Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edelweiss - Eden - Eden, släkt - Edén, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Eden—Edén
298
Asiens och Sydamerikas högre bergstrakter.
Välbekant för alla resande i Alperna är L.
alpinum (Gnaphalium leontopodium). För att
lädda den från att utrotas är det förbjudet
att gräva upp den med rötterna. G. M-e.
Eden, enligt G. T. namn på ett landskap,
i vilket Gud planterade en lustgård, där de
första människorna bodde i ostörd lycka, i
omedelbart umgänge med Gud och i frid med
markens alla djur, tills de efter syndafallet
blevo utdrivna ur lustgården (1 Mos. 2 och 3).
Det hebr. ordet för »lustgård» (gan)
översattes på grek, med para’delsos, varav sv.
»paradis». Berättelsen om E. tillhör jahvistens
källskrift, som i sin tur är sammansatt av mer
än en källa. Särskilt tydligt framträda de
olika källorna, när det gäller att bestämma
paradisets läge. Enl. 1 Mos. 2: 8 låg E. i
fjärran östern, enl. 1 Mos. 3: 24 låg
lustgården i fjärran västern, och enl. 1 Mos. 2: 10 ff.
låg paradiset i norr. Det sistnämnda citatet
söker närmare bestämma E :s läge genom
notisen om en flod, som vattnade lustgården och
sedan delade sig i fyra grenar: Pison, Gihon,
Hiddekel (Tigris) och Frat (Eufrat).
Författaren har tänkt sig E. någonstädes i n. högt
uppe bland bergen. Även Hesekiel förlägger
Guds lustgård E. till ett berg, det heliga
Gudsberget (28: 13 ff.), och Jes. 14: 13 talar
om gudaförsamlingens berg längst uppe i n.
E. tillhör visserligen urtiden, men i den
yttersta tiden vänder det paradisiska
tillståndet tillbaka. Deutero-Jesaja utlovade, att
vatten skulle bryta fram i öknen och härliga
träd spira upp, då Herren lät sitt folk återvända
från Babel (Jes. 41: 18 ff.; 43: 19; 55: 13), och
Hesekiel profeterade om en livgivande ström,
som skulle rinna upp från Jerusalems tempel
(Hes. 47: 1 ff.). Här är alltså ett nytt E.,
och den efterföljande eskatologiska
litteraturen fortsätter tanken och talar om det nya
Jerusalem och livets träd (4 Esra 8: 52; Joh.
Upp. 2: 7; 22: 2). Jfr H. Gunkel, »Schöpfung
und Chaos in Urzeit und Endzeit» (2:a uppl.
1921) och »Genesis» (5:e uppl. 1922). S. H-r.
Eden [Idn], engelsk adelssläkt. Om
William E., 1 :e baron Auckland, och
George E., l:e earl av Auckland, se
Auckland. Den sistnämndes brorson sir
A s h 1 e y E. (1831—87) var anglo-indisk
ämbetsman, bl. a. 1871—77
regeringskommissarie i Brittiska Burma och 1877—82
viceguvernör över Bengalen, där han genom
be-vattningsföretag (Edenkanalen) sökte
bekämpa hungersnöden. V. S-g.
Edén, Nils, historiker, politiker,
ämbetsman (f. 1871 2S/s)- E. är f. i Piteå, blev 1889
student i Uppsala, 1892 fil. kand., 1897 fil. lic.,
1899 fil. dr på avh. »Om centralregeringens
organisation under den äldre Vasatiden 1523
—1594» och s. å. docent i historia. Han blev
1902 lektor i historia vid Uppsala högre
allmänna läroverk, var 1903—09 e. o. och 1909
—20 ord. prof, i historia vid Uppsala univ.
Som politiker började E., vilken på 1890-
talet som medlem av »Alinska skolan» (se
A 1 i n, O.) deltagit i polemiken i unionsfrågan
(»Den svensk-norska unionsförfattningens
tillkomst», 1894, och »Kielerfreden och unionen»),
väcka uppmärksamhet 1901, då han på ett möte
i härordningsfrågan i
Uppsala maj s. å.
talade för en verksam
värnpliktsreform i
förening med utsträckt
rösträtt och
progressiv beskattning. Han
skrev sommaren 1905
den officiösa
broschyren »Det svenska
programmet i
unionskri-sen» (även i ty., fr.
och eng. uppl.). Hösten
1908 valdes E. som
Uppsalavänsterns kandidat till led. av Andra
kammaren, som han tillhörde 1909—23 (först
för Uppsala, därefter för Upplands n. valkrets
och sedan 1921 för Stockholms stad). Redan
vid sin första riksdag gjorde sig E. bemärkt
som slagfärdig debattör, bl. a. genom inlägg
om ministären Lindmans tillämpning och
tolkning av § 46 R. O. Bl. a. var han 1911—17
led. av konstitutionsutskottet (ordf. 1913—
17), led. av försvarsutskottet sommarriksdagen
1914, kommunalskatteutskottet 1920 (ordf.)
och ryska handelsavtalsutskottet 1922. E. har
även varit led. av försvarsberedningen 1911—14
och av folkomröstningskommittén 1920 (ordf.).
Sedan K. Staaff hösten 1912 övertagit
statsministerposten, blev E. ordf, i
andrakam-margruppen av Liberala samlingspartiet och
framträdde efter Staaffs frånfälle hösten 1915
snart som partiets främste man, särskilt i
1917 års valrörelse. Han hävdade då
nödvändigheten av samarbete mellan olika
demokratiska åskådningar för att föra landet
lyckligt genom världskrigets påfrestningar,
bekämpade »aktivismen», fordrade närmare
samverkan mellan regering och riksdag i
utrikespolitiska ärenden samt påyrkade en
kommunal rösträttsreform. Erkännande ministären
Hammarskjölds vilja att hävda Sveriges
neutralitet i världskriget, opponerade han sig,
särskilt i flera riksdagsdebatter 1917, mot
dess isolering från riksdagen och dess sträva
handelspolitik emot västmakterna, vilken
enligt hans mening hotade omöjliggöra
tillförseln av varor till Sverige över världshaven.
Efter en lång ministerkris hösten 1917
bildade E. 19 okt. en ministär, sammansatt
av liberaler och socialdemokrater. Branting,
som blev finansminister, avgick redan i jan.
1918 av hälsoskäl och ersattes av Thorsson.
Ministären hade tillkommit efter
underhandlingar mellan de båda partiernas ledande män
om ett arbetsprogram inom liberal ram. E:s
ministär var den första svenska (frånsett
Lun-debergs koalitionsregering 1905), som hade
fast parlamentarisk majoritet i Andra
kammaren — efter Första kammarens upplösning
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
