Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eda (socken) - Eda (glasbruk) - Edafisk - Edam - Eda skans - Edberg, Einar Teodor - Edda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
Eda—Edda
288
Utsikt över Stora Le från Västra Ed, Dalsland.
3,192 har åker, 21,748 har skogs- och
hag-mark. Inom socknen Eda glasbruk och
Eda vattenkuranstalt samt
municipalsamhäl-lena Åmot och Charlottenberg. Egendom:
Charlottenberg. Pastorat i Karlstads stift,
Jösse kontrakt. Om Eda skans se d. o.
Eda, glasbruk i v. Värmland, Eda socken,
vid Vrångsälven intill norska gränsen. Ägare
Eda a.-b., som tillhör Övenska
kristallglasbruken. Tillverkar hushålls- och
prydnads-glas. Tillv.-värde omkr. 1 mill. kr., 250 arb.
(1926). 600 inv.
Edäfisk (av grek. e’dafos, grund, mark)
kallas en av markens beskaffenhet (salthalt,
fuktighet o. dyl.) men ej av klimatet beroende
faktor, som inverkar på växtens liv. Jfr R.
Francé, »Das Edaphon» (1913). G. M-e.
Edam, stad i nederl. prov. Noord-Holland,
nära Zuiderzee, 20 km n. ö. om Amsterdam;
7,962 inv. (1925). Har givit namn åt en
söt-mjölksost, edamerosten (jfr O s t).
Eda skans, skans i Eda socken i Värmland
i ett ganska smalt pass v. om Bysjön och
vid landsvägen Kongsvinger—Karlstad, omkr.
13 km från norska gränsen; anlades urspr.
1656—57. Den har under krigen med Norge
spelat en viss roll (t. ex. 1658, 1679, 1719
och 1808). 1815 indrogs
kommendantsbefattningen ; numera återstå endast obetydliga
lämningar av befästningarna. (L. af P.)
Edberg, Einar Teodor, kirurg (f. 1877
20/10). Blev med. lic. vid Karolinska institutet
1905, var 1904–09 underläkare bl. a. vid
Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka
barn och är fr. o. m. 1926 ord. överläkare på
kirurgiska avd. av Göteborgs barnsjukhus. E.
företog 1911 på Medicinalstyrelsens
förordnande undersökningar om barnförlamningens
utbredning i n. Sverige. Han har författat
flera skrifter (om ben- och ledsjukdomar,
har-läpp och kluven gom m. m.). T. R.
Edda. 1. Namnet E. tillkommer urspr.
endast ert arbete av Snorre Sturlasson, förf.
omkr. 1220 och bevarat i
handskrifter från tiden
1300—50; det kan
närmast kallas en lärobok i
diktkonst, såväl poetik
som metrik. Verket består
av tre delar. Den första,
Gylfaginning, är en
översikt av den hedna
gudaläran, framställd i form
av ett samtal mellan en
svensk sagokonung, Gylfe,
och den i tre gestalter
uppträdande förklädde Oden.
Den andra delen,
Bra-g a r æ ö u r el.
Skald-sk ap armål, börjar med
Brages berättelse om
skal-demjödet och innehåller
därefter en systematisk
redogörelse för det
poetiska språkbruket, särskilt
deöS omskrivningar (kenningar). Tredje delen,
Hättatal (»Versslagens uppräkning»), är
ett lovkväde om konung Håkan och Skule jarl,
där Snorre i 102 strofer givit prov på lika
många olika versformer. — Namnet E. har
tolkats på olika sätt: »stammodern», »boken
från Odde» (gård på Island, där Sämund frode
levat och Snorre växte upp), »poetiken» (av
isl. odr, diktkonst). — E. utgavs f. ggn av P.
J. Resenius i Köpenhamn 1665; bästa uppl.
äro Arnamagnæanska kommissionens (1848
—87) och F. Jönssons (1900). Sv. övers, av A.
J. Cnattingius 1819, ty. av G. Neckel 1925.
2. På 1600-talet fanns på Island en lärd
tradition, att »Eddan» härrörde från två
författare: den var grundlagd av Sämund frode
(d. 1133) och fullbordad av Snorre. Då nu
biskop Brynjolf Sveinsson i Skälholt 1643
påträffade en pergamentshandskrift,
innehållande mytiska och heroiska dikter, av vilka
några citerats av Snorre i dennes E., trodde
man sig ha återfunnit Sämunds eget verk,
och Brynjolf betecknade samlingen som
»Sämund den vises Edda». Den har också kallats
den äldre E. eller den poetiska E.
Handskriften, nedskriven omkr. 1270, förvaras
numera på Det kongelige bibliotek i
Köpenhamn, varför den brukar kallas Codex regius
Sämund kan bevisligen icke ha haft något att
göra med vare sig handskriftens nedskrivande,
samlingens redigering (som synes ha skett
omkr. 1250) eller dikternas författande. Ehuru
namnet E. beror på missförstånd, bibehåller
man det allmänt som hävdvunnet och
praktiskt; en riktigare beteckning vore nordiska
fornkväden om gudar och sagohj ältar.
Med eddadikter menar man sålunda de
i Codex regius bevarade kvädena jämte några
i andra handskrifter funna dikter, som till sin
art överensstämma med dessa. De äro alster
av okända författare och skilja sig genom sin
enkelhet väsentligen från den mera
konstmässiga skaldediktningen. Främst bland guda-
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
