Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dövstumundervisning - E - Ea - Eadgar, Eadmund, Eadwig, Eadwine - Eagle - Ealdorman - Ealing - Earl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
E—Earl
244
finnas dövstumskolor i Oslo, Trondhjem,
Glös-haugen (vid Trondhjem), Holmestrand och
Ha-mar. I Danmark, där d. blev obligatorisk
redan 1817, äro skolorna förlagda till
Köpenhamn, Fredericia och Nyborg. I Finland med
obligatorisk d. sedan 1921 äro skolor belägna
i Åbo, Borgå, Kuopio, S:t Michel, Jyväskylä,
Jakobstad och Uleåborg. Jfr I. M.
Ingvars-son, »Om dövstumhet och
dövstumundervis-ning» (i Verdandis småskrifter 1915). Pr.
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä (Eganderätt under Äganderätt, Elmhult under
Älmhult o. s. v.).
Eär femte bokstaven i de flesta europeiska
språks alfabet; dess form härrör från
latinet. E har ett mycket växlande
ljudvärde. I de flesta språk är det e el. ä. T
franskan betecknar det stundom kort ö, i
engelskan ofta långt, stundom kort i, och ee
utmärker i engelskan alltid långt i. Ej sällan
nyttjas e i skrift utan att motsvaras av något
ljud, t. ex. det andra e i eng. eve [iv], i eng.
och ty. ie. Det s. k. stumma e i franskan är
i vers och även eljest ofta ett mer el. mindre
hörbart ö-ljud. I fornsvenskan är e det
normala tecknet för det slutna e-ljudet (t. ex. i
ren, bredd) och i allm. strängt skilt från æ,
som återger ü-ljud. I nysvenskan har detta
ö-ljud i många fall, särskilt i ofta obetonade
ord som den, eller, men, kommit att tecknas
med e, varför det nysvenska e har icke mindre
än tre olika ljudvärden: e, ä och det alltefter
de omgivande ljudens beskaffenhet något
(mellan e, ä och ö) skiftande mellanljud, som i
obetonade stavelser uppstått ur allehanda
äldre ljud, t. ex. boende (fsv. boande), himmel
(fsv. himil), ottesång (fsv. ottosang), hassel
(fsv. hasl), socken (fsv. sokn). — Jämte det
vanliga e-tecknet nyttjas i flera språk e med
diakritiska tecken. Av viktigare dylika må
nämnas 1) g, som i polskan betecknar en
na-salvokal (= d); 2) è, som i tjeckiskan och
transkription av slaviska ord återger jö;
3) e, som i litauiskan betecknar ljuden ie el. ea;
4) é, som i nyisländskan (liksom è) betecknar
jä, i franskan slutet e och i tjeckiskan långt
e-ljud, samt 5) è och 6) è, som i franskan i
vissa lägen nyttjas som tecken för ö-ljudet.
Som musikterm betecknar e tredje
tonen i den diatoniska skalan (i romanska
länder kallas tonen mi). — I matematiken
nyttjas e som tecken för det naturliga
logaritmsystemets bas (= 2,71828 ...); se
Logaritm. — I fysiken är E stundom =
elektricitet (+E positiv, —E negativ
elektricitet). — I logiken betecknar E ett
universellt negativt omdöme (se Omdöme). —
Som senlatinskt taltecken är E — 250.
— På sjökort och kompassen samt
ofta i naturvetenskaplig litteratur betecknar
E eng. east (fr. est}, öster.
Ea, en av de gamla babyloniernas förnämsta
gudar; tillhörde de urgamla sumeriska
gudomligheter, som sumererna sannolikt förde med
sig redan vid sin ankomst till Babylonien (se
d. o.). Han tänktes som det underjordiska
vattnets gudom; enl. babylonisk
världsåskådning vilade jordskivan på underjordiska
vatten, ur vilka floderna och haven runno fram.
Enär man tilläde vattnet en renande, magisk
kraft, blev Ea reningarnas och magiens gud,
vars präster i första hand skötte
besvärjelserna och soningsriterna. Så blev Ea framför
andra gudar frälsaren för alla lidande och
förkomna människor. Hans huvudkultplats
var staden Eridu vid Persiska viken, men han
hade tempel i de flesta större babyloniska
städer, liksom hans bildstod ställdes upp även i
andra gudars tempel. E. B-m.
Eadgar, Eadmund, Eadwig, Eadwine, se E
d-gar, Edmund, E d w y, Edvin.
Eagle [Igl], eng., örn; nordamerikanskt
guldmynt om 10 dollar. Se vidare
Amerikas förenta stater, sp. 794.
Ealdorman [eäTdårmän], angelsaxisk
ämbetsman, urspr. motsv. de folkvalda hövdingar
(principes}, som Tacitus omtalar. E. valdes på
folktinget (folk-moot) och ledde dess
förhandlingar; faktiskt blev ämbetet småningom
ärftligt. Under småkonungadömenas tid dömde
en e. med sheriff och biskop på
grevskapstinget (shire-moot}, anförde grevskapets
uppbåd och kallades därför stundom heretoga (lat.
dux). Ofta omfattade en e:s ämbetsområde
två el. flera grevskap. När smärre områden
införlivades med växande kungariken (t. ex.
Wessex), plägade en e. i dessa införlivade
områden intaga en mer el. mindre oberoende
ställning. I början av 1000-talet begynte titeln
e. vika för earl (se d. o.). V. S-g.
Ealing [1’liij], förstad till London, 12 km
v. om Charing cross, i grevsk. Middlesex;
68,370 inv. (1924).
Earl [51], engelsk ämbetstitel, sedermera
adelsvärdighet. Vid angelsaxiska invandringen
skildes mellan vanliga förmän (ceorls} och de
ädelborna (eorls). Den senare benämningen
(under formen earl) tillädes i början av
1000-talet, trol. under danskt inflytande, den
mäk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
