Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edgeworth, Francis Ysidro - Edgeworth el. Edgeworth de Firmont, Henry Essex - Edgeworth, Maria - Edgren, Anne Charlotte - Edgren, Hjalmar - Edgren, Johan Gustaf - Edgärdsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
Edgeworth, H. E___Edgärdsman
304
komst 1891. Han skrev vidare bl. a. »Papers
relating to political economy» (1925). E. var
fribandlare. Led. av sv. Vet.-akad. 1924.
Edgeworth [e’d$&>öp] el. Edgeworth de
Firmont, Henry E s s e x, Ludvig XVI:s
biktfader (1745—1807). Var född i
Edge-worthstown på Irland, uppfostrades hos
jesuiterna i Frankrike och blev 1777 biktfader
åt Ludvig XVI:s syster Elisabet. På hennes
uppmaning skyndade han 1793 till den
liv-dömde konungens sida. De berömda orden,
»son av den helige Ludvig, uppstig till
himmelen», som E. skall ha tillropat konungen,
då denne skulle bestiga schavotten, äro dock
uppdiktade. Under skräcktiden höll sig E.
dold på olika ställen. 1796 for han över till
England men begav sig kort därefter till
Ludvig XVIII i Tyskland och följde honom troget
till Kurland, där han dog. — E:s memoarer
utgåvos i England av C. Sneyd Edgeworth
(1815; fr. övers, s. å.). (Ä. S-n.)
Edgeworth [e’d$möp], Maria, engelsk
romanförfattarinna (1767—1849), kusins dotter
till H. E. E. Tillbragte större delen av sitt
liv på ett familjegods på Irland, i sitt arbete
nära förenad med sin
fader, RichardLo
ve 11 E. (1744-1817),
som var hennes gran
skare, ibland även
medarbetare. Sitt
rykte vann hon genom
sina romaner, bl. a.
»Castle Rackrent»,
kanske den bästa
(1800), »Belinda» (1801)
etc., och noveller
(»Fashionable tales», 1809
—12). Stort bifall
vunno även hennes berättelser för ungdom,
»Rosamond» (1821) och »Harry and Lucy»
(1825) m. fl. Många av hennes arbeten äro
övers, till sv. — E. intog en bemärkt
ställning inom sin tids engelska litteratur, främst
genom sina teckningar av irländska seder,
skildringar, som delvis föranledde W. Scott
att på liknande sätt behandla Skottlands
folkliv och minnen. Hennes berättelser utmärka
sig för raskt framställningssätt, livlig fantasi
samt klart och rent språk. I några gör sig
den didaktiska tendensen väl mycket gällande.
Hennes samlade verk utgåvos 1832 i 18 bd.
Litt.: H. Zimmern, »M. E.» (1883); A. J. C.
Hare, »Life and letters of M. E.» (1894); E.
Lawless, »M. E.» (1904). (J.M.)*
Edgren, Anne Charlotte, se Leffler.
Edgren, Hjalmar, språkforskare och
författare (1840—1903). Blev student i Uppsala
1858, avlade 1860 officersexamen men tog
avsked 1861 för att på nordstaternas sida
deltaga i inbördeskriget i Förenta staterna,
där han 1863 blev förste löjtnant. E. blev
ånyo svensk officer 1864, tog avsked 1870 och
återvände till Amerika, där han bedrev
vetenskapliga språkstudier, som ledde till fil.
doktorsgrad och (1874) docentur i franska vid
Yaleuniversitetet. 1880 docent i sanskrit vid
Lunds univ., kallades han 1884 till prof, i
sanskrit och moderna språk vid Nebraskas
statsuniversitet i
Lincoln, återbördades till
Sverige 1890 som prof,
i germa.nska språk vid
Göteborgs högskola,
vars förste rektor han
var 1891—93, och var
ännu en gång prof,
i Lincoln 1893—1901.
Från 1901 var han
led. av Sv. akad:s
Nobelinstitut. E., som
var personlig lärjunge
till Whitney, vars pro-
fessur han uppehöll några terminer, författade
flera filologiska specialundersökningar,
ordböcker (tysk-engelsk och engelsk-tysk 1877,
med Whitney; fransk-engelsk,
italiensk-engelsk) och språkläror (»Sanskritspråkets
formlära», 1883, »A compendious sanskrit
gram-mar», 1885, m. fl.) samt var en flitig
översättare del» av indiska (»Schakuntala» och
»Molnbudet», 1875, »Malavika», 1877,
»Nala-sagan», 1880), dels av engelska (dikter av
Longfellow, 1892, Tennyson, 1902, och »Ur
Amerikas skönlit eratur», 1878—79)
vitterhetsarbeten. Dessutom offentliggjorde han
»Dikter» (1884), »Blåklint» (1894) och »Brustna
Herljud» (1904), som innehålla reflexions- och
vemodiga känslodikter efter väsentligen
ang-elsaxiska förebilder. R-n B.
Edgren, Johan Gustaf, läkare (f. 1849
9/io), syssling till Hj. E. Blev med. dr i
Uppsala 1881 på avh. »Bidrag till läran om
temperaturförhållandena i periferiska organ» (1880).
Han blev 1884 docent i medicin vid
Karolinska institutet samt utnämndes 1888 till
e. o. och 1908 till ord. prof, i samma ämne
dSr. E. erhöll avsked från professuren 1914.
Han var 1888—1914 konungens läkare. Bland
hans skrifter märkes främst »Kliniska
studier öfver arterioskleros» (1897; ty. uppl.
1898). Tills, m. S. Jolin utgav han
»Läkemedlens användning och dosering» (1893; 3:e
uppl. 1902). R. T-dt. (A. W-dt.)
Edgärdsman. I den gamla svenska
rättegången, liksom i den germanska över luvud,
utgjorde parts ed med edgärdsmän det
vanligaste beviset (se Bevis 2). Ett dylikt
bevis kallades därför ofta, t. ex. ännu i
domar-r e g 1 e " n a (se d. o.), lag, d. v. s. det enl.
lag regelmässiga beviset. Det förekom i såväl
brottmåls- som civilprocess, fördes i regel av
svaranden och fullgjordes på så sätt, att haa
i viss form med ed nekade kärandens
påstående och att därefter ett antal män, oi ta
släktingar, edgärdsmän (lat.
coniurato-res), under edsansvar intygade, att parten
svurit sant, »rent och ej ment». Hade dylikt
bevis förts under, medverkan av föreskrivet
antal, ofta tolv (tylftared), kompetenta ed-
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
