Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Däckslast - Däckstub - Dädesjö - Däggdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
Däckslast—Däggdjur
206
Däckslast, i allm. gods, som föres å öppet
fartygsdäck. Om förandet av d. ha med
hänsyn till sjösäkerheten utfärdats särskilda
bestämmelser i de flesta sjöfartsidkande länder;
i Sverige genom k. f. 1915 och k. kung. 1920
och 1923. Dessa avse framför allt anbringande
och stuvning av d., vikt och höjd av d. i
vissa fall ävensom vidtagande av åtgärder till
besättningens skydd mot olycksfall. Sjölagen
(110 §) stadgar, att befraktning av helt
fartyg icke utan särskilt förbehåll omfattar
öppet däck och att (117 §) utan avlastarens
samtycke gods icke må lastas å sådant däck.
Jfr Lastmärke och T r ä 1 a s t. Ax. L.
Däckstub, se Torpedtub.
Dädesjö gamla kyrka.
Dädesjö, socken i Kronobergs län, Småland,
n. v. delen av Uppvidinge härad; 172,21 kvkm,
1,651 inv. (1926). Vattnen avflyta till
Mör-rumsån. 1,289 har åker, 12,935 har
skogs-och hagmark. Egendomar: Drättinge och
Lin-nebjörke. Av Dädesjö gamla kyrka, nu inköpt
av staten, återstår långhuset, vars plana
trätak är försett med målningar från 1200-talets
slut. Målningarna höra till de värdefullaste
bland de få unggotiska monumentalmålningar,
som bevarats i Sverige; de äro utförda i nära
anslutning till västeuropeiska (franska, kanske
engelska) förebilder. På vidstående färgplansch
avbildas en del av taket (ett av de 6 större
fälten; dessutom finnas 2 mindre). Jfr E.
Wrangel och O. Rydbeck,
»Medeltidsmålningarna i Dädesjö» (1918). — Bildar med
Herr-åkra ett pastorat i Växjö stift, Uppvidinge
kontrakt.
Däggdjur, Mammälia, den högst stående
klassen inom prov, ryggradsdjur (se d.
o.). Denna ställning intaga de ej blott på
grund av sin höga morfologiska och
fysiologiska organisation i allm. utan även på
grund av sin förmåga av anpassning för de mest
olikartade levnadssätt. En av de viktigaste
orsakerna till däggdjurens höga utbildning
torde vara det sätt, varpå fosterutvecklingen
äger rum. Medan hos de närmast däggdjuren
stående ryggradsdjuren
embryonalutvecklingen äger rum inom ägget, försiggår densamma
hos d. inom moderdjurets kropp (undantag
kloakdjuren). Fostret är sålunda ej för sin
utveckling beroende av en på förhand
begränsad mängd näringsämnen. Det
befruktade ägget genomgår sin utveckling i en
särskilt utbildad del av moderns könsapparat,
livmodern, där ett speciellt organ,
moderkakan eller placentan, uppkommer med
uppgift att ombesörja såväl fostrets förseende
med näring som dess andning. Placentan
bildas av ett redan hos kräldjur och fåglar
uppträdande organ, allantois, vars roll hos dessa
djur är att tjänstgöra som andningsorgan.
Tills, m. det yttre fosterhöljet, det serösa
höljet (se F o s t e r h ö 1 j e), intränga från
allantois mer eller mindre rikt förgrenade,
kärlförsedda utskott i motsvarande
fördjupningar i livmoderns vägg. Genom diffusion
överföras på denna väg näringsämnen och
syre i fostrets blodkärlssystem och avlägsnas
förbränningsprodukter. Vid födseln kan
fosterdelen av placentan lösgöras och utstötas
(Mam-malia adeciduata el. indeciduata), eller också
har förbindelsen genom sammanväxning blivit
så intim, att motsvarande partier av
livmoderns slemhinna lösryckas och medfölja
(Mam-malia deciduata). Det senare är fallet hos t.
ex. människan, aporna och rovdjuren, det
förra hos bl. a. hovdjuren. Hos pungdjuren
(se d. o.) utbildas i regel ingen moderkaka,
varför ungarna födas mycket outvecklade.
Kloakdjuren (se d. o.) avvika från alla övriga
däggdjur genom att de lägga ägg. Sitt namn
ha d. erhållit från det för dem utmärkande
sättet att uppföda ungarna. Ett slags
digiv-ning förekommer också hos kloakdjuren.
Graviditeten varar olika länge och är i allm.
längst hos stora former (hos elefanten över
20 mån.). — Bland andra drag, utmärkande
för d., må nämnas följande: Huden är i allm.
beklädd med hår, vilka kunna vara av olika
slag (ull, stickelhår, borst, taggar), och
fullständig avsaknad av hår (hos valar) är en
sekundärt förvärvad egenskap. Hos många
former förekomma jämte håren fjäll (t. ex. hos
många gnagare) och hos några bältor även
hudförbeningar. D. äro vidare de enda djur,
hos vilka kroppshålan genom ett mellangärde
(diafragma) är fullständigt uppdelad i
bröst-och bukhåla. Hjärnan, framför allt stora
hjärnan, är hos d. större än hos andra varelser.
— Hjärnans storlekstillväxt inom klassen
d. kan konstateras genom jämförelse mellan
nu levande former och besläktade eocena. Vad
skelettet beträffar, är att märka, att antalet
halskotor (med några få undantag) är
konstant, näml. 7, vare sig halsen är lång (giraff)
eller kort (valar, sälar). Käkleden bildas ej
som hos alla lägre former av kvadratbenet
och underkäkens ledben utan av tinningbenet
och resten av underkäken, medan de först
nämnda benen ombildas till hörselben (städet,
resp, hammaren). D. komma därför att äga
tre hörselben, övriga former endast ett.
Korpbenet är (med undantag för kloakdjuren)
reducerat till ett utskott på skulderbladet. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
