Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edda - Edda, Tidsskrift for Nordisk Litteraturforskning - Eddington, Arthur Stanley
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
Edda—Eddington
290
sångerna står V p 1 u s p a, som i stora drag
skildrar världsutvecklingen från början till
slut. Andra äro V aftrudnismal, Odens
visdomstävlan med jätten Vaftrudner, G
rim-ni s m a 1, där den förklädde Oden meddelar
av sin kunskap om gudavärlden, S k i r n i
s-m a 1 om Frös kärlek till jättemön Gärd,
Trymskvida, en humoristisk skildring av
hur Tor med hjälp av Loke återfår sin stulna
hammare, Loka senna, Lokes träta med
gudarna vid ett gästabud, och R i gs tu 1 a,
som skildrar hur Heimdal blir stamfader för de
olika stånden. Till gudasångerna plägar även
räknas H a v a m a 1, som kan sägas innehålla
de gamles sedelära och levnadsvisdom.
JHjälte-sångerna börja med ett kväde om den
konstfärdige smeden V o 1 u n d, varefter följa tre
sånger om de rent nordiska sagohjältarna
Helge Hundingsbane och Helge
Hjorvardsson. De övriga femton
besjunga volsungars och gjukungars öden. Bland
dem må nämnas Det gamla
Sigurds-k v ä d e t (blott ett fragment) om Sigurd
Faf-nesbanes död, Gudrunarkvida I om
Gudruns sorg vid Sigurds bår samt A 11
a-kvida om Gunnars och Hognes död genom
Atles svek och om Gudruns hämnd. Till
eddakvädena räknas också den märkvärdiga
Grottesången om kvarnen, som skulle
mala guld men sedan malde ofärd åt kung
Frode. Som ett bihang upptages stundom ur
yngre handskrifter Solsången, en kristlig
uppbyggelsedikt från 1200-talet. Med större
rätt kunna hit föras några i sagorna inströdda
dikter (utg. under titeln »Eddica minora» av
A. Heusler och W., Ranisch 1903).
Eddadikterna utgöra sålunda icke något
avslutat helt med likartat innehåll, utan E.
omfattar dikter av mycket olika ålder och
skap-lynne. Några få ha tillkommit så sent som
omkr. 1200, men de flesta äro vida äldre och
ha under mycket lång tid före nedskrivandet
fortplantats genom muntlig tradition. Vid
1800-talets mitt ville man tillskriva E. en
hög ålder (omkr. 400—800), men mot årh:s
slut voro alla forskare av språkhistoriska skäl
eniga om att ingen eddadikt är äldre än
senare hälften av 800-talet. Nu anser man
emellertid, att åtm. fyra dikter (bl. a.
Atla-kvida) kunna vara mer än halvtannat
århundrade äldre. Då nu därtill innehållet i dessa
fyra är av sydgermanskt ursprung (Atle är
hunnerkonungen Attila, d. 453), talar
mycket för att man har att göra med urspr.
syd-germanska dikter, som vandrat till norden
och därvid överflyttats till nordiskt
tungomål; de germanska språken stodo ännu
varandra så nära, att detta lätt kunde ske (jfr
folkvisornas vandringar under medeltiden; se
Folkvisor). De flesta eddadikterna torde
ha författats under den egentliga
vikingatiden (800—-1050). Lika mycket som om
dikternas ålder ha meningarna varit delade om
deras hemort. De föreligga i isländsk
språkform och tillhöra i så måtto Islands
littera
tur. De yngsta äro ock otvivelaktigt diktade
där. De något äldre kunna vara författade på
Island eller i Norge eller möjligen (som
särskilt S. Bugge antog) i norska kolonier på
de brittiska öarna. Om en dikt, Atlamal, vet
man med säkerhet, att den diktats på
Grönland. I den mån ett kvädes ålder får antagas
sträcka sig bortom 900-talet, blir givetvis
Island uteslutet. Att de andra nordiska
folken, svenskar och danskar, skulle haft någon
del i de bevarade kvädena, såsom en del
forskare (P. A. Munch, S. Grundtvig) förmodat,
har icke kunnat bevisas. Ä andra sidan är
det, med hänsyn till den nordiska
vikinga-kulturens enhetlighet, sannolikt, att en
diktning av denna art en gång funnits över hela
norden. — E. utgör den ojämförligt
viktigaste källan för kunskapen såväl om den
nordiska hednatidens gudatro och
världsåskådning som om denna tids hjältesaga. — E.
utgavs f. ggn i sin helhet 1787—1828 av
Ar-namagnæanska kommissionen i Köpenhamn
och 1818 i Stockholm av R. Rask och A. A.
Afzelius. Senare har texten utgivits av bl. a.
S. Bugge (1867), den första strängt kritiska
uppl., av B. Sijmons (1888—1906) med
förträfflig inledning, av G. Neckel (1914), f. n.
den bästa handuppl. Utförlig kommentar av
F. Detter och R. Heinzel (1903); fullständig
ordbok av H. Gering (1903). övers, till sv.:
A. A. Afzelius (1818), P. A. Gödecke (1867),
F. Sander (1893), K. Ljungstedt (i urval;
1904), E. Thall (1912), E. Brate (1913), A.
Åkerblom (1920—21; belönad med Sv. akad:s
pris); enstaka sånger bl. a. av O. v. Friesen
(i »Främmande religionsurkunder», utg. av
N. Söderblom). Se även E. Noreen, »Den
norsk-isländska poesien» (1926). E. W-én.
Edda, Tidsskrift for Nordisk
Litteraturforskning, uppsattes 1914 av
prof. Gerhard Gran i Oslo. Den är
internationell och mottager bidrag på de nordiska
språken samt även på engelska, franska och tyska.
Årl. utges 2 stora bd (avh., smärre
meddelanden, brevpublikationer). Sedan Grans död
(1925) är prof. Francis Bull utgivare.
Eddington [e’dii)ton], Arthur Stanley,
engelsk astronom (f. 1882 28/12). Chefsassistent
vid
Greenwichobserva-toriet 1906—13, prof, i
astronomi vid univ. i
Cambridge 1913 och
chef för observatoriet
där sedan 1914. E. har
ingående sysslat med
stellarastronomiska
undersökningar
rörande stjärnornas
rörelser, universums
struktur, vidare
konsekvenserna av
relativitets-teoriens tillämpning
på astronomiska problem. Han har även
verkställt värdefulla utredningar om tillståndet i
stjärnornas inre. Bland E:s skrifter märkas
VI. 10
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
