Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dövstumpräster - Dövstumskolor - Dövstumundervisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Dövstumskolor—Dövstumundervisning
242
med högst 2,000 kr. om året. D. äga enl. k.
kung. 6 okt. 1905 räkna prästerliga tjänstår
och böra ägna sig uteslutande åt de
dövstummas religionsvård och undervisning. De skola
verka genom att predika, anordna
nattvardsgång och genom enskild själavård tillhandagå
de dövstumma med råd och upplysningar samt
söka på allt sätt främja deras utveckling i
religiöst och sedligt avseende. — D. antagas
av vederbörande distriktsskolstyrelser, som
utfärda instruktion och fastställa resplan; de
skola årligen avge redogörelse för sin
verksamhet. O. K.*
Dövstumskolor, se
Dövstumundervisning.
Dövstumundervisning (jfr D ö v s t u m h e t).
I forntiden och långt in i medeltiden härskade
mycket falska föreställningar om den
dövstummes verkliga väsen. Man förstod ej, att
hans stumhet i regel endast var en följd av
hans dövhet, och ställde honom därför i
jäm-bredd med den av förståndssvaghet stumme
idioten. Så vitt nu är känt, dröjde det ända
till 900-talet, innan något försök gjordes att
undervisa en dövstum. Detta försök
upprepades emellertid på olika håll, men först långt
in på 1700-talet hade insikten om den
dövstummes bildbarhet blivit så spridd, att skolor
för dövstumma kunde börja upprättas. De
två första skolorna upprättades av abbé de
1’Épée i Paris och Samuel Heinicke i
Leipzig. Genom ett franskt (även till sv. översatt)
skådespel, »Abbé de l’Épée eller den döfve och
dumbe», vartill motiv hämtats från de 1’Épées
verksamhet och som uppfördes i många städer
i Europa, blevo resultaten av skolans i Paris
verksamhet kända, och den ena
dövstumsko-lan efter den andra upprättades i alla länder,
där det fanns något större intresse för
folkundervisningen.
Den svenska d:s grundläggare är P. A.
Borg (se d. o.), som 1809 stiftade Allmänna
institutet för dövstumma och blinda, vilket
1812 förlädes till Manilla på Djurgården.
Detta institut var det enda i Sverige intill
slutet av 1850-talet, då mindre skolor för
dövstumma började upprättas av enskilda
personer och sedermera även av landsting. På
så sätt uppstodo ej mindre än 17
dövstumskolor. Genom lag 31 maj 1889 infördes
skol-tvång för dövstumma. Med anledning härav
delades landet i 7 dövstumskoldistrikt. Av
de äldre skolorna indrogos småningom de
flesta, under det att de övriga uppgingo i
distriktsskolorna, vilka äro förlagda till
Stockholm, Växjö, Lund, Vänersborg, Örebro, Gävle
och Härnösand. I varje distrikt åligger det
landstingen (samt stadsfullmäktige i städer,
som ej deltaga i landsting) att ordna och
bekosta de i distriktet befintliga dövstumma
barnens uppfostran. Till bestridande av
kostnaderna lämnar dock staten bidrag för varje
i skolan intaget barn, varjämte vederbörande
landsting och stadsfullmäktige äga bestämma
ett belopp, varmed föräldrar el. målsmän äro
skyldiga att bidraga till barnens kosthåll vid
skolan. För varje distrikt skall finnas en
skolstyrelse, jämte revisorer utsedd av
vederbörande landsting och stadsfullmäktige.
Det dövstumma barnet skall inställa sig i
skolan det år det fyller 7 år, men skolgångens
början kan dock få uppskjutas till det år, då
barnet fyller 9 år. Skoltiden är i regel 8-årig
och varje läsårs längd 38—40 veckor.
Läroämnena äro desamma som i folkskolan med
undantag av sång. Under läsåret 1925—26
undervisades i Sveriges samtliga
distriktssko-lor 607 barn.
De metoder, som användas vid dövstummas
undervisning, äro talmetoden, skrivmetoden
och teckenmetoden. Genom talmetoden får
den dövstumme lära sig att både tala och
skriva sitt lands språk. Andras tal lär han
sig uppfatta genom s. k. läppavläsning
(labio-logi) och sitt eget tal genom att lära sig
uppfatta de olika känselintrycken av sin tungas
och sina läppars rörelser vid talandet. Genom
skrivmetoden, vid vilken även handalfabetet
nyttjas, lär han sig språket endast i skriftens
form, och genom teckenmetoden, som brukas
endast vid de svagast begåvade dövstummas
undervisning, söker man utveckla hans
själsliga anlag huvudsaki. med användning av det
för honom naturliga och därför lättlärda
teckenspråket (se Teckenspråk).
För anställning som lärare vid dövstumskola
fordras avgångsexamen från statsseminarium
för folkskollärare el. -lärarinnor samt från
det av staten upprättade och med
dövstum-skolan på Manilla förenade
dövstumlärarse-minariet (ettårig kurs och ettårig provårskurs
vid dövstumskola, innan avgångsexamen vid
seminariet avlägges). Inspektion över
döv-stumskolorna utövas av person, som förordnas
av K. m :t.
Utom de 7 distriktsskolorna finns det i
landet en privat förskola för dövstumma i
Göteborg och en nyupprättad dylik i Stockholm,
vidare en huvudsaki. praktisk
fortsättnings-skola för gossar på Råbylund invid Lund samt
en dylik fortsättningsskola för flickor på
Li-dingön. Därjämte finns invid Lund en
fordom i Vänersborg belägen statsanstalt för
blinda dövstumma och sinnesslöa blinda. I
Sverige utges med statsunderstöd Nordisk
Tidskrift för Dövstumskolan (sedan 1880).
Sveriges dövstumlärare ha organiserat sig (1877)
till Svenska dövstumläraresällskapet, som är
delat i kretsar, en för varje distrikt.
I skolorna få de dövstumma gossarna även
lära sig ett hantverk och flickorna kvinnlig
slöjd och husliga göromål. För att tillgodose
de ur skolorna utgångna dövstummas religiösa
behov sörjes i 6 av landets skoldistrikt genom
dövstumpräster (se d. o.). De dövstumma ha
själva bildat ett stort antal dövstumföreningar
till inbördes hjälp och trevnad. Äldst och
störst av dessa är Dövstumföreningen i
Stockholm (se d. o.).
I Norge är d. obligatorisk sedan 1883. Där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
