dykdalb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
