Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Döda havet - Döda konton - Dödbok (Död- och Begravningsbok) - Dödbränning - Döden i bildande konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
Döda konton—Döden i bildande konst
216
årliga skillnaden mellan högsta oeh lägsta
vattenstånd är blott 96 cm. Litt.: M.
Blancken-horn, »Entstehung und Geschichte des Toten
Meeres» (1896), samt »Syrien, Arabien und
Mesopotamien» (i »Handbuch der regionalen
Geologie» 1914). O. Sjn.
Döda konton, se Konto.
Dödbok (D ö d- och Begravningsbo k),
se Kyrkböcker.
Dödbränning, för stark upphettning av gips,
kalksten el. andra liknande ämnen, varigenom
de förlora förmågan att hastigt omsätta sig
med vatten och bilda plastiska massor, som vid
torkning sammanbinda och hårdna. E-t N-n.
Döden i bildande konst. Redan hos de
äldsta kulturfolken uppträder i myten och
dikten en personifikation av döden, en
dödsgud eller dödsgenius. Även i konsten
fram-ställes ofta en sådan gestalt; jämte dessa
bilder av den personifierade döden
förekomma ofta, i synnerhet på gravmonument och
andra minnesvårdar, bilder av den döde,
framställda antingen som porträtt eller ock
i någon tänkt eller upplevad situation, ägnad
att framkalla tanken på döden.
På grekiska gravstenar symboliseras
döden någon gång genom en av blitt vemod
färgad framställning av hur den döde i en
levande människas gestalt räcker de
efterlevande handen till avsked, men oftare
hugfästa dessa bilder minnet av den döde, sådan
han var i livet — en krigare på sin häst,
en ung husfru, som lyfter ett pärlband ur
sitt smyckeskrin, el. dyl. Stundom ser man
emellertid döden personifierad i en yngling,
som släcker en fackla genom att vända den
mot jorden. — Etruskerna hade en döds-
Bild 1. Gravsten. Aten, omkr. 400 f. Kr.
gud av förfärande utseende, väpnad med en
dubbelyxa och utrustad med klor och näbb„
med ormar kring huvudet och ledsagad av
andra hemska gestalter med brinnande
facklor, stora gafflar och andra attribut. —
Hos-romarna omtalas dödsgudinnor av liknande
slag. — Först under den senare
medeltiden, trol. under intrycket av
tidevarvets-härjande farsoter, blir den personifierade dödeu
ett vanligt motiv. Några bibelställen (t. ex. Jer„
9: 22; Joh. Upp. 14: 14—20) gjorde, att
man föreställde sig honom som en skördeman^
hans vapen blev alltså lien. Om Dödens egen
gestalt gav bibeln emellertid ingen
upplysning, och tämligen långsamt stadgade sig
bruket att framställa honom som ett skelett
eller ett i framskridet upplösningstillstånd
statt lik. Det möjligen äldsta exemplet på
detta bruk ger en av de G’iotto tillskrivna
freskomålningarna i San Francesco i Assisi, där
man ser Lustan kastas ned i helvetet av Döden,
framställd som ett skelett med skära i handen..
I den bekanta freskomålningen »Dödens triumf»
från 1300-talets senare hälft i Campo
santo-i Pisa (bild 2) har Döden emellertid skepnad
av en utmärglad, svartklädd kvinna med
klor på fotterna, långt grått hår och
fladdermusvingar samt beväpnad med en lie. I denna
målning framställes dödens makt huvudsaki.
genom sina verkningar: bakom dödsdemonen
ligga liken i högar, och längre bort ser man
tre kistor med lik i skilda stadier av
upplösning. En gripande detalj är gruppen av sjuka
och krymplingar, som förgäves anropa Döden
om att befria dem från deras lidanden, medan
hon i stället vänder sig mot de sorglösa
älskande i orangelunden. Möjligen beror
Dödens-kvinnoskepnad i denna bild på de i den
romerska litteraturen omtalade bevingade och
svartklädda dödsgudinnorna, vilka ånyo blivit
kända genom humanisterna (de nämnas bl. a.
av Boccaccio i hans skrift »Genealogia
deo-rum» och av Petrarca i »Trionfo della morte»)..
Under 1400-talet blir det en nästan
allena-rådande sed att framställa Döden som ett
skelett, naket eller omgivet av tom och trasig,
hud. Exempel härpå lämna otaliga konstverk
från 1400-talet fram till nyaste tid.
Benrang-elsmannen uppträder stundom till häst (jfr
den apokalyptiske ryttaren i Joh. Upp. 6: 8)-
Framför de tre öppna likkistorna i
nyssnämnda målning »Dödens triumf» ser man
ett förnämt ryttarfölje, som hejdats av den.
obehagliga synen. Hundar och hästar rygga
för stanken, och en av ryttarna måste hålla,
sig för näsan. Scenen illustrerar en i Europa
sedan 1200-talet spridd legend av arabiskt
ursprung om »de tre levande och de tre döda».
Legenden förekommer i många varianter; dess
ständigt återkommande kärnpunkt är de dödas
ord till de levande: »Vad vi äro, skolen I
bliva; vad I ären, ha vi varit» (quod sumus
eritis, fuimus quod estis). Den illustrerades
flitigt fr. o. m. 1200-talets senare del till
medeltidens slut. I »Dödens triumf» framställas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
